Haha, shit shit shit... Nog för att några dagar vände upp och ner på min tillvaro för inte alls länge sen... Det visade sig att det fanns mer att hämta på några dagar, det vill säga nu helgen som var.
Som jag redan nämnt så kvällen i Tantolunden resulterade i att jag träffade Andreas. Andreas är en lagom flummig, skitsöt kille som inte bara fångat mitt hjärta utan även mitt huvud. Han är helt enkelt underbar och jag trodde inte jag kunde bli mer glad över att ha träffat honom. Tills i lördags.
Vi möttes upp på Centralen och begav oss vidare till Märsta för en myskväll med film/spel eller vad det nu skulle bli. Planen var lös, viktigast var varandras sällskap. Jag trivs med honom, och det där pirret i magen befann sig ständigt väldigt nära när jag satt där i hans famn. Vi trivs helt enkelt med varandra. Mysigt, gosigt och sådär nykärigt äckligt vidrigt som man hatar att alla andra är. Pirr pirr och ett par dussin jitterbuggande elefanter i magen!
Frågan lades fram, under ett våldsamt fnittrande. Och utan att gå in på alldeles för fnittriga detaljer så slutade lördagen med att jag helt plötsligt hade en pojkvän. Och det är inte vilken pojkvän som helst!
Jag, som i vanliga fall, brukar höra tiotusentals varningssirener och känna obehag i magen och allmän osäkerhet när någon väl brukar erkänna att de gillar mig. Ens lite! Denna jag har varit som bortblåst sen den stunden där i sängen och fnittrande i varandras armar.
Han heter ANDREAS och jag har ständig lust att skrika till hela världen hur himla fin han är! På alla möjliga plan jag kan tänka mig.
Massa massa massaaa kärlek! Puss på dig söt!
(jajajaja, det är sånt där man brukar förpassa till BUÄK, men jag måste när jag är så lycklig!)
tisdag 15 juni 2010
onsdag 9 juni 2010
Juni/Fantastiskt.
Ja, helt plötsligt var det Juni igen. Och jag finner mig själv att sitta och undra vart fan hela 12 månader till och med nu egentligen tog vägen. Jag har minnen, jag har skrivna minnen, jag har fotografiska minnen. Jag vet precis vad som har hänt men jag tycker bara att det gick så himla snabbt.
Sista anhalten innan jag går och lägger mig är min blogg, min oas, mitt sätt att få ut det jag tänker.
Och jag tänker mycket. Jag visar det dock inte alltid på gott och ont, vilket har gett mig både en och annan näsbränna under 12 månader som gått. Jag har återförenats med en del av mig som jag faktiskt trodde var förlorad. Jag har sakta,väldigt sakta, börjat hitta tillbaka till mig.
En torsdag i Tantolunden förändrade till och med min inställning till det mesta, och jag surfar just nu runt på vågorna efter det kometnedslaget som inträffade. Jag ramlade över något jag inte har varit i kontakt med på väldigt många år. Det är inte bara känslor, utan även en gemenskap på ett sätt jag trodde var förkastat till en verklighet som jag bara skymtat i mina drömmar än så länge. En sinnesstämning jag inte haft sen... Jag måste nästan säga högstadiet, om ens då. Och jag har inte en tillstymmelse till rädsla, tvivel eller ens en ynka gnutta tvekan. Och det skrämmer mig.
Ändå är jag totalt orädd, jag kan ta allt som sägs och antingen hålla med eller diskutera mot. Jag behöver inte censurera mig, jag behöver inte låtsas jag är förmer, eller för mindre än vad jag faktiskt är.
Hur ett par dagar kan ändra allt, det är ganska fantastiskt.
Fantastiskt.
Sista anhalten innan jag går och lägger mig är min blogg, min oas, mitt sätt att få ut det jag tänker.
Och jag tänker mycket. Jag visar det dock inte alltid på gott och ont, vilket har gett mig både en och annan näsbränna under 12 månader som gått. Jag har återförenats med en del av mig som jag faktiskt trodde var förlorad. Jag har sakta,väldigt sakta, börjat hitta tillbaka till mig.
En torsdag i Tantolunden förändrade till och med min inställning till det mesta, och jag surfar just nu runt på vågorna efter det kometnedslaget som inträffade. Jag ramlade över något jag inte har varit i kontakt med på väldigt många år. Det är inte bara känslor, utan även en gemenskap på ett sätt jag trodde var förkastat till en verklighet som jag bara skymtat i mina drömmar än så länge. En sinnesstämning jag inte haft sen... Jag måste nästan säga högstadiet, om ens då. Och jag har inte en tillstymmelse till rädsla, tvivel eller ens en ynka gnutta tvekan. Och det skrämmer mig.
Ändå är jag totalt orädd, jag kan ta allt som sägs och antingen hålla med eller diskutera mot. Jag behöver inte censurera mig, jag behöver inte låtsas jag är förmer, eller för mindre än vad jag faktiskt är.
Hur ett par dagar kan ändra allt, det är ganska fantastiskt.
Fantastiskt.
måndag 7 juni 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)