Jag blev med en Clabbe. Han och jag, jag och han. Nästan två månader, inofficiellt, snart. Han gör mig faktiskt lycklig. Han är verkligen nere på jorden och Myz älskar honom. Han mamma gillar tydligen mig också. WIN! Jag kommer på mig själv med att tvivla i typ 5sekunder ibland, men det försvinner lika snabbt. Fröken Tvivel verkar ha gått en bit längre bort. YAY!
Jobb har jag ju också, vilket går bra.
Jag skriver så mycket mindre när mitt liv flyter som det ska. Borde ju skriva lika mycket när allt går bra, men sitter inte heller vid datorn heela tiden.
Livet ser ljust ut. Någorlunda.
onsdag 21 december 2011
tisdag 15 november 2011
oj...
Det är nog första gången jag typ direkt indirekt fått en kille att dumpa en tjej.. pga mig...
Woah...
Woah...
Förvirring v.2.0.
Okej, så igår tog C upp med E hela grejen. Efter att jag sa ifrån och typ "jag pussar inte på dig bara pga E". C berättar för mig att de pratat och jag börjar må illa, skaka och ont i magen. MEN... men men men... säger ju bara hälften! Och inget om resultatet! Vaffan.. alltså, man gör inte såhäääär...
Okej vi ska träffas imorn uppenbarligen, men.. nngghnn! Jag antar att jag får reda på mer då....
Trodde seriöst jag skulle gå av på mitten, på ett inte bra sätt, igår. Börjar bli alldeles för gammal och trasig för sånt här.
Edit:
vet seriöst inte om jag klarar det här, jag måste nog backa. Fan.
Okej vi ska träffas imorn uppenbarligen, men.. nngghnn! Jag antar att jag får reda på mer då....
Trodde seriöst jag skulle gå av på mitten, på ett inte bra sätt, igår. Börjar bli alldeles för gammal och trasig för sånt här.
Edit:
vet seriöst inte om jag klarar det här, jag måste nog backa. Fan.
söndag 13 november 2011
Förvirring
alltså... vad i helvete är det som händer?! Jag hänger inte med och är totalt jävla förvirrad över hela situationen. Ja det handlar om killar åter igen. Fy fan. En del av situationen har jag vållat själv men den andra delen är ganska jättemycket inte mitt fel för en gångs skull.
Det verkar ju falla sig väldigt platt med V. Han distanserar sig och jag orkar liksom inte försöka mig på något där han antagligen inte försöker nånting. Dock förvirrar han mig med småsaker, visst vi är polare men inte ens jag och Anneli är sådär mot varandra. Eller så är vi det, och jag bara särskiljer situationen? Jag vet inte. Skulle vara enklare att han faktiskt SA något. Då kunde jag räkna bort honom helt istället.
Sen har vi Mission: Impossible C eller vad fan det nu handlar om. C är liksom awesome, skitbra kille och allting. Visserligen verkar hans förhållande gå mot ett ställe han inte vill och så vidare, men... Ja, alltså... Då går typ karln och blir kär typ I MIG istället för att jag har ju så mycket gemensamt med honom. Det stämmer dock, vi kommer grymt bra överens och har väldigt mycket gemensamt. Dock är att ha mig som vän respektive flickvän ganska stor skillnad. Jag försöker förgäves ta fram mina dåliga sidor, mina tillitsproblem, mina gamla erfarenheter och allt. Jag lyckas inte få honom på andra tankar. Och jag blir helt CP i skallen.
Måste börja fundera på vart jag står egentligen, V är lost cause... kanske, och det där jävla kansket är fan jobbigt. Det kommer väl rinna ut i sanden som det vanligtvis gör. Vänskapen likaså, för oavsett så kommer ju motparten tro att jag kanske är kär när jag inte är det och då blir stämningen tryckt. Det har varit lite så på sistone. Som att han inte riktigt vetat vart han ska ta vägen när han umgås med mig. Sen om det är postivt eller negativt vette fan. Antagligen tycker han väl om mig tillräckligt för att kunna ha mig som vän men. Åh män!
Jag ska inte behöva vara nån annan än mig själv, någonsin. Att falla för mig är väl inget konstigt i sig men tidpunkten! Jag blev singel, och har varit rätt krossad efter att det tog slut. Jag behöver läka mest, inte någon annan som får mig att gå sönder igen.
Klart, "the one" skulle läka mig och få det som varit trasigt så många år att bli helt. Dock... vem är det? Är det V? Är det C? Är det nån helt annan som jag inte ens träffat än? Hur som vet jag inte, och jag brukade inte va sen att hoppa på chansen när den kom. I nuläget ryggar jag dock. Det är mycket på grund av att jag tog det jävligt piano innan jag faktiskt tog orden i min mun och sa att jag va kär till personen i fråga. Jag har många gånger rusat in i saker, som skitit sig. Den här gången tog jag det lugnt, och det sket sig. Fan.
Jag är förvirrad, och villrådig. Ska dock ta ett snack med C i veckan som kommer, det MÅSTE ske. Jag är trött på att fly ifrån konflikter...
Det verkar ju falla sig väldigt platt med V. Han distanserar sig och jag orkar liksom inte försöka mig på något där han antagligen inte försöker nånting. Dock förvirrar han mig med småsaker, visst vi är polare men inte ens jag och Anneli är sådär mot varandra. Eller så är vi det, och jag bara särskiljer situationen? Jag vet inte. Skulle vara enklare att han faktiskt SA något. Då kunde jag räkna bort honom helt istället.
Sen har vi Mission: Impossible C eller vad fan det nu handlar om. C är liksom awesome, skitbra kille och allting. Visserligen verkar hans förhållande gå mot ett ställe han inte vill och så vidare, men... Ja, alltså... Då går typ karln och blir kär typ I MIG istället för att jag har ju så mycket gemensamt med honom. Det stämmer dock, vi kommer grymt bra överens och har väldigt mycket gemensamt. Dock är att ha mig som vän respektive flickvän ganska stor skillnad. Jag försöker förgäves ta fram mina dåliga sidor, mina tillitsproblem, mina gamla erfarenheter och allt. Jag lyckas inte få honom på andra tankar. Och jag blir helt CP i skallen.
Måste börja fundera på vart jag står egentligen, V är lost cause... kanske, och det där jävla kansket är fan jobbigt. Det kommer väl rinna ut i sanden som det vanligtvis gör. Vänskapen likaså, för oavsett så kommer ju motparten tro att jag kanske är kär när jag inte är det och då blir stämningen tryckt. Det har varit lite så på sistone. Som att han inte riktigt vetat vart han ska ta vägen när han umgås med mig. Sen om det är postivt eller negativt vette fan. Antagligen tycker han väl om mig tillräckligt för att kunna ha mig som vän men. Åh män!
Jag ska inte behöva vara nån annan än mig själv, någonsin. Att falla för mig är väl inget konstigt i sig men tidpunkten! Jag blev singel, och har varit rätt krossad efter att det tog slut. Jag behöver läka mest, inte någon annan som får mig att gå sönder igen.
Klart, "the one" skulle läka mig och få det som varit trasigt så många år att bli helt. Dock... vem är det? Är det V? Är det C? Är det nån helt annan som jag inte ens träffat än? Hur som vet jag inte, och jag brukade inte va sen att hoppa på chansen när den kom. I nuläget ryggar jag dock. Det är mycket på grund av att jag tog det jävligt piano innan jag faktiskt tog orden i min mun och sa att jag va kär till personen i fråga. Jag har många gånger rusat in i saker, som skitit sig. Den här gången tog jag det lugnt, och det sket sig. Fan.
Jag är förvirrad, och villrådig. Ska dock ta ett snack med C i veckan som kommer, det MÅSTE ske. Jag är trött på att fly ifrån konflikter...
fredag 7 oktober 2011
Moving on up, moving on, heading forward
Haha, jahapp... Saker jag säger till mig själv är ju lagom troliga. Firade kära Lizz för en vecka sen, svinskoj!
Och råkade hamna i säng med Linus lillebror Viktor... Heja mig! Inget fel med det egentligen men.. vaffan! Lille Viktor liksom, av alla. Fast det känns ändå BRA. Lite exakt det jag behövde faktiskt. Och sen en repris här för några dagar sen... Crushade lite som vanligt, men det är ju bara löjligt, så lägger ner det.. säger vi.
I helgen väntar lite jobb, och Öl&Whiskeymässan i Davids sällskap. Kommer bli awesome!
tjing!
Och råkade hamna i säng med Linus lillebror Viktor... Heja mig! Inget fel med det egentligen men.. vaffan! Lille Viktor liksom, av alla. Fast det känns ändå BRA. Lite exakt det jag behövde faktiskt. Och sen en repris här för några dagar sen... Crushade lite som vanligt, men det är ju bara löjligt, så lägger ner det.. säger vi.
I helgen väntar lite jobb, och Öl&Whiskeymässan i Davids sällskap. Kommer bli awesome!
tjing!
torsdag 29 september 2011
onsdag 21 september 2011
"Jag vet inte"
"Jag vet inte" måste vara de tre ord i kombination jag har lärt mig att hata mest i hela världen. De ger mig ingenting, men lämnar mig med hur mycket utrymme som helst för att kunna vrida vända tolka och överanalysera allt sådär förtiälva gånger om och lämnar en stor frätande grop i min själ och hjärta. Bara senast igår.
Jag och Jon har bråkat, på hans 10år i Sverigejubileum, SNORFULLA. Jag kommer inte ihåg ett skit, så vaknar med en av de sämsta känslorna jag haft. Woho. Det har varit spänt ett tag, men jag vet inte vad som är orsaken till det eller vad som kommer hända nu. Var dessutom på derby i måndags, blev full igen och kände att min man hatar mig. Nja, så illa är det inte....
Jag:.. men är allt lugnt mellan oss...?
Jon: jag vet inte... det har varit lite skakigt på sistone...
Jag: mmm, jag vet.. men jag vill inte att det här ska skita sig...
Jon: I så fall får vi försöka lösa detta....
Jag: .. men vill du fortsätta...?
Jon: Jag vet inte.. och jag säger inte ja eller nej för att jag inte vill såra någon. Jag vill att vi pratar ut innan något beslut tas.
Fast ganska illa ändå. Jag sitter här och väntar nu på söndag. Enda dagen inom kort som det går att prata på. Jag håller på att gå sönder dock,vilket inte är så konstigt när jag faktiskt älskar honom.
Vad hände, och vad som händer... Ja domen faller på söndag....
Jag och Jon har bråkat, på hans 10år i Sverigejubileum, SNORFULLA. Jag kommer inte ihåg ett skit, så vaknar med en av de sämsta känslorna jag haft. Woho. Det har varit spänt ett tag, men jag vet inte vad som är orsaken till det eller vad som kommer hända nu. Var dessutom på derby i måndags, blev full igen och kände att min man hatar mig. Nja, så illa är det inte....
Jag:.. men är allt lugnt mellan oss...?
Jon: jag vet inte... det har varit lite skakigt på sistone...
Jag: mmm, jag vet.. men jag vill inte att det här ska skita sig...
Jon: I så fall får vi försöka lösa detta....
Jag: .. men vill du fortsätta...?
Jon: Jag vet inte.. och jag säger inte ja eller nej för att jag inte vill såra någon. Jag vill att vi pratar ut innan något beslut tas.
Fast ganska illa ändå. Jag sitter här och väntar nu på söndag. Enda dagen inom kort som det går att prata på. Jag håller på att gå sönder dock,vilket inte är så konstigt när jag faktiskt älskar honom.
Vad hände, och vad som händer... Ja domen faller på söndag....
söndag 11 september 2011
Hela känsloregisret på en gång va...
Och jag hatar det. Hur jag känner så mycket och inte kan hantera tsunamivågorna som sköljer över mig och göder mina hjärnspöken till den gräns då allt brister för mig. Jag är arg, storbölar, är frustrerad och alla möjligt känslor samtidigt.
Då blir jag en sk DRAMAQUEEN, som vill söndra och söndra det som jag tror är orsaken till denna känslostorm. Jag vill fly, för det har jag gjort så länge. Dock börjar kriget i mig redan innan, för det sista jag vill är att ta sönder och fly. Jag har ett krig, som jag håller på att vinna mot mig själv, men det syns inte utanpå. Jag kanske nämner det i förbifarten men det är inget jag pratar så högt om. Varför? Ja den som visste det...
Efter lite prat med käre bror, som blev arg, hoppade mamma in och hon hjälpte mig att lugna ner mig. Hon har tydligen gått nån kurs i hur man ska va pedagogisk mot depressioner och dylikt. Tur att hon har en trasig dotter som hon får praktisera detta på, och det hjälpte faktiskt. Så istället för att drama loss och låta allt bara gå sönder, tog jag mig till sans och hade ett fint samtal med Jon. Som vanligt har jag gjort hönor av fjädrar, puh. Hoppas jag slutar göra så snart, det tär faktiskt, och då såklart mest på undertecknad
I morgon bär kosan mot Märsta och Jon. Han firar 10år i Sverige, min lille invandrare, i morgon så vi ska festa till det lite tänkte vi. Hur? Det återstår att se, men vi ska!
Då blir jag en sk DRAMAQUEEN, som vill söndra och söndra det som jag tror är orsaken till denna känslostorm. Jag vill fly, för det har jag gjort så länge. Dock börjar kriget i mig redan innan, för det sista jag vill är att ta sönder och fly. Jag har ett krig, som jag håller på att vinna mot mig själv, men det syns inte utanpå. Jag kanske nämner det i förbifarten men det är inget jag pratar så högt om. Varför? Ja den som visste det...
Efter lite prat med käre bror, som blev arg, hoppade mamma in och hon hjälpte mig att lugna ner mig. Hon har tydligen gått nån kurs i hur man ska va pedagogisk mot depressioner och dylikt. Tur att hon har en trasig dotter som hon får praktisera detta på, och det hjälpte faktiskt. Så istället för att drama loss och låta allt bara gå sönder, tog jag mig till sans och hade ett fint samtal med Jon. Som vanligt har jag gjort hönor av fjädrar, puh. Hoppas jag slutar göra så snart, det tär faktiskt, och då såklart mest på undertecknad
I morgon bär kosan mot Märsta och Jon. Han firar 10år i Sverige, min lille invandrare, i morgon så vi ska festa till det lite tänkte vi. Hur? Det återstår att se, men vi ska!
tisdag 6 september 2011
In joy and sorrow, in sickness and in health...
Haha, ja så är det nog. Både jag och Jon är sjuka som fan, mini-influensan tror jag närmare bestämt. Samtidigt. "Feber-monster" blev jag kallad i morse t.o.m. Han är så snäll den där.
Har inte skrivit på ett tag såg jag, men har inte haft så mycket att dela med mig av heller, så det föll sig väl rätt naturligt att jag inte uppdaterat. Och det har väl egentligen inte hänt så mycket.
Jag har dock insett att även om jag kommit en lång väg i mig själv för att kunna slappna av och andas lite i mitt liv och förhållande med Jon, så har jag en lång bit kvar innan jag verkligen känner mig helt säker. Det är på väg.
Snart är jag arbetslös igen, det ser jag inte fram emot. Förstår inte hur svårt det ska kunna vara att hitta ett jobb, igen. Vägrar att mata ut hundratusen ansökningar dagligen för kanske fem svar och där fyra är nej. Jag orkar inte, vill bara ha ett jobb. Jag har ett bra CV och hela den grejen. Har t.o.m slutat skicka med bild nu, mitt utseende ska inte spela någon som helst roll. Ge mig ett jobb!
Jag kommer säga att jag älskar honom snart, jag är ständigt på väg. Han är förövrigt bäste pojkvännen för mig tror jag. Dessutom min andre stora kärlek kom jag fram till häromdagen. Fantastiskt :D
*over and out*
Har inte skrivit på ett tag såg jag, men har inte haft så mycket att dela med mig av heller, så det föll sig väl rätt naturligt att jag inte uppdaterat. Och det har väl egentligen inte hänt så mycket.
Jag har dock insett att även om jag kommit en lång väg i mig själv för att kunna slappna av och andas lite i mitt liv och förhållande med Jon, så har jag en lång bit kvar innan jag verkligen känner mig helt säker. Det är på väg.
Snart är jag arbetslös igen, det ser jag inte fram emot. Förstår inte hur svårt det ska kunna vara att hitta ett jobb, igen. Vägrar att mata ut hundratusen ansökningar dagligen för kanske fem svar och där fyra är nej. Jag orkar inte, vill bara ha ett jobb. Jag har ett bra CV och hela den grejen. Har t.o.m slutat skicka med bild nu, mitt utseende ska inte spela någon som helst roll. Ge mig ett jobb!
Jag kommer säga att jag älskar honom snart, jag är ständigt på väg. Han är förövrigt bäste pojkvännen för mig tror jag. Dessutom min andre stora kärlek kom jag fram till häromdagen. Fantastiskt :D
*over and out*
måndag 15 augusti 2011
It's easier to run, to replace this pain with something numb...
Vill springa iväg nu, fly och lämna allt bakom mig. Det vore så mycket enklare, men jag är dock trött på att fly. Samtidigt trött på att stå och kämpa för att sen se allt ändå krascha och förstöras. Hur mycket jag än hållit allt och alla över ytan. Så hur gör man?
Suttit sen klockan ett och tänkt, på ett ungefär. Att vara ensam har varit nog så illa, förhållanden likaså. Så hur gör man?
Berg-o-dalvana... Ja, jag citerade Kent men det stämmer ju.
Jag och snabba förändringar har aldrig visat sig vara en bra kombination, speciellt inte i förhållanden. Och man kan nog lugnt säga att sen i mars har det varit förändringar mer eller mindre hela tiden, för oss båda. Så jag vill fly, men till vad och varför egentligen?
Tänker jag till lite så gör det ju mig bara mer ont att fly iväg från något och någon jag vill ha kvar. Det hela handlar om försvar, men isf skulle jag inte ens ha påbörjat detta. Alls. Så varför bli defensiv NU?
Nej jag förstår inte mig själv, och det vore enklare att fly... men jag skulle förlora något och någon då. Vilket verkligen är det sista jag vill.
Suttit sen klockan ett och tänkt, på ett ungefär. Att vara ensam har varit nog så illa, förhållanden likaså. Så hur gör man?
Berg-o-dalvana... Ja, jag citerade Kent men det stämmer ju.
Jag och snabba förändringar har aldrig visat sig vara en bra kombination, speciellt inte i förhållanden. Och man kan nog lugnt säga att sen i mars har det varit förändringar mer eller mindre hela tiden, för oss båda. Så jag vill fly, men till vad och varför egentligen?
Tänker jag till lite så gör det ju mig bara mer ont att fly iväg från något och någon jag vill ha kvar. Det hela handlar om försvar, men isf skulle jag inte ens ha påbörjat detta. Alls. Så varför bli defensiv NU?
Nej jag förstår inte mig själv, och det vore enklare att fly... men jag skulle förlora något och någon då. Vilket verkligen är det sista jag vill.
torsdag 11 augusti 2011
Intressanta företelser i mitt liv v.2011
Bah, hur va det att försöka blogga om roliga saker? Att göra det är uppenbarligen svårt, men nu kommer lite klagomål igen... haha!
Moppen ville inte starta på hemvägen... wtf! Så jag va redan lite grr-ig när jag kom hem. Morsan öppnar av någon anledning dörren och släpper ut Rex, står där med öppen dörr medan jag säger "Nej inte hundar... Ta in honom!" Gensvaret blir "Kommendera mig inte!" medan hon står kvar där med öppen dörr. Med tanke på att det tjatas massor om den där dörren när vi har den öppen mer än en sekund så förstår jag inte. Stod i carporten och ville bara öppna grinden och ta in moppen på framsidan, men Rex är lite i vägen tycker jag i mitt grr-iga tillstånd. Tar två minuter innan hon tar in honom, skitsur. Jaja, jag va kanske inte så trevlig men släpp inte ut honom när jag står dääär! Grr grr grr!
Hon är fortfarande sur och har inte sagt något till mig till mig på kanske en timme. Störande men skönt konstigt nog.
Just, päronen har inte semester längre. Och i vanlig ordning så skyndar vår mor sig hem. Liksom chillaa.... När hon slutar går det två bussar upp hit, med en kvart emellan. Då behöver man inte stressa! Blargh!
P.S. Inte worryfish-ig, utan helt nöjd! D.S.
Moppen ville inte starta på hemvägen... wtf! Så jag va redan lite grr-ig när jag kom hem. Morsan öppnar av någon anledning dörren och släpper ut Rex, står där med öppen dörr medan jag säger "Nej inte hundar... Ta in honom!" Gensvaret blir "Kommendera mig inte!" medan hon står kvar där med öppen dörr. Med tanke på att det tjatas massor om den där dörren när vi har den öppen mer än en sekund så förstår jag inte. Stod i carporten och ville bara öppna grinden och ta in moppen på framsidan, men Rex är lite i vägen tycker jag i mitt grr-iga tillstånd. Tar två minuter innan hon tar in honom, skitsur. Jaja, jag va kanske inte så trevlig men släpp inte ut honom när jag står dääär! Grr grr grr!
Hon är fortfarande sur och har inte sagt något till mig till mig på kanske en timme. Störande men skönt konstigt nog.
Just, päronen har inte semester längre. Och i vanlig ordning så skyndar vår mor sig hem. Liksom chillaa.... När hon slutar går det två bussar upp hit, med en kvart emellan. Då behöver man inte stressa! Blargh!
P.S. Inte worryfish-ig, utan helt nöjd! D.S.
fredag 29 juli 2011
Hej världen! Jag heter Fröken Nojig!
Alltså, mina nojor och hjärnspöken är ett återkommande inslag i mitt liv. Jag har skrivit om dem många gånger. Varför jag inte bara kan släppa det förflutna och ta saker för vad de är här och nu är för mig inget konstigt. Jag är inte van vid att saker håller sig på en bra nivå tillräckligt länge för att jag ska känna mig säker. Dock börjar jag sakta inse att detta inte bara är något huxfluxslitochsläng-grej som det har varit förut.
Men jag nojjar...
Får ibland för mig att allt bara är på låtsas, att snart sägs det "tack och hej!" och lämnar mig blödandes på golvet som alla andra gånger. Ibland får jag t.o.m för mig att jag kanske inte alls är kär, för att i den sekund jag håller honom i mina armar och vill fnittra som en 14åring inser att jag verkligen älskar honom.
Ja, fröken Nojig är lite av en idiot. Fröken Nojig är dock på väg att släppa sin oro.
Som jag diskuterat med Anneli om att vi jagade, fick det vi ville och.. ja nu då? Hur... alltså, bytet brukar ju inte vilja stanna kvar frivilligt? Så står vi båda där och blir förbryllade när det vi fångat visar sig vara det vi letat efter, vill ha men inte tror det är sant då det inte har hänt förut?
Anneli har kommit längre än mig på den fronten, jag är dock på väg.
Självinsikt och jag älskar. Jo, jag gör det!
Men jag nojjar...
Får ibland för mig att allt bara är på låtsas, att snart sägs det "tack och hej!" och lämnar mig blödandes på golvet som alla andra gånger. Ibland får jag t.o.m för mig att jag kanske inte alls är kär, för att i den sekund jag håller honom i mina armar och vill fnittra som en 14åring inser att jag verkligen älskar honom.
Ja, fröken Nojig är lite av en idiot. Fröken Nojig är dock på väg att släppa sin oro.
Som jag diskuterat med Anneli om att vi jagade, fick det vi ville och.. ja nu då? Hur... alltså, bytet brukar ju inte vilja stanna kvar frivilligt? Så står vi båda där och blir förbryllade när det vi fångat visar sig vara det vi letat efter, vill ha men inte tror det är sant då det inte har hänt förut?
Anneli har kommit längre än mig på den fronten, jag är dock på väg.
Självinsikt och jag älskar. Jo, jag gör det!
söndag 24 juli 2011
Det gick ju rätt smärtfritt ändå...
Jon kom hit igår kl 7 på morgonen, uppenbart "liten" och skamsen. Bra, Då behöver jag inte skälla. Onödigt.
Gårdagen blev bra ändå. Farmor tyckte Jon va "rolig och fin". Tanten själv va pigg, och matglad. Mycket trevligt.
Min oro står dock kvar över vissa saker, och det påverkar mig. Jag blir misstänksam och tveksam över småsaker som görs och sägs. Usch, jobbigt. Får släppa det, annars blir jag bara en stor noja.
Gårdagen blev bra ändå. Farmor tyckte Jon va "rolig och fin". Tanten själv va pigg, och matglad. Mycket trevligt.
Min oro står dock kvar över vissa saker, och det påverkar mig. Jag blir misstänksam och tveksam över småsaker som görs och sägs. Usch, jobbigt. Får släppa det, annars blir jag bara en stor noja.
lördag 23 juli 2011
Grattis Farmor!
Som fyller något ganska gammalt. Vet inte, och egentligen är inte det vad jag tänkte blogga om. Vet egentligen inte vart jag ska börja faktiskt, då jag i skrivandets stund är både upprörd, besviken och ledsen. Idag av alla dagar...
Familjen, jag och Jon ska på middag och fira farmor vid 16. Jon jobbade till 00 nu, och jag hade väl väntat hem honom till sådär 01.30 nånting. Jo tjena, klockan är snart 3 och jag fick sms att han inte har förmågan att ta sig hit i natt. Jag vet vad ni tror, han SKITER i mig totalt. Nja, det skulle jag inte vilja säga.
Erik kom tillbaka från USA ikväll, kul egentligen. Jon mötte upp honom och pojkarna. Och kom inte hem pga dem. MaryJane och sprit utan tvekan. Jag är liberal, mig gör det inget. MEN INTE IDAG! Just idag av alla dagar.... enda gången det va viktigt för mig att han kom hit.
Grattis Farmor. Du kommer inte ha ett så glatt barnbarn över sin bakfulla pojkvän på avtändning. Grattis!
Familjen, jag och Jon ska på middag och fira farmor vid 16. Jon jobbade till 00 nu, och jag hade väl väntat hem honom till sådär 01.30 nånting. Jo tjena, klockan är snart 3 och jag fick sms att han inte har förmågan att ta sig hit i natt. Jag vet vad ni tror, han SKITER i mig totalt. Nja, det skulle jag inte vilja säga.
Erik kom tillbaka från USA ikväll, kul egentligen. Jon mötte upp honom och pojkarna. Och kom inte hem pga dem. MaryJane och sprit utan tvekan. Jag är liberal, mig gör det inget. MEN INTE IDAG! Just idag av alla dagar.... enda gången det va viktigt för mig att han kom hit.
Grattis Farmor. Du kommer inte ha ett så glatt barnbarn över sin bakfulla pojkvän på avtändning. Grattis!
tisdag 19 juli 2011
Jag kan ju tamefan inte vara riktigt klok...
I och för sig har ju nog ingen tvivlat på det, nånsin tror jag.
Nu, alltså... jag är KÄR. Jupp, samma person som förut. Samma Jon som jag om åtta dagar varit officiellt ihop med i två hela månader. Det har gått fort, men samtidigt har vi hunnit med MASSOR ändå. Känns både längre och kortare.
På väg hem från jobbet idag satt jag med Malin i bilen och diskuterade kärlek och männen som varit och som i nuläget finns i våra liv. Hon sa en mycket tänkvärd sak angående en Jimmy hon varit kär i länge. Jag citerar (på ett ungefär); "Jag är sådär högstadiekär, som jag inte trodde man kunde bli i vuxen ålder" och "Undrar om jag nånsin kommer nöja mig med att känna MINDRE för nån än för Jimmy som jag gör idag". Det sistnämnda handlar om att om det nu inte blir dem så kommer det bli svårt att hitta nån som satt sig lika hårt. Jag förstår hur hon tänker, för jag vet exakt hur det känns. Dock kan jag ju lugnt säga att efter Marko och Daniel skulle jag inte... Sen föll jag pladask för en två meter lång schweizare med psykos.
Ja, en sk "normal" kille har ju visat sig innebära katastrof tidigare. Jag fascineras av hans trasighet, och hänförs av hans intellekt. Jag tänder på alla cylindrar på hela hans skapelse. Jon. Jag älskar honom, och hela jag spricker snart om jag inte får ut det. Jävla tunga att knyta sig, varenda gång. Det är läskigt, men det är KÄRLEK.
Jag? Riktigt klok? Nix, det är nog det sista man kan säga! :D
Nu, alltså... jag är KÄR. Jupp, samma person som förut. Samma Jon som jag om åtta dagar varit officiellt ihop med i två hela månader. Det har gått fort, men samtidigt har vi hunnit med MASSOR ändå. Känns både längre och kortare.
På väg hem från jobbet idag satt jag med Malin i bilen och diskuterade kärlek och männen som varit och som i nuläget finns i våra liv. Hon sa en mycket tänkvärd sak angående en Jimmy hon varit kär i länge. Jag citerar (på ett ungefär); "Jag är sådär högstadiekär, som jag inte trodde man kunde bli i vuxen ålder" och "Undrar om jag nånsin kommer nöja mig med att känna MINDRE för nån än för Jimmy som jag gör idag". Det sistnämnda handlar om att om det nu inte blir dem så kommer det bli svårt att hitta nån som satt sig lika hårt. Jag förstår hur hon tänker, för jag vet exakt hur det känns. Dock kan jag ju lugnt säga att efter Marko och Daniel skulle jag inte... Sen föll jag pladask för en två meter lång schweizare med psykos.
Ja, en sk "normal" kille har ju visat sig innebära katastrof tidigare. Jag fascineras av hans trasighet, och hänförs av hans intellekt. Jag tänder på alla cylindrar på hela hans skapelse. Jon. Jag älskar honom, och hela jag spricker snart om jag inte får ut det. Jävla tunga att knyta sig, varenda gång. Det är läskigt, men det är KÄRLEK.
Jag? Riktigt klok? Nix, det är nog det sista man kan säga! :D
måndag 18 juli 2011
Suck...
Alltså, ibland undrar jag hur saker och ting blir gjorda överhuvudtaget om jag inte är hemma...
Jag har varit borta hela dagen på mitt NYA JOBB och kom hem runt 16.30. Glad som en lärka.
17.45, dvs för en dryg kvart sen, började jag känna av att jag va sviiinhungrig. Så, jag går ner och frågar morsan om middag. Kanske va lite aggressiv i tonen, men en hungrig Sara är inte att leka med...
Morsan säger "Jag vet inte.... Det skulle pappa fixa. Du får gå ut och fråga honom". Blir inte direkt gladare av det svaret, men hoppar ner i mjukisarna och beger mig ut i carporten där pappa meckar bil som ska säljas.
Jag: Pappa!
P: Ja?
Jag: Middag?
P: Ja, vad är det med det?
Jag: När blir den?
P: Vet inte, fråga morsan...
Ungefär här har mitt tålamod och rytande mage totalt lessnat på detta oplanerande..
Jag: Jaha, men morsan sa att du skulle fixa...
P: Jaså? Det har jag inte sagt!
Jag: Men vaf.... Äh skit it! Jag fixar något själv!
Varav jag argt går in i köket och värmer rester från helgen. Vill man ha något gjort får man tamefan göra det själv. Pappa kommer in medan jag är i köket och pappa blir sur på mamma för att hon tydligen "trodde" att han skulle fixa och därför sitter på sitt feta arsle och glor på tv. Mamma däremot blir förvisso sur på pappa för att han blev sur... Dock är det ändå MITT FEL för att jag råkar tydligen vara den enda här i huset, förutom brorsan, som blir hungrig på "normala" mattider. Det skriks om att jag "går fram som ett jehu" osv osv osv...
Intressanta är att nu har de båda semester, vilket borde leda till att de skulle kunna planera maten jättebra... MEN nä. Ännu mer intressant är att detta scenario skulle kunna vara en vanlig helg lika gärna. Visst, brorsan är inte hemma, men betyder det att vi inte kan äta innan kl 21? Jag FATTAR INTE. Yay...
Återkom gärna med en logisk förklaring till detta tack. För jag har fått slut på eventuella funderingar om varför/hur.
S U C K . . .
P.S. Nu är klockan 18.19 och ingen har påbörjat maten ens för dem två. Pappa meckar bil. D.S.
Jag har varit borta hela dagen på mitt NYA JOBB och kom hem runt 16.30. Glad som en lärka.
17.45, dvs för en dryg kvart sen, började jag känna av att jag va sviiinhungrig. Så, jag går ner och frågar morsan om middag. Kanske va lite aggressiv i tonen, men en hungrig Sara är inte att leka med...
Morsan säger "Jag vet inte.... Det skulle pappa fixa. Du får gå ut och fråga honom". Blir inte direkt gladare av det svaret, men hoppar ner i mjukisarna och beger mig ut i carporten där pappa meckar bil som ska säljas.
Jag: Pappa!
P: Ja?
Jag: Middag?
P: Ja, vad är det med det?
Jag: När blir den?
P: Vet inte, fråga morsan...
Ungefär här har mitt tålamod och rytande mage totalt lessnat på detta oplanerande..
Jag: Jaha, men morsan sa att du skulle fixa...
P: Jaså? Det har jag inte sagt!
Jag: Men vaf.... Äh skit it! Jag fixar något själv!
Varav jag argt går in i köket och värmer rester från helgen. Vill man ha något gjort får man tamefan göra det själv. Pappa kommer in medan jag är i köket och pappa blir sur på mamma för att hon tydligen "trodde" att han skulle fixa och därför sitter på sitt feta arsle och glor på tv. Mamma däremot blir förvisso sur på pappa för att han blev sur... Dock är det ändå MITT FEL för att jag råkar tydligen vara den enda här i huset, förutom brorsan, som blir hungrig på "normala" mattider. Det skriks om att jag "går fram som ett jehu" osv osv osv...
Intressanta är att nu har de båda semester, vilket borde leda till att de skulle kunna planera maten jättebra... MEN nä. Ännu mer intressant är att detta scenario skulle kunna vara en vanlig helg lika gärna. Visst, brorsan är inte hemma, men betyder det att vi inte kan äta innan kl 21? Jag FATTAR INTE. Yay...
Återkom gärna med en logisk förklaring till detta tack. För jag har fått slut på eventuella funderingar om varför/hur.
S U C K . . .
P.S. Nu är klockan 18.19 och ingen har påbörjat maten ens för dem två. Pappa meckar bil. D.S.
fredag 15 juli 2011
Byta plattform?
Eller alltså byta till Tumblr att blogga på eller inte? Finns lite mer roliga alternativ... Men har ju provat förr och ändå kommit tillbaka hit till Blogger. Hmm, äsch! Jag stannar!
puss på Blogger ^^
puss på Blogger ^^
fredag 1 juli 2011
Eeeverybody's saying "I love you"
vilket nog var titeln på nån cheesy film jag inte sett. Tur? Ingen aning, men det ska vi kolla upp.
Midsommar har passerat, och Juni likaså. Efter ett riktigt roligt midsommarfirande hemmavid med alla aporna närvarande, tog Jon mig under armen och styrde kosan mot hans hemtrakter i Norrtälje. Födelsedagsfirande (hans) och träffa hans mamma stod på menyn. Undertecknad var inte ens nervös. Undrar om jag förlorat vetten att vara nervös nuförtiden? Hmm.
Nåväl, vi möttes upp av en liten gråhårig tomte (aka äldre syditalienare) vid namn Antonio. Mycket trevlig, men baara italienska. Jon fick översätta. Så min charm kom inte till sin rätt direkt. Att möta upp tomtens fru och Jons mamma, Monica och Yvonne, gick bra. Trots nästan bara italienskan vid bordet. Vi åkte också och fiskade på kvällen. Monica yttrade "Then you have to show my husband that you can fish!". Jag nickade, tog mina leggings, kjol, spö och häpp... Vem blev storfiskaren no1 tror ni? Höhö.
Söndag kom, 26e juni, Jons födelsedag. Blev ett litet firande för att sen fiska igen utan lycka den här gången. Lugn kväll, även om det blev mycket vin, asgarv över Finns i Sjön och Jons fina BIB-låda på skallen. Jag dog av garv åtskilliga gånger, och tror jag blev godkänd av Yvonne.
Måndag, och vår officiella första månadsdag, var det hemresa. Mellanlandade i Väsby för att pappa skulle skjutsa oss till Märstat. Hemma hos Jon väntade hans födelsedagspresent; en KAFFEBRYGGARE! Rätt tråkigt egentligen, men det behövdes och han blev vääääldigt glad över den! SUCCÈ!
Spenderade några dagar där innan vi begav oss till päronen. På två veckor fick jag höra "jag älskar dig" 5 gånger tror jag. Galet. Dock va han full, så nope.. tänker inte säga det förrän han har sagt det nykter.
Nu, vaktar jag Malins lägenhet. Betalning: Jag ska städa. Och jag tror jag tog mig vatten över huvudet... Hur jävla dåligt mår hon egentligen? Jag är lite förfärad, och uppgiven. Tror jag får be Jon om hjälp, för jag tappade lusten rätt rejält. HJALP!
Myzan och Felix vekar dock trivas, vilket alltid är ett stort plus.
Midsommar har passerat, och Juni likaså. Efter ett riktigt roligt midsommarfirande hemmavid med alla aporna närvarande, tog Jon mig under armen och styrde kosan mot hans hemtrakter i Norrtälje. Födelsedagsfirande (hans) och träffa hans mamma stod på menyn. Undertecknad var inte ens nervös. Undrar om jag förlorat vetten att vara nervös nuförtiden? Hmm.
Nåväl, vi möttes upp av en liten gråhårig tomte (aka äldre syditalienare) vid namn Antonio. Mycket trevlig, men baara italienska. Jon fick översätta. Så min charm kom inte till sin rätt direkt. Att möta upp tomtens fru och Jons mamma, Monica och Yvonne, gick bra. Trots nästan bara italienskan vid bordet. Vi åkte också och fiskade på kvällen. Monica yttrade "Then you have to show my husband that you can fish!". Jag nickade, tog mina leggings, kjol, spö och häpp... Vem blev storfiskaren no1 tror ni? Höhö.
Söndag kom, 26e juni, Jons födelsedag. Blev ett litet firande för att sen fiska igen utan lycka den här gången. Lugn kväll, även om det blev mycket vin, asgarv över Finns i Sjön och Jons fina BIB-låda på skallen. Jag dog av garv åtskilliga gånger, och tror jag blev godkänd av Yvonne.
Måndag, och vår officiella första månadsdag, var det hemresa. Mellanlandade i Väsby för att pappa skulle skjutsa oss till Märstat. Hemma hos Jon väntade hans födelsedagspresent; en KAFFEBRYGGARE! Rätt tråkigt egentligen, men det behövdes och han blev vääääldigt glad över den! SUCCÈ!
Spenderade några dagar där innan vi begav oss till päronen. På två veckor fick jag höra "jag älskar dig" 5 gånger tror jag. Galet. Dock va han full, så nope.. tänker inte säga det förrän han har sagt det nykter.
Nu, vaktar jag Malins lägenhet. Betalning: Jag ska städa. Och jag tror jag tog mig vatten över huvudet... Hur jävla dåligt mår hon egentligen? Jag är lite förfärad, och uppgiven. Tror jag får be Jon om hjälp, för jag tappade lusten rätt rejält. HJALP!
Myzan och Felix vekar dock trivas, vilket alltid är ett stort plus.
tisdag 21 juni 2011
Snart är ångermånaden över...
som salig Anneli sa till Linus på deras enmånadsdag. Och det är det. Ska säga samma till Jon. Han kommer garva. I know it. Han fyller dessutom år dagen innan, och ska få en kaffebryggare. Han har ingen, och dricker kaffe efter att ha kokat vatten och hälla ner i tekanna med tesil... tss, går inte för sig.
Fortfarande utan jobb, och får en remsa för en vit lögn jag drog. Känns inte så bra men vad gör man när man måste UT från dessa fyra väggar.
Happ, trodde inte man skulle få se karln imor. Men tydligen funderar han på att komma hit :D weee! Tror jag älskarn. Men sssch, säg det inte till nån!
Fortfarande utan jobb, och får en remsa för en vit lögn jag drog. Känns inte så bra men vad gör man när man måste UT från dessa fyra väggar.
Happ, trodde inte man skulle få se karln imor. Men tydligen funderar han på att komma hit :D weee! Tror jag älskarn. Men sssch, säg det inte till nån!
torsdag 16 juni 2011
Sånt där som händer ibland....
"Kära Dagbok!" skulle jag kunna börja men det tycker inte jag passar här av någon anledning så jag låter bli.
Jon kom över i förrgår, woho! Var iaf vad jag först tyckte. Vi drog lite senare till Fredriks föräldrars hus, som Fredrik passade den här veckan. Heej Fylla! som efter ett tag gick över i väldigt seriösa samtal mellan mig och Jon. Otrohet, ev könssjukdomar och diverse annat diskuterades. Jag kunde hantera det ganska bra, dock när han började prata som om han ville göra slut sa mina gamla demoner KABLAM och jag drog. Gråtandes. Smsade med Anneli om att jag aldrig mer skulle bli kär. Brorsan ringde och jag förklarade lite snabbt om vad som hade sagt.
Jag tror jag hann halvvägs hem innan Jon ringde. Uppenbart ledsen men samtidigt fattade inte riktigt vad som hade hänt där. Han ansåg inte vidden av va han hade sagt, och hur det skulle påverka mig. Efter några minuter frågade jag om han ville att jag skulle komma tillbaka, svaret var ja. Jag gick tillbaka och vi hade återigen ett seriöst samtal om att det är faktiskt inte bara min kropp han vill ha utan MIG. Dvs det som är jag. "Kan vi det?" ställdes gång på gång.
Mitt svar var och förblev ja. Jag förklarade hur jag tog det hela och jag är säker på att han förstod. Han sa även igår på morgonen att han hade varit dum och aldrig ville göra mig ledsen. I mitt huvud va det ju redan överstökat, men på något sätt känns det bra att han fattade att det är allvar och inget jag tar lätt, samt att hans samvete bråkar på honom. Klart som fan att han ska få prata med mig om det är något, men börjar det låta sådär drar jag. Punkt.
Det ordnade upp sig dock, även om jag med alla demoner i huvudet som bankar på mig är lite misstänksam igen. Hatar alla mina spöken. Och jag tror inte han är vän med sina heller.
Detta är dock något vi får lägga bakom oss. Annars kommer det äta upp oss och det vill jag verkligen inte.
Alla relationer krisar lite. Sånt som händer.
*over and out*
Jon kom över i förrgår, woho! Var iaf vad jag först tyckte. Vi drog lite senare till Fredriks föräldrars hus, som Fredrik passade den här veckan. Heej Fylla! som efter ett tag gick över i väldigt seriösa samtal mellan mig och Jon. Otrohet, ev könssjukdomar och diverse annat diskuterades. Jag kunde hantera det ganska bra, dock när han började prata som om han ville göra slut sa mina gamla demoner KABLAM och jag drog. Gråtandes. Smsade med Anneli om att jag aldrig mer skulle bli kär. Brorsan ringde och jag förklarade lite snabbt om vad som hade sagt.
Jag tror jag hann halvvägs hem innan Jon ringde. Uppenbart ledsen men samtidigt fattade inte riktigt vad som hade hänt där. Han ansåg inte vidden av va han hade sagt, och hur det skulle påverka mig. Efter några minuter frågade jag om han ville att jag skulle komma tillbaka, svaret var ja. Jag gick tillbaka och vi hade återigen ett seriöst samtal om att det är faktiskt inte bara min kropp han vill ha utan MIG. Dvs det som är jag. "Kan vi det?" ställdes gång på gång.
Mitt svar var och förblev ja. Jag förklarade hur jag tog det hela och jag är säker på att han förstod. Han sa även igår på morgonen att han hade varit dum och aldrig ville göra mig ledsen. I mitt huvud va det ju redan överstökat, men på något sätt känns det bra att han fattade att det är allvar och inget jag tar lätt, samt att hans samvete bråkar på honom. Klart som fan att han ska få prata med mig om det är något, men börjar det låta sådär drar jag. Punkt.
Det ordnade upp sig dock, även om jag med alla demoner i huvudet som bankar på mig är lite misstänksam igen. Hatar alla mina spöken. Och jag tror inte han är vän med sina heller.
Detta är dock något vi får lägga bakom oss. Annars kommer det äta upp oss och det vill jag verkligen inte.
Alla relationer krisar lite. Sånt som händer.
*over and out*
söndag 12 juni 2011
Fascination
Yeah, nu har jag haft pojkvän officiellt sen den 27e maj. Det går inte riktigt in i mitt huvud, av diverse orsaker. Jag kan inte riktigt ta in att Jon är min POJKVÄN och är KÄR i MIG. Liksom, när hände det senast?
Okej okej, egentligen va det nog inte så himla länge sen... Men det jag menar är just det här att jag OCKSÅ är kär i honom. VI är kära i VARANDRA. Klart jag varit kär förut, men då har det oftast varit lite ensidigt och jag har tröttnat på vägen rätt snabbt ändå. Det innan Jon va ju helt jävla fail, och hela situationen med Marko va ju bara helt åt helvete. Menar också att det är ofta killar blir kära i mig, men att jag ska vara på precis samma plan som dem brukar vara ovanligt. DOCK inte den här gången.
Detta fascinerar mig något otroligt. Hur fantastisk kan en människa vara egentligen? På.Riktigt.
Hittar ständigt nya saker han gör eller hur han uttrycker sig i alla situationer. Han är så öppen med allt, vilket jag också är. Även om jag är mer sluten och tyst när det kommer till känslor och så, försöker men får tunghäfta. Även om det är något bra jag vill säga. Jävla spärrar.
Det som fascinerar mig mest är dock mornarna då vi vaknar upp tillsammans. Killen ler med hela sig, pussar kysser och myser upp oss båda varenda gång. I morse vaknade vi långsamt som vi brukar, kraaamas och han har huvudet mot min axel. Jag strök honom över hår och nacke. Han ler stort med stänga ögon och pussar på mig. Kär och nöjd kille? Javisst!
Fixade t.o.m frukost på sängen åt honom, kaffe och rostmackor. Han förtjänar det. Okej, den här sekunden när han ser att jag har gjort något för honom är också fascinerande. Jag vet sen att tidigare flickvän inte gjorde sånt. Eller ja sällan innan det tog slut. Han ser alltid så förvånad ut när han upptäcker något. Kär och nöjd kille? Jajemensan, lite mer för varje liten sak jag gör tror jag.
Fascinerande när han ringer dagen innan han är ledig och frågar om vi ska hitta på något. Jag tar inte för givet att han absolut vill umgås med mig på sina lediga dagar, så jag säger aldrig att vi SKA hitta på något då. Han hade ett liv innan mig och det är viktigt för min del att han är fri att dra ut och supa med sina vänner om han känner för det en ledig dag t.e.x. Vara med mig kanske är prio ett, men jag har verkligen inget emot att han gör saker på egen hand. Jag gör ju det.
Kär och nöjd tjej? You have NO IDEA! Fascinerad tjej? JAPP!
Okej okej, egentligen va det nog inte så himla länge sen... Men det jag menar är just det här att jag OCKSÅ är kär i honom. VI är kära i VARANDRA. Klart jag varit kär förut, men då har det oftast varit lite ensidigt och jag har tröttnat på vägen rätt snabbt ändå. Det innan Jon va ju helt jävla fail, och hela situationen med Marko va ju bara helt åt helvete. Menar också att det är ofta killar blir kära i mig, men att jag ska vara på precis samma plan som dem brukar vara ovanligt. DOCK inte den här gången.
Detta fascinerar mig något otroligt. Hur fantastisk kan en människa vara egentligen? På.Riktigt.
Hittar ständigt nya saker han gör eller hur han uttrycker sig i alla situationer. Han är så öppen med allt, vilket jag också är. Även om jag är mer sluten och tyst när det kommer till känslor och så, försöker men får tunghäfta. Även om det är något bra jag vill säga. Jävla spärrar.
Det som fascinerar mig mest är dock mornarna då vi vaknar upp tillsammans. Killen ler med hela sig, pussar kysser och myser upp oss båda varenda gång. I morse vaknade vi långsamt som vi brukar, kraaamas och han har huvudet mot min axel. Jag strök honom över hår och nacke. Han ler stort med stänga ögon och pussar på mig. Kär och nöjd kille? Javisst!
Fixade t.o.m frukost på sängen åt honom, kaffe och rostmackor. Han förtjänar det. Okej, den här sekunden när han ser att jag har gjort något för honom är också fascinerande. Jag vet sen att tidigare flickvän inte gjorde sånt. Eller ja sällan innan det tog slut. Han ser alltid så förvånad ut när han upptäcker något. Kär och nöjd kille? Jajemensan, lite mer för varje liten sak jag gör tror jag.
Fascinerande när han ringer dagen innan han är ledig och frågar om vi ska hitta på något. Jag tar inte för givet att han absolut vill umgås med mig på sina lediga dagar, så jag säger aldrig att vi SKA hitta på något då. Han hade ett liv innan mig och det är viktigt för min del att han är fri att dra ut och supa med sina vänner om han känner för det en ledig dag t.e.x. Vara med mig kanske är prio ett, men jag har verkligen inget emot att han gör saker på egen hand. Jag gör ju det.
Kär och nöjd tjej? You have NO IDEA! Fascinerad tjej? JAPP!
torsdag 2 juni 2011
Comviq suger, jobbet är hattifnattigt...
men min chef älskar mig lite tror jag. Glad kille 41? Jo, det va han. Alltså, hur kan han tycka om mig så mycket? Han har ju inte ens sett mig jobba. Aja, ev fixat lite jobb åt Lizz med, det är niiiice.
Jon är sjuk, jag med. Hela familjen också. Jävla sommarförkylning som typ ALLA verkar ha ändå. Stört. Jag vill knulla, men kan inte. Jon måste bli frisk snart. -nicka-
Annars, gåre väl rätt lugnt nuförtiden.
Jon är sjuk, jag med. Hela familjen också. Jävla sommarförkylning som typ ALLA verkar ha ändå. Stört. Jag vill knulla, men kan inte. Jon måste bli frisk snart. -nicka-
Annars, gåre väl rätt lugnt nuförtiden.
onsdag 1 juni 2011
Kärlek och jobb!
Japp, alltså.... När det händer, så händer ALLT samtidigt! Haha...!
Jag är nu OFFICIELLT tillsammans med den bäste som finns, Jon. Inga tvivel, ingen osäkerhet. Och det känns så jävla underbart, men lite bisarrt ändå. Jag är inte van vid det här sättet att saker händer på. I detta va jag otroligt chill för att va jag, gick igenom känslorna tusen gånger om. Dock kom jag alltid fram till samma slutsats: Jupp, jag är kär. Eller ja jag blev det rätt snabbt egentligen, men med mina fina hjärnspöken jag har skrivit om här tidigare så va det ändå lite fram och tillbaka i mig själv. Inte så konstigt med tanke på vad jag varit med om där. Kär? I mig? Jo fifan, det är han sannerligen! Och jag i honom! Svävar ständigt på mina rosa små moln. Craazy.
Tre månader av att träffas, ofta, prata varje dag. Lite fram och tillbaka i mig själv, men det är det värt. "Jag kan prata om allt med dig" och "jag är kääär... in looove". Så.Jävla.Söt!
Jobb ja. Jag har fått ett. Tror jag. Caféföreståndarinna på ett café nära Odenplan tydligen. Fick mecka ihop en meny idag och ja imorn börjar allvaret. Tog egentligen en månad för länge för att jag ska va nöjd, men jag måste inse att jag har nog lyckats bättre än många andra på en här fronten. Ihärdighet, viss uppgivenhet och lite ångest dock. Ångest över att nu har jag inte lika mkt fritid kvar, men jag får ngt att göra om dagarna. Igen. Awesome.
AWESOME helt enkelt gott folk!
Jag är nu OFFICIELLT tillsammans med den bäste som finns, Jon. Inga tvivel, ingen osäkerhet. Och det känns så jävla underbart, men lite bisarrt ändå. Jag är inte van vid det här sättet att saker händer på. I detta va jag otroligt chill för att va jag, gick igenom känslorna tusen gånger om. Dock kom jag alltid fram till samma slutsats: Jupp, jag är kär. Eller ja jag blev det rätt snabbt egentligen, men med mina fina hjärnspöken jag har skrivit om här tidigare så va det ändå lite fram och tillbaka i mig själv. Inte så konstigt med tanke på vad jag varit med om där. Kär? I mig? Jo fifan, det är han sannerligen! Och jag i honom! Svävar ständigt på mina rosa små moln. Craazy.
Tre månader av att träffas, ofta, prata varje dag. Lite fram och tillbaka i mig själv, men det är det värt. "Jag kan prata om allt med dig" och "jag är kääär... in looove". Så.Jävla.Söt!
Jobb ja. Jag har fått ett. Tror jag. Caféföreståndarinna på ett café nära Odenplan tydligen. Fick mecka ihop en meny idag och ja imorn börjar allvaret. Tog egentligen en månad för länge för att jag ska va nöjd, men jag måste inse att jag har nog lyckats bättre än många andra på en här fronten. Ihärdighet, viss uppgivenhet och lite ångest dock. Ångest över att nu har jag inte lika mkt fritid kvar, men jag får ngt att göra om dagarna. Igen. Awesome.
AWESOME helt enkelt gott folk!
måndag 23 maj 2011
Ha den ääran på mig!
Japp idag kära eventuella läsare fyller jag hela 27 tant-år.
27... vad i helvete hände från 20år egentligen? De sa SVOOSCH!
Firade med Erik, Vera, familjen och självklart Jon. Awesome. Och jag tror han blev liite mer kär i mig efter gårdagens tårta mitt i natten haha. Han kläckte ur sig att hans kära mor ville träffa mig också. Jag TROR att jag reagerade som en fnittrig och nervös skolflicka och började babbla nervöst. Heja mig. DET betydet att han pratat om mig. Jag FINNS alltså i hans liv for real.
Okej, nu låter det konstigt att jag ens ska behöva få den bekräftelsen kanske men jag är lite dum i huvudet. Jag är inte van att det ska va såhär bara, och mina nerver samt emotionella osäkerhet när det kommer till hur mycket jag vågar visa är fan inte att leka med ibland.
Idag är min dag, grattis på mig!
*skuttar runt och kastar konfetti omkring mig*
27... vad i helvete hände från 20år egentligen? De sa SVOOSCH!
Firade med Erik, Vera, familjen och självklart Jon. Awesome. Och jag tror han blev liite mer kär i mig efter gårdagens tårta mitt i natten haha. Han kläckte ur sig att hans kära mor ville träffa mig också. Jag TROR att jag reagerade som en fnittrig och nervös skolflicka och började babbla nervöst. Heja mig. DET betydet att han pratat om mig. Jag FINNS alltså i hans liv for real.
Okej, nu låter det konstigt att jag ens ska behöva få den bekräftelsen kanske men jag är lite dum i huvudet. Jag är inte van att det ska va såhär bara, och mina nerver samt emotionella osäkerhet när det kommer till hur mycket jag vågar visa är fan inte att leka med ibland.
Idag är min dag, grattis på mig!
*skuttar runt och kastar konfetti omkring mig*
fredag 20 maj 2011
Den ljuva smärtan
Mitt hjärta hoppar över ett slag eller kanske två
dina glittrande ögon efter varje kyss
sättet du tänder din cigarett
hur jag måste stå på tå för att nå
när du rör mig bara det allra minsta
när vi pratar om framtiden som om det vore det mest självklara i hela världen
hur du håller om mig i sömnen
när du säger att du inte vill åka iväg och jobba och ger mig den där blicken
Det skär i mig
när jag är tvungen att gå
när jag måste se dig ta bussen härifrån
jag känner mig halv, en del av mig saknas
Denna ljuva smärta
är det såhär det faktiskt känns när det är på riktigt?
Jag saknar dig för varje sekund
Det är läskigt, men jag tänker inte backa
Jag var en jägare som när leken var slut flydde och försvann
Jag var samtidigt bytesdjuret som fick delar mig själv bortslitna av glupska käftar och klor
Lika stark som jag var svag stod jag ändå kvar
Sakta, men på stadig uppgång står jag ännu kvar
Jag flyr inte, och jag vägrar bli uppsliten igen
Motsägelsefullt kan tyckas, för jag är livrädd
Men vad vore det att vara kär än att inte vara lite rädd?
Jag gjorde ett misstag för flera år sen, flydde och sårade
Jag vill och tänker inte göra om det igen.
Du är värd min kamp inombords.
Den Ljuva Smärtan det innebär.
måndag 16 maj 2011
Närå... Jag skojade bara.
Dum.i.huvudet.84 anmäler sig för tjänstgöring!
Alltså haha.... här pratar vi om att fixa ihop ett litet kolletiv och han har uppenbarligen räknat med mig en framtid framöver. Vi pratar om att måla om, fixa, dona och skrattar båda två när vi såg ett ställe som hade en ILLROSA hall.
Under min noja la jag mig i soffan på pin kiv, trodde inte han skulle märka... Men det gjorde han, så jag bara "nä nu går jag in igen" sen fick jag "jag blev förvånad att du inte låg där..." lite sådär ledset. Dog lite.
Såg på film idag, jag kröp upp bredvid honom som sig bör. La huvudet mot axeln, och han sen sitt huvud mot mig. Dog igen. Jag tog hans hand och det var som om han inte ville släppa. Dog. Pulsen ökar och jag andas tyngre. Märkte samma fenomen hos honom.
Sluta nojja nu fröken!!
Alltså haha.... här pratar vi om att fixa ihop ett litet kolletiv och han har uppenbarligen räknat med mig en framtid framöver. Vi pratar om att måla om, fixa, dona och skrattar båda två när vi såg ett ställe som hade en ILLROSA hall.
Under min noja la jag mig i soffan på pin kiv, trodde inte han skulle märka... Men det gjorde han, så jag bara "nä nu går jag in igen" sen fick jag "jag blev förvånad att du inte låg där..." lite sådär ledset. Dog lite.
Såg på film idag, jag kröp upp bredvid honom som sig bör. La huvudet mot axeln, och han sen sitt huvud mot mig. Dog igen. Jag tog hans hand och det var som om han inte ville släppa. Dog. Pulsen ökar och jag andas tyngre. Märkte samma fenomen hos honom.
Sluta nojja nu fröken!!
söndag 15 maj 2011
Är det såhär början på slutet känns?
Eller har jag ännu en gång hamnat i samma jävla dumma vanemönster som jag har levt med de senaste 5-6 åren när det kommer till vissa typer av relationer till människor? Jag vet inte...
Inget speciellt har sagts, utan mitt huvud flaxar iväg som fan och jag sitter nu här mitt i natten och tänker. Jag vill fly. För då har jag iaf flytt innan det skiter sig... Eller? Borde jag fly igen? Släppa allt och sen gå i två år och bara undra? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte ett jävla smack. När jag tror att jag vet så ändras det, eller ja... Tror jag bara allt?
Enklast vore om jag bara frågade. Rakt ut. Dock vet jag om situationen, så jag vettefan... BAH! Jag ORKAR verkligen inte leva i en lögn en gång till. Eller låtsas. Dum.i.huvudet.1984.
"I wanna leave but I'm lost, and now I can't break away. Although I made up my mind.... My heart is refusing me."
Inget speciellt har sagts, utan mitt huvud flaxar iväg som fan och jag sitter nu här mitt i natten och tänker. Jag vill fly. För då har jag iaf flytt innan det skiter sig... Eller? Borde jag fly igen? Släppa allt och sen gå i två år och bara undra? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte ett jävla smack. När jag tror att jag vet så ändras det, eller ja... Tror jag bara allt?
Enklast vore om jag bara frågade. Rakt ut. Dock vet jag om situationen, så jag vettefan... BAH! Jag ORKAR verkligen inte leva i en lögn en gång till. Eller låtsas. Dum.i.huvudet.1984.
"I wanna leave but I'm lost, and now I can't break away. Although I made up my mind.... My heart is refusing me."
söndag 8 maj 2011
9 mars 2010
Mitt brev till en idiot. Jag står för vartenda ord jag skrev, men med facit i hand vet jag ju att det inte funkar. Hur mycket jag än hade velat att det varit annorlunda. Du undrar varför jag försvann? Kunde du inte klura ut det då, och måste fråga nu runt 8 månader senare så kommer du aldrig kunna komma på varför jag försvann. Jag svarade nästan, min ovana till trots. Dock har det aldrig blivit bra av att jag förklarat något, allra minst det nedanstående. MITT brev till en idiot.
"okej. HUr ska jag börja det här jag vet inte faktiskt, men seriöst måste jag vara en av de absolut konstigaste tjejerna du någonsin haft att göra med. Jag har undrat många gånger varför du inte bara "tack och hej, nu får det vara nog" när det kommer till allt som hänt och det som är oss i vår relation, vad det nu än är.
Och jag har undrat minst lika många gånger varför jag inte gjort det istället för att lägga det på dig. Tro mig, det har inte varit lätt, att sitta inne med så mycket jag borde säga men som jag helt enkelt inte vågar då jag tror att det bara blir helt CP. Dock blir det bara att jag får ta en för stor rekyl av ångest över vad jag INTE sagt.
Grejen är inte att jag inte vet vart DU står i det hela, det har du förklarat många gånger. Alla gångerna det har hänt nu senaste månaderna *skäms* Det ligger faktiskt inte alls i vart DU står, det ligger i vart jag inte vågar erkänna att jag står då jag censurerar mig själv flitigt. Det skrämmer helt enkelt skiten ur mig det jag känner och det jag vill, så jag fegar hellre ur och kör någon halvsanning om vänskap bara för att slippa ta diskussionen om vad jag egentligen känner.Jag springer helt enkelt från mig själv, inte från dig.
Du har undrat varför jag ibland inte hör av mig på några dagar, det handlar mycket om att jag då sitter och tänker på dig. Utan att säga ett ord, jag sitter och tänker på hur mycket du faktiskt betyder för mig. Då på många plan. Jag har uttryckt förut att du har en plats i mitt hjärta, och det kommer inte ändras, men det var egentligen bara milt uttryckt för vad jag egentligen ville säga. Men jag ryggar och skyggar för det, det är helt enkelt för stort för mig och jag tror inte på att det kommer gynna mig överhuvudtaget.
Undrar om du inser vilken... inte makt, men påverkan du egentligen har på mig. Lika glad som förvirrad, lika uppåt som obekväm... Det är stort. Ibland har jag varit oerhört ledsen över saker du skrivit, oftast jätteglad. Men det har jag hållt för mig själv.
Detta sitter jag med oftast för mig själv och svär över att jag inte bara kan förkasta dig eller vad jag känner. Jag kan erkänna att det var en lek för mig i början, som kom att betyda mer och jag kände mig sviken i somras och var mer besviken än sur och arg. Jag har nog, såvitt jag kan minnas, aldrig någonsin varit sur på dig.
Sen att jag undrat tiotusen gånger vad tusan du har hållt på med är en annan sak. Ja, jag är en flirtig sak, jag vet. Du är flirtig tillbaka eller ja, du vet vad jag menar där. Men grejen är att jag har aldrig vågat erkänna ens för mig själv vart jag själv stått i det hela så jag har bara fått för mig saker och sen gömt mig lite till. Bara för att när jag väl hör av mig så har jag tillfälligt blåst ut den eld som brinner, sen av ngn anledning blossar den upp igen. Utan att att du har behövt göra ngt.
Visst vi känns absolut som vänner, men det lite har att göra med min konstiga stolthet. Den har låst vissa känslor bara för att det "är lättast så", men mina känslor står på andra sidan den muren och försöker sparka mig ut så jag kan visa vad jag egentligen vill. De kommer upp till ytan ibland, och då är jag väldigt känslig ett tag.
Jag tänker inte fråga efter vart du står, det vet jag redan som jag skrivit, men jag vill faktiskt prova och se vad som händer. Jag vet att det antagligen inte alls är något att hoppas på, men jag måste faktiskt få det ur mig. Och jag vill inte ha "inte just nu", det gör bara att jag fortsätter hoppas och det har jag gjort tillräckligt. Hellre ett ordentligt "nej, jag är BARA din vän" än ett "inte just nu", för det är inte rätt. Kasta hellre bort det helt än låt det hänga kvar i luften. Jag orkar helt enkelt inte med det där obestämbara som hela tiden kommer tillbaka till mig.
Kär? Nej, det stadiet har jag passerat för länge sen. Det ligger djupare, mycket djupare än så. Du är en vän, en nära sådan, och oavsett vad som händer så vill jag ha dig kvar som en vän. Men jag måste bara veta, och prova på något sätt, annars fortsätter jag bara undra.
Vad jag egentligen försöker säga, och det här är något jag faktiskt ÄR livrädd för att att.... haha, där stakar jag mig i mitt skrivande. Allt annat har gått ganska bra, tills nu.Jag försöker bara säga... att jag på vägen, den krokiga vägen, sen ja... snart ett år sen, inleddes, faktiskt kommit att älska dig. Du har vänt upp och ner på mig så många gånger att jag numera inte vet ut eller in ibland.
Egentligen ändrar det här ingenting, men jag är för en gångs skull ärlig hela vägen inifrån och ut. Du gör vad du vill med detta, men nu vet du iaf hur det ligger till. Jag vill ha dig som en vän, därför måste jag vara såhär ärlig, främst mot mig själv.
kram."
Resultat: Det hjälpte inte.
fredag 29 april 2011
All this back and forward
Och åter igen handlar det om mina egna osäkerheter. Lite dum i huvudet, ja.
Sjuk som få har jag varit idag också. Spydde upp all middag inatt, och fick säkerligen upp en halvliter galla. Hej matförgiftad? Jippi.
I min svaga stund hade ett samtal från en viss person suttit bra, men men...
Mitt huvud får sluta bråka.
Sjuk som få har jag varit idag också. Spydde upp all middag inatt, och fick säkerligen upp en halvliter galla. Hej matförgiftad? Jippi.
I min svaga stund hade ett samtal från en viss person suttit bra, men men...
Mitt huvud får sluta bråka.
lördag 23 april 2011
Fuck you and the horse you rode in on
Jupp, Lottas gamla bloggtitel kunde inte ha sagt det bättre.
Är jag ingen utmaning saru? Oh baby, du ska få dig en utmaning
Är jag ingen utmaning saru? Oh baby, du ska få dig en utmaning
fredag 22 april 2011
Hahahaha, vilken kväll...
Det här med att möta upp Anneli igår på dagen failade rätt hårt. Tågkaos pga brand och jag bara "Nä, jag orkar inte med det här!". Avblåste vår hunddejt.
Satt hemma ett par timmar... hade tänkt ta det lugnt. Njae... Då tyckte samma Anneli att jag skulle komma och festa med det eminenta Märsta-gänget hemma hos en Fredrik aka Fettan. Sagt och gjort; ut med hundan, på med lite kläder, typ knappt sminkad och skitiga kängor till min kjol. Inte uppklädd, förutom med mitt humör som va på topp. Awesome!
Lite förfest, sen drog vi alla till Bryggan. Sjöng lite, träffade BORIS! Igen I might add, haha. Springer in i honom lite titt som tätt nu. Han hade med sig någon 17årig liten fjärt som va såå osäker. Jag va säkert jätteläskig. Sjöng lite till, pratade med nån gubbe som jag tror blev lite kär i mig, och sprang in i lite annat smått och gott folk.
Klockan gick, dags att gå hem. Siktet ställt på Nattbuss 592. Mmm visst, så blev det ju INTE. Fettan hade siktet inställt på MIG igår, och "hade bestämt" att jag skulle sova hos honom. Ptja, jag är inte den som bangar att slippa nattbuss även om jag visste vad han hade i åtanke.
Haha, jisses... det blev så roligt. Fine, jag låg i linne och trosor, han ville ligga. Oh hell no. Nej nej nej. Han hatar mig nog lite idag. Jag va elak, taskig och besvärlig. Körde ett ja-nej-ja-nej-race som jag vann vareeenda gång för han föll för mina knep så jag kunde börja igen höhö.
Jon ringde två gånger, full haha. Söt. Är på kryssning idag och frågade ifall han skulle köpa ngt till mig. Må vara en liten fråga men jag bara "ne men det behöver du inte..." han svarade "jo men jag tänkte bara...". Söt!
Dock känns det lite konstigt idag, som att det inte är något fast jag borde vara säker. Eller så är det dopaminbristen som inte kan förmå sig att höjas på ett tag. Jag vet inte, konstigt iaf.
IMORN äre påskgrillning i casa Bergenbrant. Anneli och hennes bihang kommer också, så jag vet att det kommer bli bra. Att Jon är där är själv också en god anledning för det, men ja. Med allt som har sagts ringandes bak i huvudet är jag lite skeptisk. Kommer vara lite sval tror jag, han får peta på mig helt enkelt. Ska se till att stå i köket när de kommer.
GLAD PÅSK!
Satt hemma ett par timmar... hade tänkt ta det lugnt. Njae... Då tyckte samma Anneli att jag skulle komma och festa med det eminenta Märsta-gänget hemma hos en Fredrik aka Fettan. Sagt och gjort; ut med hundan, på med lite kläder, typ knappt sminkad och skitiga kängor till min kjol. Inte uppklädd, förutom med mitt humör som va på topp. Awesome!
Lite förfest, sen drog vi alla till Bryggan. Sjöng lite, träffade BORIS! Igen I might add, haha. Springer in i honom lite titt som tätt nu. Han hade med sig någon 17årig liten fjärt som va såå osäker. Jag va säkert jätteläskig. Sjöng lite till, pratade med nån gubbe som jag tror blev lite kär i mig, och sprang in i lite annat smått och gott folk.
Klockan gick, dags att gå hem. Siktet ställt på Nattbuss 592. Mmm visst, så blev det ju INTE. Fettan hade siktet inställt på MIG igår, och "hade bestämt" att jag skulle sova hos honom. Ptja, jag är inte den som bangar att slippa nattbuss även om jag visste vad han hade i åtanke.
Haha, jisses... det blev så roligt. Fine, jag låg i linne och trosor, han ville ligga. Oh hell no. Nej nej nej. Han hatar mig nog lite idag. Jag va elak, taskig och besvärlig. Körde ett ja-nej-ja-nej-race som jag vann vareeenda gång för han föll för mina knep så jag kunde börja igen höhö.
Jon ringde två gånger, full haha. Söt. Är på kryssning idag och frågade ifall han skulle köpa ngt till mig. Må vara en liten fråga men jag bara "ne men det behöver du inte..." han svarade "jo men jag tänkte bara...". Söt!
Dock känns det lite konstigt idag, som att det inte är något fast jag borde vara säker. Eller så är det dopaminbristen som inte kan förmå sig att höjas på ett tag. Jag vet inte, konstigt iaf.
IMORN äre påskgrillning i casa Bergenbrant. Anneli och hennes bihang kommer också, så jag vet att det kommer bli bra. Att Jon är där är själv också en god anledning för det, men ja. Med allt som har sagts ringandes bak i huvudet är jag lite skeptisk. Kommer vara lite sval tror jag, han får peta på mig helt enkelt. Ska se till att stå i köket när de kommer.
GLAD PÅSK!
onsdag 20 april 2011
40% ihop, resten är jobb
Så defineras det tydligen. Jag är dock nöjd, för jag vet exakt vad det betyder. OCH då är det faktiskt inte bara något slit och släng det handlar om, awesome!
Igår ringde det på vägen hem. Jag hann tänka "Hoppas det är något jooo.... JON!". Han har fått tillbaka sitt nummer, woho! Första samtalet till undertecknad, snacka om jag kände mig uppvaktad av bara en sån liten sak. Han är så fin.
På lördag blire påskgrillning med pojkar, Jon och päronen. Kanske banar väg för en ny tradition! Det vore något.
Kort och koncis är jag idag.
Ajöken!
Igår ringde det på vägen hem. Jag hann tänka "Hoppas det är något jooo.... JON!". Han har fått tillbaka sitt nummer, woho! Första samtalet till undertecknad, snacka om jag kände mig uppvaktad av bara en sån liten sak. Han är så fin.
På lördag blire påskgrillning med pojkar, Jon och päronen. Kanske banar väg för en ny tradition! Det vore något.
Kort och koncis är jag idag.
Ajöken!
torsdag 14 april 2011
Nu jävlar i min lilla låda börjar det hända saker!
WOHO! Alltså... från att gå från /cry cry sob sob buhu-vecka till WOOOHOHOHOHO-vecka tog det inte många dagar kan jag säga! Ramlade in på jobbet igår och Alex ser ut som om han svalt en glödlampa, så jääävla glad. "Frugan har fått jobb!" utbrister han när han lagt på luren. Självklart blir jag ju jätteglad och så pratar vi lite mer om det. Sen ringer hon igen... Hon börjar redan torsdag (idag), så jag får vara kvar till 28e april iaf! WOHO! Slippa gå sysslolös och få full lön, awesome!
Jobbdagen är dock seg, det går sjukt dåligt just nu. Lite catering, lite kunder på plats. Dock ingalunda några himlastormande kvantiteter, så det blir lagom segt. Jag har dessutom sovit aaasdåligt hela helgen, även om natten till igår var lugnare. Sällskap har jag haft också, men inte av en sort jag vill ha. Obehagligt som fan. Usch.
Hur som haver, jag har ett missat samtal. Googlar numret, ett ställe jag sökt jobb hos! WOHO! Ringer, inget svar just då men blir uppringd några minuter senare. WOHO! Intervju IMORGON FREDAG! WOHO!
Dessutom är det onsdag och jag hade bokat karaoke på Garaget med pojkarna. Och Jon! Trodde inte han skulle nappa på idéen om Garage igår, men han kom dit! En timme sen förvisso men han kom dit! Jag blev överlycklig även om hypen försvunnit lite den timme extra det tog innan han kom dit. Var inte så mkt folk så jag och Jarmo körde lite vårt race sista timmen på karaoken.
Natten till idag fick jag betydligt trevligare sällskap... hehe. Imorse bäddade han dessutom sängen, jag servade kaffe till en betydligt glad kille. Skiljas åt imorse gick inte så bra haha, eller ingen ville riktigt. Som det brukar bli. Måste sluta träffas mitt i veckan tror jag, jobbandet är ju ivägen!
OCH idag ringde ännu ett jobb jag sökt, awesomesauce! Dock missade jag det samtalet, men ska ringa upp det igen imorn! Åhåhåhå det HÄNDER något! Sara är glad, på många plan.
Glad. Kär. Knasig. Underbar.
Nöjd.
Jobbdagen är dock seg, det går sjukt dåligt just nu. Lite catering, lite kunder på plats. Dock ingalunda några himlastormande kvantiteter, så det blir lagom segt. Jag har dessutom sovit aaasdåligt hela helgen, även om natten till igår var lugnare. Sällskap har jag haft också, men inte av en sort jag vill ha. Obehagligt som fan. Usch.
Hur som haver, jag har ett missat samtal. Googlar numret, ett ställe jag sökt jobb hos! WOHO! Ringer, inget svar just då men blir uppringd några minuter senare. WOHO! Intervju IMORGON FREDAG! WOHO!
Dessutom är det onsdag och jag hade bokat karaoke på Garaget med pojkarna. Och Jon! Trodde inte han skulle nappa på idéen om Garage igår, men han kom dit! En timme sen förvisso men han kom dit! Jag blev överlycklig även om hypen försvunnit lite den timme extra det tog innan han kom dit. Var inte så mkt folk så jag och Jarmo körde lite vårt race sista timmen på karaoken.
Natten till idag fick jag betydligt trevligare sällskap... hehe. Imorse bäddade han dessutom sängen, jag servade kaffe till en betydligt glad kille. Skiljas åt imorse gick inte så bra haha, eller ingen ville riktigt. Som det brukar bli. Måste sluta träffas mitt i veckan tror jag, jobbandet är ju ivägen!
OCH idag ringde ännu ett jobb jag sökt, awesomesauce! Dock missade jag det samtalet, men ska ringa upp det igen imorn! Åhåhåhå det HÄNDER något! Sara är glad, på många plan.
Glad. Kär. Knasig. Underbar.
Nöjd.
måndag 11 april 2011
It's easier for to live alone, than fear the time is over
Jo, så är det faktiskt. Jag har kommit till insikt att jag faktiskt sällan hittar/hittat någon som det inte är liite knas med i början eller så. Även om knaset inte beror på just personen i sig utan omständigheterna. Hur kan man lyckas?
Så nu sitter jag här med en klump i magen av gamla rädslor och en stor nojja att jag är för på. Som det brukar vara. Jag behöver veta att det ÄR något, därav denna nojja. Nu vet jag inte ritkigt även om jag vet vad på ett ungefär allting är. Ska det verkligen dröja flera månader?
Fast nu talar min otålighet. Och lite spöken hit och dit. Orkar egentligen inte med dem. Dock är jag sjukt känslig just nu. Sista veckan på jobbet och jag är ledsen för det, på riktigt. Och ändå vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Kommer fan grina på fredag, for real. Krama på Alex, krama på Jelena om hon är där och bara störtböla. Får se till att inte ha smink haha!
Har sökt sådär en 60 jobb, jag borde få ngnting. KOm igen, jag är fan bra! På så många sätt så jag BORDE verkligen få något. Måste sluta låta nojjorna ta över mig. På riktigt.
De gånger jag har stålsatt mig och bara "nä nu ÄR det bara jag!" har det hållt sådär en 2-3månader, sen har det kommit nån som svept undan fötterna på mig. Och jag har tänkt "men... om jag inte tar chansen så vet jag ju inte!", på gott och ont.
Nej jag tänker inte ge upp... Men jag har verkligen ibland undrat över om det verkligen inte vore enklare att vara själv, istället för att ha en rädsla över att det faktiskt är över?
Tallulah- Sonata Arctica
Så nu sitter jag här med en klump i magen av gamla rädslor och en stor nojja att jag är för på. Som det brukar vara. Jag behöver veta att det ÄR något, därav denna nojja. Nu vet jag inte ritkigt även om jag vet vad på ett ungefär allting är. Ska det verkligen dröja flera månader?
Fast nu talar min otålighet. Och lite spöken hit och dit. Orkar egentligen inte med dem. Dock är jag sjukt känslig just nu. Sista veckan på jobbet och jag är ledsen för det, på riktigt. Och ändå vet jag inte riktigt vad jag ska känna. Kommer fan grina på fredag, for real. Krama på Alex, krama på Jelena om hon är där och bara störtböla. Får se till att inte ha smink haha!
Har sökt sådär en 60 jobb, jag borde få ngnting. KOm igen, jag är fan bra! På så många sätt så jag BORDE verkligen få något. Måste sluta låta nojjorna ta över mig. På riktigt.
De gånger jag har stålsatt mig och bara "nä nu ÄR det bara jag!" har det hållt sådär en 2-3månader, sen har det kommit nån som svept undan fötterna på mig. Och jag har tänkt "men... om jag inte tar chansen så vet jag ju inte!", på gott och ont.
Nej jag tänker inte ge upp... Men jag har verkligen ibland undrat över om det verkligen inte vore enklare att vara själv, istället för att ha en rädsla över att det faktiskt är över?
Tallulah- Sonata Arctica
fredag 8 april 2011
Ont i huvudet av att gråta för mycket
Man får det, eller iaf jag har det nu. Fett ovärt.
Världens bråk med morsan, om städning åter igen och att jag inte följer regler hit och dit. Blablabla. Jag gjorde allt för att hålla mig lugn, men när hon sen ringer farsan och ljög honom rakt upp i ansiktet om att hon varit lugn... så brast det för mig. Jag kan bara ta så mycket, vet inte allt vad jag kallade henne när jag pressade henne ur mitt rum.
Kanske skulle ha lyssnat på henne när hon bad om ursäkt, men det hjälper ju aldrig. Jag försöker förklara min situation så gott jag bara kan, och vill. Det hjälper inte, utan det heter ju fortfarande att jag är värdelös och misslyckad som ett socialfall. Att jag behöver psykologisk hjälp, och blir hotad att jag ska kastas ut. "Jag förstår varför vissa har behandlat dig som de har!" gjorde så jävla ont. Jag är sårad. Djupt.
Jag orkar inte med detta, jag behöver min energi till annat. Tex leta ett nytt jobb som det ändå kommer gnällas över att jag inte fått än blablabla. Jag är less på gnället, det om något suger energi. Hur jag än vrider och vänder på mig är det ändå bara jag som aldrig gör något. Hur jag än gör är det ändå aldrig ALDRIG nog. Hur jag än beter mig är det ändå inte rätt. För hur kan jag va rätt när det ÄNDÅ alltid hittas något att klaga på? Jag förstår inte detta.
Jag är INTE perfekt, aldrig påstått. Dock gör jag mitt bästa för att bygga upp mig själv, men det ska jag ju tydligen inte få göra. Blir ändå nertryckt, eller det försöker man göra med mig. För det passar ju inte att jag går mina egna vägar. Jag.fattar.INTE!
HUR ska jag kunna gå vidare om jag hela tiden måste kämpa för att inte bli nertryckt i skorna? Jag är en rebell, det borde man veta vid det här laget. Jag går inte samma vägar som andra. Jag tar inte skit, längre. Men det är väl ändå behändigt med någon man kan slänga runt som man vill? Hur mycket ska vi sätta på att morsan skulle STORTRIVAS om jag följde minsta vink och aldrig sa ett knyst om nånting till henne? Jag kan nog tänka mig satsa några miljoner på det.
Jag har mina fel, ja. Jag jobbar på dem. Det händer mycket i mitt liv, jag måste ordna upp det. Som vanligt finns det inget stöd alls att hämta hemmavidd, jo brorsan men han är trött på allt detta. Det har han varit länge. Och jag förstår honom. "Ni måste lära er att kommunicera" säger han, och han har ju rätt. Jag med.
Ont i huvudet, fy fan. Och det är inte över än. Morsan försöker vara "snäll" för att framstå som så from som möjligt ofc, jag ser igenom hennes lismande attityd. Orkar verkligen inte ens försöka vara trevlig.
Men jag tackade iaf för middagen. Det är väl nånting. Oh what the hell, it doesn't matter anyways.
Världens bråk med morsan, om städning åter igen och att jag inte följer regler hit och dit. Blablabla. Jag gjorde allt för att hålla mig lugn, men när hon sen ringer farsan och ljög honom rakt upp i ansiktet om att hon varit lugn... så brast det för mig. Jag kan bara ta så mycket, vet inte allt vad jag kallade henne när jag pressade henne ur mitt rum.
Kanske skulle ha lyssnat på henne när hon bad om ursäkt, men det hjälper ju aldrig. Jag försöker förklara min situation så gott jag bara kan, och vill. Det hjälper inte, utan det heter ju fortfarande att jag är värdelös och misslyckad som ett socialfall. Att jag behöver psykologisk hjälp, och blir hotad att jag ska kastas ut. "Jag förstår varför vissa har behandlat dig som de har!" gjorde så jävla ont. Jag är sårad. Djupt.
Jag orkar inte med detta, jag behöver min energi till annat. Tex leta ett nytt jobb som det ändå kommer gnällas över att jag inte fått än blablabla. Jag är less på gnället, det om något suger energi. Hur jag än vrider och vänder på mig är det ändå bara jag som aldrig gör något. Hur jag än gör är det ändå aldrig ALDRIG nog. Hur jag än beter mig är det ändå inte rätt. För hur kan jag va rätt när det ÄNDÅ alltid hittas något att klaga på? Jag förstår inte detta.
Jag är INTE perfekt, aldrig påstått. Dock gör jag mitt bästa för att bygga upp mig själv, men det ska jag ju tydligen inte få göra. Blir ändå nertryckt, eller det försöker man göra med mig. För det passar ju inte att jag går mina egna vägar. Jag.fattar.INTE!
HUR ska jag kunna gå vidare om jag hela tiden måste kämpa för att inte bli nertryckt i skorna? Jag är en rebell, det borde man veta vid det här laget. Jag går inte samma vägar som andra. Jag tar inte skit, längre. Men det är väl ändå behändigt med någon man kan slänga runt som man vill? Hur mycket ska vi sätta på att morsan skulle STORTRIVAS om jag följde minsta vink och aldrig sa ett knyst om nånting till henne? Jag kan nog tänka mig satsa några miljoner på det.
Jag har mina fel, ja. Jag jobbar på dem. Det händer mycket i mitt liv, jag måste ordna upp det. Som vanligt finns det inget stöd alls att hämta hemmavidd, jo brorsan men han är trött på allt detta. Det har han varit länge. Och jag förstår honom. "Ni måste lära er att kommunicera" säger han, och han har ju rätt. Jag med.
Ont i huvudet, fy fan. Och det är inte över än. Morsan försöker vara "snäll" för att framstå som så from som möjligt ofc, jag ser igenom hennes lismande attityd. Orkar verkligen inte ens försöka vara trevlig.
Men jag tackade iaf för middagen. Det är väl nånting. Oh what the hell, it doesn't matter anyways.
torsdag 7 april 2011
Bound to you
Sweet love, sweet love
Trapped in your love
I've opened up, unsure I can trust
My heart and I were buried in dust
Free me, free us
You’re all I need when I’m holding you tight
If you walk away I will suffer tonight
I found a man I can trust
And boy, I believe in us
I am terrified to love for the first time
Can you see that I’m bound in chains
I finally found my way
I am bound to you
I am bound to you
So much, so young
I’ve faced on my own
Walls I built up became my home
I’m strong and I’m sure there’s a fire in us
Sweet love, so pure
I catch my breath with just one beating heart
And I brace myself, please don’t tear this apart
I found a man I can trust
And boy, I believe in us
I am terrified to love for the first time
Can’t you see that I’m bound in chains
I finally found my way
I am bound to you
I am bound to
Suddenly the moment’s here
I embrace my fears
All that I have been carrying all these years
Do I risk it all
Come this far just to fall, fall
Oh, I can trust
And boy, I believe in us
I am terrified to love for the first time
Can you see that I’m bound in chains
And finally found my way
I am bound to you...
tisdag 29 mars 2011
Ibland är jag tamefan otrolig
Med det menar jag att jag låter gamla spöken och demoner börja leka med mig igen. Tillåter dem att ta över mig och göra mig till det där vraket jag avskyr att vara. Varför? Jag ska förklara...
Det brukar skita sig nånstans, så det räcker med ett obesvarat sms för att jag ska bli helt jävla bananas och nojja sönder mig. Vilket vanligtvis leder till sms-spam och jag känner mig fett jobbig. Detta är dock inte något jag pratar så ofta om, så när jag får tillfälle ska jag lyfta det här bladet från munnen och berätta allt. INTE nu. Det är alldeles för tidigt. Dessutom är det på det där vägskälet fortfarande.
De kommer inte få vinna. Jag måste slappna av, släppa taget och sluta drama över mig själv. För det är vad jag gör, sen mår jag apa och hatar att jag gjorde så mot mig själv. Igen.
Allt är lugnt. Faktiskt. Tills det blir bevisat annorlunda, och det är något jag inte tror på.
Det brukar skita sig nånstans, så det räcker med ett obesvarat sms för att jag ska bli helt jävla bananas och nojja sönder mig. Vilket vanligtvis leder till sms-spam och jag känner mig fett jobbig. Detta är dock inte något jag pratar så ofta om, så när jag får tillfälle ska jag lyfta det här bladet från munnen och berätta allt. INTE nu. Det är alldeles för tidigt. Dessutom är det på det där vägskälet fortfarande.
De kommer inte få vinna. Jag måste slappna av, släppa taget och sluta drama över mig själv. För det är vad jag gör, sen mår jag apa och hatar att jag gjorde så mot mig själv. Igen.
Allt är lugnt. Faktiskt. Tills det blir bevisat annorlunda, och det är något jag inte tror på.
lördag 26 mars 2011
Haha ja alltså jag vet inte...
Fy fan, eller WOHO! Jag slits lite här. Jag är så van att drama sönder saker med mina män att det nu känns otroligt konstigt att jag inte HAR något att drama över. INGENTING! Inte det minsta. Och jag ÄR ändå lugn, luuuugn. Jag har inget att drama över...
Hur söt är han inte då? Han följer mig till bussen, ber om ursäkt för typ ALLT. Jag solade och njöt av solen, får helt sonika en puss på kinden. Följden blir kyssar. Jag dör.
Och nu när jag satt och tänkte på honom får jag sms om att han vill träffas imorn. Jag DÖR. Kan inte andas. Ska det va såhär? Är det såhär det känns när det är på riktigt?
Det är konstigt, för jag är sannerligen INTE van. Jävlar. Andas flicka för i helvete!
Hur söt är han inte då? Han följer mig till bussen, ber om ursäkt för typ ALLT. Jag solade och njöt av solen, får helt sonika en puss på kinden. Följden blir kyssar. Jag dör.
Och nu när jag satt och tänkte på honom får jag sms om att han vill träffas imorn. Jag DÖR. Kan inte andas. Ska det va såhär? Är det såhär det känns när det är på riktigt?
Det är konstigt, för jag är sannerligen INTE van. Jävlar. Andas flicka för i helvete!
torsdag 24 mars 2011
Lugn
Med din hand om min hals har jag tappat bort alla tvivel.
Med dina armar om min midja, händer som rör vid bar hud
har jag glömt bort hur man gör när man oroar sig
Med mitt hjärta öppet för dig att se släpper jag in dig
Och du vet inte hur svårt jag brukar ha för det.
Hur kan du vara så fascinerande?
Och hur lyckades ett JAG bli ett oss?
Snart.
Lugn.
Med dina armar om min midja, händer som rör vid bar hud
har jag glömt bort hur man gör när man oroar sig
Med mitt hjärta öppet för dig att se släpper jag in dig
Och du vet inte hur svårt jag brukar ha för det.
Hur kan du vara så fascinerande?
Och hur lyckades ett JAG bli ett oss?
Snart.
Lugn.
tisdag 15 mars 2011
Jag kanske bara lurar mig själv
Jag vet ju inte, men jag både hoppas och vill tro på det här. Den här situationen. Igen.
Ja jag vet att det har varit mycket sånt åt alla håll och kanter, men det här är faktiskt något jag vill se ske. Och inte skita sig. Men jag kanske hoppas för mycket? Jag vet inte.
Är han bara snäll känns det mycket konstigt... Jag vet inte. Time will tell säger man ju, men jag är ju så hiimla otålig. VIll veta NU. Fast det vet ju inte han. Tror jag. Förutom att jag gillar honom och ja gillar att umgås med honom. Det är nog rätt uppenbart.
I would tell the world! If only I knew what to say.
Ja jag vet att det har varit mycket sånt åt alla håll och kanter, men det här är faktiskt något jag vill se ske. Och inte skita sig. Men jag kanske hoppas för mycket? Jag vet inte.
Är han bara snäll känns det mycket konstigt... Jag vet inte. Time will tell säger man ju, men jag är ju så hiimla otålig. VIll veta NU. Fast det vet ju inte han. Tror jag. Förutom att jag gillar honom och ja gillar att umgås med honom. Det är nog rätt uppenbart.
I would tell the world! If only I knew what to say.
måndag 14 mars 2011
hihihihi
Hade mycket att göra en stund på jobbet idag, så skulle jag precis fråga den där långe saken med svart jacka vad han skulle ha. Så är de JON! Jag kunde inte annat än skratta. Självklart bli asglad! What the... Han skulle inte ens äta, bara "titta förbi för att säga hej" innan jobbet. Som han fick typ springa till sen. Hihi, så söööööt! Dör.
Jag är inte van vid det här... Han jobbar liksom inte bara "på vägen" heller. Utan måste gå en omväg. Dog.Vad är det här? Oo
NÖJD_CHEY_2011!
Dock nojjar jag lite... fast är nöjd.
Jag är inte van vid det här... Han jobbar liksom inte bara "på vägen" heller. Utan måste gå en omväg. Dog.Vad är det här? Oo
NÖJD_CHEY_2011!
Dock nojjar jag lite... fast är nöjd.
söndag 13 mars 2011
Det va ju såhär va...
Haha, galet. Jag menar... Tre tillfällen den här veckan. Jösses. Dör inte pinsamhetsdöden i alla fall. Är så sjukt bekräftad att jag borde fan låsas in. Även om jag fortfarande inte vet hur mycket jag får röra eller borde röra.
Helgen blev rolig. Hade ett par ögon på mig heela tiden. Jag som hade tänkt chilla, men häpp. Så blev man upphånglad, då va det rätt kört alltså. ick höra "Vad gör du med mig Sara?!" samt "vart har du varit hela mitt liv?" lite senare gjorde inte helgen mindre värd. "Bästa morgonen på tre år!". Hehehe...
Brorsan ditchade mig därute dock, thank you very much. Eller... jag hade egentligen inget emot det. Fick mig ett helt dygn på tu man hand. Mycket trevligt; långpromenad, Finns i Sjön, Uno samt lite hjärngympa. Sex. Och diskussioner om allt och ingenting. Som sig bör.
Morgonpussar och hejdå-pussar. Dör. Cigg i mun, titta snett neråt. Dog. Holy smokes.
Helgen blev rolig. Hade ett par ögon på mig heela tiden. Jag som hade tänkt chilla, men häpp. Så blev man upphånglad, då va det rätt kört alltså. ick höra "Vad gör du med mig Sara?!" samt "vart har du varit hela mitt liv?" lite senare gjorde inte helgen mindre värd. "Bästa morgonen på tre år!". Hehehe...
Brorsan ditchade mig därute dock, thank you very much. Eller... jag hade egentligen inget emot det. Fick mig ett helt dygn på tu man hand. Mycket trevligt; långpromenad, Finns i Sjön, Uno samt lite hjärngympa. Sex. Och diskussioner om allt och ingenting. Som sig bör.
Morgonpussar och hejdå-pussar. Dör. Cigg i mun, titta snett neråt. Dog. Holy smokes.
tisdag 8 mars 2011
Haha... pinsamhetsdöden
Alltså... varför gör man så mot sig själv?
Överanalyserar minsta lilla ord och tror man har gjort bort sig HELA tiden. När det verkligen VERKLIGEN inte finns något som påvisar det? Inte någonting.
Man är fan dum i huvudet. Och så dör man pinsamhetsdöden i sig själv. Målar upp scenarion som antagligen inte alls kommer hända. Trots att man vet om allt.
Dock som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag kan inte skydda mig själv om allt jag är skriker KÖR FÖR I HELVETE!
Undrar om det är likadant där på andra sidan mobilen/skärmen. Det är något jag verkligen alltid undrat över. Och om det är så kommer helgen bli intressant.. Eller bara EXTREMT pinsam. Jag kommer inte kunna dölja något, jag kan inte det i såna här fall. Går INTE.
Pinsamhetsdöden... Jag har så mycket på insidan just nu att jag tror jag ska explodera. Och allt jag behöver är ett litet sms/en rad på fb typ... Jävla bekräftelsebehov. Så just nu tror jag att han hatar mig, vilket är otroligt osannolikt. Varför skulle han?
Dum. I. Huvudet.
Överanalyserar minsta lilla ord och tror man har gjort bort sig HELA tiden. När det verkligen VERKLIGEN inte finns något som påvisar det? Inte någonting.
Man är fan dum i huvudet. Och så dör man pinsamhetsdöden i sig själv. Målar upp scenarion som antagligen inte alls kommer hända. Trots att man vet om allt.
Dock som jag skrev i ett tidigare inlägg, jag kan inte skydda mig själv om allt jag är skriker KÖR FÖR I HELVETE!
Undrar om det är likadant där på andra sidan mobilen/skärmen. Det är något jag verkligen alltid undrat över. Och om det är så kommer helgen bli intressant.. Eller bara EXTREMT pinsam. Jag kommer inte kunna dölja något, jag kan inte det i såna här fall. Går INTE.
Pinsamhetsdöden... Jag har så mycket på insidan just nu att jag tror jag ska explodera. Och allt jag behöver är ett litet sms/en rad på fb typ... Jävla bekräftelsebehov. Så just nu tror jag att han hatar mig, vilket är otroligt osannolikt. Varför skulle han?
Dum. I. Huvudet.
måndag 7 mars 2011
Nnngghhnnn....
Haha, åh. Jag är ju.. ja jag vet inte. Detta är helt galet! Jag blir fan inte klok på det här.
Jag ÄR fett nöjd, verkligen NÖJD haha. Men nojjar.. som FAN!
Jävla mellantjafsbalansgång. Jag vet dock inte hur mkt jag ska chilla eller gå på. Jag är USEL på det här. Tror dock jag inte ska oroa mig så mycket. Fick sms idag liksom, det hade jag inte förväntat mig. Alls. Vi kommer ändå träffas i helgen som kommer, och han har sagt att han ska titta förbi jobbet också. Säga vad man vill om den mannen, men jag tror han är en sån som håller sina ord.
Dock har jag VÄRLDENS träningsvärk, två dagar i rad. Oh mama, what did we do?
Crush? Oh yes I had one. And I still do... crapdammit. Oscar Wilde ljög när han myntade att man blir kvitt frestelsen genom att falla för den. Jag föll för den, och jag vill ha mer.
Drömmar och lögner kära vänner...
Jag ÄR fett nöjd, verkligen NÖJD haha. Men nojjar.. som FAN!
Jävla mellantjafsbalansgång. Jag vet dock inte hur mkt jag ska chilla eller gå på. Jag är USEL på det här. Tror dock jag inte ska oroa mig så mycket. Fick sms idag liksom, det hade jag inte förväntat mig. Alls. Vi kommer ändå träffas i helgen som kommer, och han har sagt att han ska titta förbi jobbet också. Säga vad man vill om den mannen, men jag tror han är en sån som håller sina ord.
Dock har jag VÄRLDENS träningsvärk, två dagar i rad. Oh mama, what did we do?
Crush? Oh yes I had one. And I still do... crapdammit. Oscar Wilde ljög när han myntade att man blir kvitt frestelsen genom att falla för den. Jag föll för den, och jag vill ha mer.
Drömmar och lögner kära vänner...
fredag 4 mars 2011
Veckorna bara flyger...
Och helt plötsligt var det mars månad! Jisses, vad det går fort... snar fyller man 27 också. Jag som planerar att dö rockstjärnedöden får väl se om jag klarar det. Men Frågan är om jag ska göra det innan jag fyllt eller efter? Jag vet inte, men det vore lite najs att få det överstökat precis innan. Får väl se!
Idag ska man följa med Anneli till "hennes" karl och kolla på när de spelar beerpong. Kommer nog bli roligt och de kommer få uppleva lite av vår awesomeness vi besitter. Yeah!
Jag har dessutom en crush... och det är antagligen inte bra alls med tanke på objektet för den. Men äsch, man lever bara en gång och kanske har jag en ny crush om en vecka. I dunno and frankly I don't really care that much. Crush away! -fnitter-
Idag ska man följa med Anneli till "hennes" karl och kolla på när de spelar beerpong. Kommer nog bli roligt och de kommer få uppleva lite av vår awesomeness vi besitter. Yeah!
Jag har dessutom en crush... och det är antagligen inte bra alls med tanke på objektet för den. Men äsch, man lever bara en gång och kanske har jag en ny crush om en vecka. I dunno and frankly I don't really care that much. Crush away! -fnitter-
lördag 26 februari 2011
torsdag 17 februari 2011
Ehe...
Alltså... jag tror jag är i förnekelse för att jag tror det ska skydda mig själv. Gör det verkligen det då? Skyddar mig? Nja, det sätter mig bara i konstiga situationer och sen glömmer jag bort att vårda det jag verkligen borde vårda. Dock när jag får dåligt samvete över en sak jag egentligen borde vifta bort som ingenting, så bara att det händer tyder på att jag borde tänka mig för igen.
Men hur ska jag kunna... Nä, jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte.
Varför få dåligt samvete över något som inte är något mer än vad det är framför mina ögon?
För att jag så gärna vill tro att det finns något outtalat därunder?
Jag vet inte.
Men hur ska jag kunna... Nä, jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte.
Varför få dåligt samvete över något som inte är något mer än vad det är framför mina ögon?
För att jag så gärna vill tro att det finns något outtalat därunder?
Jag vet inte.
Men vaffan....
Alltså... inte nog med att jag har fått mina små återfall tillbaka i misären lite titt som tätt den här veckan.. utan när jag INTE är där, så visst fan blir jag påmind!
Ms kollegor va och käkade på jobbet idag, jag blev lite störd av det faktiskt. De är sjukt trevliga de också men jag vill inte bli påmind mer, tack. Det räckte med de veckor jag hade ångest av lokalen för att det var där allting började. Dock heter det att man ska möta sina rädslor, och jag har varit tvungen att möta de omgivningarna varje dag. Jag jobbar ju faktiskt där.
Men blä... Och jag undrar varför jag inte kan få honom ur huvudet, jag brukar inte ha det så svårt att få bort någon. Dock vet jag vad jag behöver höra, men det kommer inte komma. Jobbigt. Jag får helt enkelt arbeta mig igenom det här. På bästa möjliga sätt.
Out of my head...
Ms kollegor va och käkade på jobbet idag, jag blev lite störd av det faktiskt. De är sjukt trevliga de också men jag vill inte bli påmind mer, tack. Det räckte med de veckor jag hade ångest av lokalen för att det var där allting började. Dock heter det att man ska möta sina rädslor, och jag har varit tvungen att möta de omgivningarna varje dag. Jag jobbar ju faktiskt där.
Men blä... Och jag undrar varför jag inte kan få honom ur huvudet, jag brukar inte ha det så svårt att få bort någon. Dock vet jag vad jag behöver höra, men det kommer inte komma. Jobbigt. Jag får helt enkelt arbeta mig igenom det här. På bästa möjliga sätt.
Out of my head...
onsdag 16 februari 2011
Hej Sara 26 år
men när det tjatas på mig blir jag som om jag vore fem år gammal igen och skiter i allt. I alla fall när det kommer till en viss person. Töntigt egentligen, men jag blir så. Haha.
lördag 12 februari 2011
tisdag 8 februari 2011
Åter igen har jag distanserat mig
Och åter igen blir jag lika förvånad hur fort det kan skifta från total förtvivlan, till ilska, till förtvilan igen. För att sen börja med att distansera sig, med vissa återfall av uppgivenhet och grubblerier. För att sen slutligen bara känna "Nej, jag fick faktiskt ändå det jag ville ha. Egentligen. Blev lite mindre dos än vad jag trodde, men jag fick det jag ville. Faktiskt". Och slutligen vara... nöjd ändå.
Sen orkar jag inte vara bitter. Händer det att det ramlar in ett samtal eller ett flyktig sms om att någon är i närheten... Ja, jag kan svara och hälsa välkommen, men det stannar där. Så skönt.
För övrigt så har faktiskt livet tagit sig en vändning åt det bättre de här senaste dagarna. Jag har börjat prioritera bättre och tagit mig tid från datorn. Eller ja.. jag sitter där jämnt ändå men inte lika intensivt. Det är en jävla förbättran från förut, och hur skönt som helst.
Måste för min egen skull! Och det känns så jävla bra!
Sen orkar jag inte vara bitter. Händer det att det ramlar in ett samtal eller ett flyktig sms om att någon är i närheten... Ja, jag kan svara och hälsa välkommen, men det stannar där. Så skönt.
För övrigt så har faktiskt livet tagit sig en vändning åt det bättre de här senaste dagarna. Jag har börjat prioritera bättre och tagit mig tid från datorn. Eller ja.. jag sitter där jämnt ändå men inte lika intensivt. Det är en jävla förbättran från förut, och hur skönt som helst.
Måste för min egen skull! Och det känns så jävla bra!
fredag 4 februari 2011
I hold my breath....
"It's all your fault...You called me beautiful.
You turned me out and now I can't turn back
I hold my breath, because you were perfect.
Now I'm running out of air, and it's not... Fair"
Är lite så jag känner.
Just one of those days.
You turned me out and now I can't turn back
I hold my breath, because you were perfect.
Now I'm running out of air, and it's not... Fair"
Är lite så jag känner.
Just one of those days.
lördag 29 januari 2011
Du vet var jag finns.
"Behöver du en vän så vet du var jag finns. Kram" är de sista ord jag tänker yttra i det här. För det är så. I föregående inlägg sa jag att jag hoppas, och det gör jag. Dock finns det omständigheter som gör det omöjligt för dig att bevisa dig själv för mig. Så, ja. Du vet var jag finns.
torsdag 27 januari 2011
Någonstans hoppas jag
På att du ska bevisa mina misstankar fel. Jag vill verkligen det, bara för att kunna åter tända den där lågan som jag vet skulle kunna bli ett blossande bål. Om vi bara tillät det. Om du kunde visa att du ÄR vad du pratar om, inte bara massa luft.
Dock inser jag att hela grejen egentligen bara skadar mig, för när jag försöker ta kontakt och ingen som helst respons ges så blir jag ändå bara ledsen och tänker "Dumma lilla flicka, du gick på det igen". Det är ju precis det helvetet jag hade i 1,5år redan.
Jag hoppas någonstans ändå. Jag VILL tro att du är mer än vad som blivit. Du ger mig dock inget val. Det är dags att distansera sig igen, och med råge. Tyvärr. Och jag kan inte ens få chansen att prata med dig om det, för... Jag år helt enkelt inte tag i dig. Alls. Farväl nu. Ta hand om dig så kanske vi möts en vacker dag när vi båda är lite visare och äldre. Tiden får utvisa det.
Snart är det Februari i vårt avlånga land. Och alla kräk-hjärtans-dag. Jag får fira med djuren, Anneli och alla katterna. Det är i alla all kärlek. På nivåer där inget kan komma åt mig. Kärlek.
(överbevisa mina misstankar, litegrann bara. Någonstans hoppas jag.)
Dock inser jag att hela grejen egentligen bara skadar mig, för när jag försöker ta kontakt och ingen som helst respons ges så blir jag ändå bara ledsen och tänker "Dumma lilla flicka, du gick på det igen". Det är ju precis det helvetet jag hade i 1,5år redan.
Jag hoppas någonstans ändå. Jag VILL tro att du är mer än vad som blivit. Du ger mig dock inget val. Det är dags att distansera sig igen, och med råge. Tyvärr. Och jag kan inte ens få chansen att prata med dig om det, för... Jag år helt enkelt inte tag i dig. Alls. Farväl nu. Ta hand om dig så kanske vi möts en vacker dag när vi båda är lite visare och äldre. Tiden får utvisa det.
Snart är det Februari i vårt avlånga land. Och alla kräk-hjärtans-dag. Jag får fira med djuren, Anneli och alla katterna. Det är i alla all kärlek. På nivåer där inget kan komma åt mig. Kärlek.
(överbevisa mina misstankar, litegrann bara. Någonstans hoppas jag.)
lördag 22 januari 2011
Säger hon som stängt sig själv.
Ja, jag tror minsann att jag faktiskt stängt av en del av mig som har varit oerhört aktiv hela mitt liv. Och jag vet inte om det är bra eller dåligt, eller hur det kommer påverka mig i framtiden men just nu är det så. Om jag ska tacka M för det eller inte, vet jag inte heller.
Jag tror jag har stängt av den del av mig som blev kär ungefär var tionde sekund förut. Det krävdes den här sista brännan för att verkligen få bägaren att rinna över. Visst, har även anammat en något hårdare attityd för min egen skull. Det kanske kommer på köpet? Jag vet inte, har inte varit såhär innan. Dock fyller det mig med lika mycket glädje som lite lätt förtvivlan. Svårtolkad känsla. Och jag som sa att min blogg skulle bli roligare? Haha, jadå, men jag tänker ju inte hålla käften om saker jag anser är bra för mig själv.
Veckan har varit otroligt händelserik! Och sjukt kul! Tisdagen bjöd på lite spelmingel no1 på ett event anordnat av FutureGames. Åkte dit med CtrlAltElite-gänget såklart, och fick även träffa Andreas och hans bror Joel. En liten Alexandra aka Ajja och en Emma var även på plats. Så awesome. Sköna brudar, och goa gubbar all night long! Att jag skulle springa in i Carlos var dock en rolig överraskning! Haha, och så var jag på grymt bra humör. Det i samband med öl gjorde att jag verkligen var på mitt bästa humör och kände att jag kanske babblade lite mycket. Dock är jag sån, och det får man helt enkelt ta.
Torsdagen blev det mer mingel, med diverse spelutvecklare. Även om jag inte var på mitt bästa humör med förkylning of doom och inkommande lingonvecka i bagaget. Det var dock väldigt roligt, trots att jag spenderade större delen av kvällen i en stol eller snackande med Hamstern. Carlos återigen, men inte så konstigt tror jag. Jag skriver för Ctrl, han pluggar spelutveckling. Logik över att vi springer in i varandra oftare nu tror jag? Kul iaf!
Idag var lite tung, men det beror helt på att jag hade hela huvudet fullt av grön gegga och tappade lite mitt koncept där i slutet av arbetsdagen. Dock till skillnad från många andra kan jag inte ta sjukdagar från jobbet just nu. Går inte. Så jag får stå ut, och hoppas att det inte märks för mycket inför Alex att jag inte är frisk.
Dock är jag in-denial över hur sjuk jag är, borde verkligen vara hemma. Det är helg nu som tur är, så får försöka sova ut och slappna av så gott det går helt enkelt.
Yeah! Se inte bara massa känslomässigt dravel. Säger hon som stängt sig själv. Fast det har jag egentligen inte, men lite.
Om bara mitt hjärta kunde sluta skrika på mig, och kan huvudet sluta hålla med!
Jag tror jag har stängt av den del av mig som blev kär ungefär var tionde sekund förut. Det krävdes den här sista brännan för att verkligen få bägaren att rinna över. Visst, har även anammat en något hårdare attityd för min egen skull. Det kanske kommer på köpet? Jag vet inte, har inte varit såhär innan. Dock fyller det mig med lika mycket glädje som lite lätt förtvivlan. Svårtolkad känsla. Och jag som sa att min blogg skulle bli roligare? Haha, jadå, men jag tänker ju inte hålla käften om saker jag anser är bra för mig själv.
Veckan har varit otroligt händelserik! Och sjukt kul! Tisdagen bjöd på lite spelmingel no1 på ett event anordnat av FutureGames. Åkte dit med CtrlAltElite-gänget såklart, och fick även träffa Andreas och hans bror Joel. En liten Alexandra aka Ajja och en Emma var även på plats. Så awesome. Sköna brudar, och goa gubbar all night long! Att jag skulle springa in i Carlos var dock en rolig överraskning! Haha, och så var jag på grymt bra humör. Det i samband med öl gjorde att jag verkligen var på mitt bästa humör och kände att jag kanske babblade lite mycket. Dock är jag sån, och det får man helt enkelt ta.
Torsdagen blev det mer mingel, med diverse spelutvecklare. Även om jag inte var på mitt bästa humör med förkylning of doom och inkommande lingonvecka i bagaget. Det var dock väldigt roligt, trots att jag spenderade större delen av kvällen i en stol eller snackande med Hamstern. Carlos återigen, men inte så konstigt tror jag. Jag skriver för Ctrl, han pluggar spelutveckling. Logik över att vi springer in i varandra oftare nu tror jag? Kul iaf!
Idag var lite tung, men det beror helt på att jag hade hela huvudet fullt av grön gegga och tappade lite mitt koncept där i slutet av arbetsdagen. Dock till skillnad från många andra kan jag inte ta sjukdagar från jobbet just nu. Går inte. Så jag får stå ut, och hoppas att det inte märks för mycket inför Alex att jag inte är frisk.
Dock är jag in-denial över hur sjuk jag är, borde verkligen vara hemma. Det är helg nu som tur är, så får försöka sova ut och slappna av så gott det går helt enkelt.
Yeah! Se inte bara massa känslomässigt dravel. Säger hon som stängt sig själv. Fast det har jag egentligen inte, men lite.
Om bara mitt hjärta kunde sluta skrika på mig, och kan huvudet sluta hålla med!
torsdag 20 januari 2011
Du om någon borde förstå
säger såhär:
Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om nån borde förstå... att man inte gör såhär mot mig
Om kärleken inte får dig att ändra åsikt, så kommer det finnas två fler ensamma personer i världen nu ikväll.
Du om någon borde förstå.
Min sorg har fått ta för mycket plats har jag märkt. Onsdagar och torsdagar är tyngre än vad de har varit. Klart orsaken är inget fel, men att låta den ta över mig såpass mycket att jag inte kan få isär det jag känner NU mot en ständig känsla av att jag vill gråta. Nej, då har den helt enkelt tagit för stor plats. Vändning nu, utan att lägga locket på helt. Det vill inte någon att jag gör.
Hmm min blogg har blivit lite väl nedstämd på senare tid. Borde blogga om det roliga också förstås, men inte att jag inte vill utan... Det blir bara inte så. Ändå har jag hur mycket skoj som helst att bemöta och har även bemött roligheter. Jag får ta morgondagen som en bra-skriveri-dag, eller fredag. Vi får se.
Det ska bli bli roligare här.
Jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Jag kan inte skilja på om jag vill va med dig
Jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
Jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om nån borde förstå... att man inte gör såhär mot mig
Om kärleken inte får dig att ändra åsikt, så kommer det finnas två fler ensamma personer i världen nu ikväll.
Du om någon borde förstå.
Min sorg har fått ta för mycket plats har jag märkt. Onsdagar och torsdagar är tyngre än vad de har varit. Klart orsaken är inget fel, men att låta den ta över mig såpass mycket att jag inte kan få isär det jag känner NU mot en ständig känsla av att jag vill gråta. Nej, då har den helt enkelt tagit för stor plats. Vändning nu, utan att lägga locket på helt. Det vill inte någon att jag gör.
Hmm min blogg har blivit lite väl nedstämd på senare tid. Borde blogga om det roliga också förstås, men inte att jag inte vill utan... Det blir bara inte så. Ändå har jag hur mycket skoj som helst att bemöta och har även bemött roligheter. Jag får ta morgondagen som en bra-skriveri-dag, eller fredag. Vi får se.
Det ska bli bli roligare här.
måndag 17 januari 2011
I twist and I turn
M kom förbi jobbet idag. Det kändes... helt okej. Jag har sagt mitt och jag orkar helt ärligt talat inte vara bitter eller elak. Det gynnar ingen och inte värt att ödsla energi på heller.
Jag var dock inte särskilt delaktig i samtalen mellan chefen och M, har inte så mycket att säga. Men bitter eller sur? Nej. Inte ett dugg.
Trodde dock jag skulle gå sönder, men det var... lugnt.
Åter igen...
2011- här kommer jag!
Jag var dock inte särskilt delaktig i samtalen mellan chefen och M, har inte så mycket att säga. Men bitter eller sur? Nej. Inte ett dugg.
Trodde dock jag skulle gå sönder, men det var... lugnt.
Åter igen...
2011- här kommer jag!
lördag 15 januari 2011
Jag svalde min stolthet
och ringde det där samtalet jag har kämpat emot i flera veckor. Det gick väl... bra. Jag fick fram det jag skulle säga och är rätt nöjd. Nu är det bara att gå vidare och lämna det här bakom sig.
2011- here we go again!
2011- here we go again!
tisdag 11 januari 2011
Sorg och framgångar
Universum tyckte inte det räckte med att få hjärtat krossat 2010, utan det tog tag i den saken redan bara några dagar in på 2011.
Casper, min ena katt gick bort torsdagen den 6e januari nu. Han har inte varit sjuk en enda gång under sina fyra år tillsammans med mig, Myzan och Felix. Men som ett brev på posten blev utgången för det här en sorg som mitt ärrade hjärta och min trasiga själ hade kunnat vara utan så nära inpå allting annat. När jag var som mest sårbar, rycktes han bort från mig. När jag verkligen inte behövde få mer hjärtesorg.
Jag lägger inte locket på den här gången dock, jag måste få sörja och bearbeta. Jag har ingen lust att åka på en hårdare psykologisk smäll om några år som efter att Sotis. No fucking way.
Jag är dock väldigt glad åt de som stod och står vid min sida under tiden jag upplevde och nu bearbetar denna förlust. Ni är guld värda och jag älskar er verkligen från djupet av mitt hjärta. Ni vet vilka ni är.
Dock verkar alla andra planer i mitt liv fortsätta som det började. Jobbet går bra, båda två, och jag växer ändå lite mer för varje dag som går. Känns jävligt skönt att börja hitta en väg där jag inte känner mig otillfreds med den jag är och visar för världen. Och jag kommer bara bli bättre.
Lovely, även om det stundtals är tungt. Jag klarar mig igenom det här som så mycket annat. Jag reser mig alltid.
Casper, min ena katt gick bort torsdagen den 6e januari nu. Han har inte varit sjuk en enda gång under sina fyra år tillsammans med mig, Myzan och Felix. Men som ett brev på posten blev utgången för det här en sorg som mitt ärrade hjärta och min trasiga själ hade kunnat vara utan så nära inpå allting annat. När jag var som mest sårbar, rycktes han bort från mig. När jag verkligen inte behövde få mer hjärtesorg.
Jag lägger inte locket på den här gången dock, jag måste få sörja och bearbeta. Jag har ingen lust att åka på en hårdare psykologisk smäll om några år som efter att Sotis. No fucking way.
Jag är dock väldigt glad åt de som stod och står vid min sida under tiden jag upplevde och nu bearbetar denna förlust. Ni är guld värda och jag älskar er verkligen från djupet av mitt hjärta. Ni vet vilka ni är.
Dock verkar alla andra planer i mitt liv fortsätta som det började. Jobbet går bra, båda två, och jag växer ändå lite mer för varje dag som går. Känns jävligt skönt att börja hitta en väg där jag inte känner mig otillfreds med den jag är och visar för världen. Och jag kommer bara bli bättre.
Lovely, även om det stundtals är tungt. Jag klarar mig igenom det här som så mycket annat. Jag reser mig alltid.
onsdag 5 januari 2011
Det här med att sova
Det går inte så himla bra. Mina nätter är förvisso rätt nice, men borde verkligen ta mig i kragen och SOVA mer. Oh well, det kommer.
Måste skärpa mig lite!
tjingtjong!
Måste skärpa mig lite!
tjingtjong!
måndag 3 januari 2011
Första blogginlägget 2011
kär och förälskad var jag, men som vanligt i en idiot.
Avslutade 2010 underbart roligt, och började 2011 asnice. Dock har jag lagt an en mer elak ton i mig själv, och jag gillar det. Ny era för Sara- elakheten.
Eller så är det bara konsekvensen av att blivit konstant trampad på i alldeles för många år. Och nu är det fan nog. På riktigt. Nolltolerans för väldigt mycket, inget drama men en massa FUCK OFF!
Det gör inte ont längre, inte ett dugg. Dock vet jag inte hur jag kommer reagera ifall M mot all förmodan kommer förbi jobbet. Mitt revir, mina regler. Han är nog rädd för mig. Bra. Han ska va det.
2011- året då jag blev arg och FUCK OFF-ig. Känns bra det här
Avslutade 2010 underbart roligt, och började 2011 asnice. Dock har jag lagt an en mer elak ton i mig själv, och jag gillar det. Ny era för Sara- elakheten.
Eller så är det bara konsekvensen av att blivit konstant trampad på i alldeles för många år. Och nu är det fan nog. På riktigt. Nolltolerans för väldigt mycket, inget drama men en massa FUCK OFF!
Det gör inte ont längre, inte ett dugg. Dock vet jag inte hur jag kommer reagera ifall M mot all förmodan kommer förbi jobbet. Mitt revir, mina regler. Han är nog rädd för mig. Bra. Han ska va det.
2011- året då jag blev arg och FUCK OFF-ig. Känns bra det här
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)