I och för sig har ju nog ingen tvivlat på det, nånsin tror jag.
Nu, alltså... jag är KÄR. Jupp, samma person som förut. Samma Jon som jag om åtta dagar varit officiellt ihop med i två hela månader. Det har gått fort, men samtidigt har vi hunnit med MASSOR ändå. Känns både längre och kortare.
På väg hem från jobbet idag satt jag med Malin i bilen och diskuterade kärlek och männen som varit och som i nuläget finns i våra liv. Hon sa en mycket tänkvärd sak angående en Jimmy hon varit kär i länge. Jag citerar (på ett ungefär); "Jag är sådär högstadiekär, som jag inte trodde man kunde bli i vuxen ålder" och "Undrar om jag nånsin kommer nöja mig med att känna MINDRE för nån än för Jimmy som jag gör idag". Det sistnämnda handlar om att om det nu inte blir dem så kommer det bli svårt att hitta nån som satt sig lika hårt. Jag förstår hur hon tänker, för jag vet exakt hur det känns. Dock kan jag ju lugnt säga att efter Marko och Daniel skulle jag inte... Sen föll jag pladask för en två meter lång schweizare med psykos.
Ja, en sk "normal" kille har ju visat sig innebära katastrof tidigare. Jag fascineras av hans trasighet, och hänförs av hans intellekt. Jag tänder på alla cylindrar på hela hans skapelse. Jon. Jag älskar honom, och hela jag spricker snart om jag inte får ut det. Jävla tunga att knyta sig, varenda gång. Det är läskigt, men det är KÄRLEK.
Jag? Riktigt klok? Nix, det är nog det sista man kan säga! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar