Gjorde om lite...

Rosa rosa rosa...
Alla som känner mig kan ju lugnt säga att jag inte är en så rosa person, men det är som att vissa "accesoarer" gillar jag helt enkelt att ha rosa.
Kritik emottages gärna!

tjing!

Show me yourself, undisguised

Jag borde sluta bli så tjej varenda gång jag tror något är väldigt knas. Det är väääldigt jobbigt nog som det är med den ovisshet det ger mig att veta men ändå inte. Jag läser väl antagligen in för mycket för att du faktiskt betyder något för mig, och kommer antagligen alltid göra det. Med facit i hand borde jag i såna fall försöka dra det ur dig, men jag har redan gjort det en gång. Och du ur mig, eh.. ja det lät ju lagom suspekt, men jag tror det inte råder några missförstånd om vad jag egentligen menar. Haha, t.o.m jag läser in snusk i mina egna blogginlägg. Jisses. TJEJ!
Jag skrev ett till brev häromdagen på jobbet, som jag inte heller tänker skicka/ge dig. Fast jag borde väl säkert göra det, fast jag vet ju att du redan vet allt. Eller nja, inte allt, det är nog omöjligt.

Hur som helst, utan att spilla alltför mycket känslomässigt dravel över hela bloggen idag så har iaf helgen varit myysig på många sätt.
Lördag och söndag spenderade jag hemma hos Linnea och kramades och pratade om typ ALLT. Lördagen bakades det kladdkaka a la Sara, Carl va även över och bakade paj, men då va jag redan på jobbet. Fan tänkte jag! Dock blev ju även söndagen hos Linnea, så jag fick smaka på pajen, om nom nom! Bra jobbat Carl! Min kladdkakak fick även godkänt, jag var faktiskt nervös över det haha!
Söndagen blev även den en Linnea-Sara-Carl-dag typ, sen kom Linneas inneboenden Linus och Jeffe hem. Linnea färgade även mitt nackhår typ mörkrött. Jag är SÅÅ sugen på att färga håret i den färgen... igen. Men jag vet inte, sånt jävla meck att upprätthålla färgen hela tiden, men det vore fan nice. Kanske... när jag har råd igen. Eller så blir det inte av alls. Haha, obeslutsam jajemen.

Ohoh, Ehlin kom tillbaka från Dreamhack också. Jag har SAKNAT henne massor, hon är så go. Gillar att ha henne boende här med mig faktiskt. Bra skit! Så vi har spenderat kvällen på att glo på något sex-program på 5an, massa intressant... Tydligen så ligger den en fetish kallad larvfetish högst på Englands lista som den mest kinky fetishen.
Seriöst.... LARVFETISH = tända på att larver kryper på ens könsorgan. FY FAN! Jag skulle dra på mig kläderna SNABBT och SPRINGA så långt jag bara kunde om jag någonsin råkade på någon som hade den fetishen. UÄCK!

Nu sitter jag här igen, ska jobba natt imorn så kanske bra att va uppe. Dock borde jag allvarligt fixa till mina sovvanor, de ÄR åt helvete. Svårt att få ihop det mina oregelbundna arbetstider, men det får väl gå. Det går, ändå är att det är SVINIGT svårt att ställa om sig när man ska jobba dag. Annars klagar jag inte.

Dock undrar jag om det inte är dags nu, för jag vill verkligen få det definitivt så jag vet om det är något värt att hålla kvar i eller gå vidare.

Make up your mind, and show me yourself.
Undisguised.

Yaaaay!

1. Jag har en gästbok! Eller typ iaf. För de som missat, dääääääär *pekar----------> *
2. Jag är bakis.

1. Jag skaffade gästboken bara för att man ska kunna skriva till mig om annat än mina inlägg, typ ett litet hej. Okej,det kanske motarbetar syftet med kommentarer på inläggen, men ifall att man inte vill kommentera ett inlägg kan man skriva ett litet hej där istället. Ibland är jag väldigt smart, men bara ibland.

2. Ja, julbordmedchefernasombjuderpåallt-dagen efter blev det. Jag tog det ändå relativt lugnt, men jag kan ärligt talat inte svara på om jag va nykter när jag vaknade för ungefär 1,5h sen. Runt 11. Men vilken fest det va! Skitskoj, jag fick briljera med mina sångtalanger, och fick massa mer kontakt med flera av mina kollegor, bra skit!

Försökte sova på bussen, det gick stundtals. Det vill säga när det INTE ramlade in sms från Daniel, haha. Kollade igenom inkorgen nyss och jag märkte att jag inte läst alla sms ordentligt. Eller... jag har iaf inget minne av att jag har läst det som det faktiskt stod. Stackare som får stå ut med mina fyllesms, förlåååååt! Även om det inte verkade som att han hade så himla tråkigt med dem haha. Galet. Jag hade iaf kul med smsen haha, det har jag alltid. Sms-freaket no1!

Nej, nu ska jag, mitt tunga huvud, bakfyllan och djuren krypa ner och va sådär bakisseg.

Ajöken!

Onaturligt

seriöst, jag tappar fotfästet och flyter ut i den tomma rymden snart. Dock gör jag det helt frivilligt, och alla vägar jag tar verkar sluta där jag inte vill ha dem, eller jo jag vill att de ska sluta där. Även fast jag inte borde. Seriöst så trodde jag faktiskt inte det kunde kännas på det här sättet.
Jag har trott jag har känt det förut men detta ÄR inte alls som det varit.
Det är djupare, fullständigt... och det fullkomligt skrämmer skiten ur mig.

when it's more than physical, it's kind of hard to see beyond the glow.
You know I can't deny, it feels so supernatural.

Har inget att blogga om

fast jag vill ändå skriva av mig. Fast om vad?
Jag har INGEN aning haha.

Det enda jag kan egentligen skriva är;
Jag är glad att ha dig "tillbaka", för utan dig va allt bara FEL.
Även fast du inte är tillbaka på så sätt. Komplicerat bra helt enkelt.

hehe.

Då har man gjort det också.

Tagit tjuren vid hornen och åter igen sakligt tagit tag i något som jag varit LIVRÄDD för att överhuvudtaget ens peta på eller tänka på.
Och det var självklart över alla mina förväntningar. Jag höll dig helt enkelt alldeles för låg i mina tankar, och jag trodde verkligen inte att du brydde dig så mycket. Eller bry och bry sig, jo. Faktiskt bry sig, mmm.

Såklart jag hade hoppats på mer, men att du finns kvar i mitt liv betyder tiotusen gånger mer än något annat faktiskt.

Jag är verkligen förvånad över hur allt med dig verkligen aldrig blir som jag tänker, fast ändå så fruktansvärt bra när det väl kommer till kritan.

<3

Det är ungefär i detta nu

somjag borde författa något riktigt smart och bara skicka iväg och sen nervöst, mycket nervöst, invänta eventuell reaktion på det jag har tänkt på i snart en veckas tid.
Jag vet inte vad jag har att förlora, eller ens vad jag har att vinna på att bara... säga som det är.
Sluta ljuga för mig själv och ta det därifrån.

Vågar jag verkligen det? Och är detta bara som det känns just nu eller kommer det hålla i sig.
Jag saknar dig hela tiden, och åtminstone en gång om dagen så finns tankarna på dig där. Jag hade hoppats att mina känslor trappats ner med tiden, men de brinner minst lika mycket som förut.
Eller så har jag tillåtit mig att falla lite till den här gången. Vilket jag självklart sa att jag inte skulle göra, men jag lär mig verkligen aldrig.

Allvarligt, kan det vara svårt att bara... ta det för vad det är NU och inte för vad det varit eller vad det kunde varit en gång i tiden. Ska jag kasta mig utför det där stupet med mitt bröst öppet och vartenda slag synligt för dig?
Det finns andra alternativ, men risken är stor att du kommer sitta som en tagg under foten och gnaga på mig så jag aldrig blir nöjd utan fortsätter tänka på dig. Jämföra dig med alla de som kommer.

Borde jag göra så mot mig själv? Borde jag lämna dig helt utan vetskap om det som jag borde sagt rakt ut från början?

Blargh, jag vet inte.

Crapdammit

I want your ugly
I want your disease
I want your everything
As long as it’s free

I want your drama
With the touch of your hand
I want you leather-studded
kiss in the sand

I want your horror
I want your design
‘Cause you’re a criminal
As long as your mine

I want your psycho
Your vertigo stick
Want you in my room
Want to believe it's all just a trick

This is my letter

Jag skrev ett brev idag, ett brev till dig.
Innehållandes allt jag egentligen inte säger, fast jag känner det så starkt.
Dock kommer jag aldrig någonsin visa det för dig, även om det är precis det du antagligen skulle behöva veta.

Det ligger nu i min hand, det där brevet till dig.
Och ja, det berättar precis det jag fruktar mest, i mig själv.

Om jag bara kunde säga det till dig...

Woho!

min bekräftelse är total, jag är fullständigt avslappnad och allt är bara finemang!

Haha, fan vad bra jag känner mig. Att nästan lyckas med något på rätt kort tid, när jag fått höra att det typ inte går alls, gör att det blir extra påtaglig "jag är bra"-känsla.
Jag har dock aldrig gått omkring som jag gjorde, det va komiskt. På ett bra sätt.

Fan, allt med den här dagen är fan bra.

För att inte prata om helgen, den var också oerhört bra. Mycket klarnade, och las fram som det borde gjorts för länge sen egentligen. Underbart.

Satisfaction: TOTALLY

En del av 100

Vi är nog ett par rätt goda kålsupar båda två, du och jag ändå. Sådär härligt missmatchande men ändå lika och förstår varandra fullkomligt på det där konstiga sättet som bara 2 förvirrade själar gör.

Och jag bara ler åt det.

Jag slutar aldrig att bli förvånad

För i samma stund jag bara tänkt ge upp och lämna ALLT bakom mig så ploppar det upp, de där små vinkarna att jag nog ska hålla mig kvar en liten stund till bara för att jag kanske missar något då. Och även om ena sidan av mig säger "vaffan, gå vidare sa vi ju!!" så säger den andra sidan "alltså... detta är för mkt för att bara slänga iväg mkay?". Där står jag i mitten, förvirrad till tusen och kan bara inte välja. Så, jag kompromissar med mig själv litegranna, ingen sida blir riktigt nöjd men inte heller onöjd.

Tar ett steg tillbaka, öppnar mina dörrar lite igen och försöker verkligen chilla den här gången. Och jag kan bara hoppas jag lyckas så pass mycket att jag blir helt nöjd i detta pågående interna kaos jag verkar vara oftare än att inte vara det.

Oh well, finns inget mer än tiden som kan visa ifall jag gör dåliga val eller inte. Det får helt enkelt bli värt det, dvs göra det bästa utav situationen.

Veckan har för övrigt gått i en rasande fart.
Jobbat lite, festat lite och varit på mitt första personalmöte med nya jobbet. Haha, jag kan nog inte mer än säga att jag faktiskt älskar mitt jobb. På många sätt, arbetet är riktigt kul, kollegorna är en riktigt skön skara och cheferna verkar vara lyhörda på vad vi som arbetar säger. Samt att de är ingalunda torrbollar till kontorsnissar.

Tror jag aldrig varit på något personalmöte som slutat med att jag är full kl 22 på en torsdag, suttit och låtit som en apa, tagit ner en liten påhittad katt från min ciderburk, druckit, satt tillbaka katten igen, och sen låtit som en höna och roat mina kollegor. Lovely!

Dock när jag åkte hem idag från jobbet sköljdes jag helt plötsligt över av en våg som nästan fick mig att börja gråta, och jag har ingen som helst aning om vad den kom ifrån. Jag fick sitta och hålla mig tills jag kom hem då jag drog på min gråtlista på spotify och satt och böla. WTF?! Vad hände där? Fyllegråt för ingenting? Aja.

Tisdagskvällen spenderade jag förövrigt hos Linnea, vi (eller jag ,va hemskt pratsjuk ju) pratade om massor, fick mat och såg på NCIS till 23. Det var även där jag hörde Mesh igen för första gången på ett par år.

För er som inte hört Mesh kan jag bara säga att ni har missat något. Sen är ju smaken som baken och alla kan ju inte gilla synth, men ändå. Så igår(onsdag) vart det att lyssna på Mesh heeeela dagen, tills det var dags att barka sig iväg till Johan och förfest innan karaoken.
Jag, som inte skulle dricka, var långt ifrån nykter när det var dags att gå hem.

Johan tappade dessutom bort sina nycklar i sitt eget trapphus, låste sig ute så det vart att han sov hos mig. Myzan klöste honom tydligen i ansiktet också, av misstag antagligen men ändå. Ger man sig in i leken... haha.

Imorgon(fredag) kommer Ehlin hit,så jag ska typ städa hela dagen. Yay, min favoritsysselsättning, eller inte, men jag måste. Inte minst för min egen del, terapistädning for the win!

Nope, jag slutar verkligen aldrig bli förvånad...

Stunden

då Sara mår som bäst:



omringad av alla djuren!

<3

ATTACK!

alltså... nej det är inte så illa som det låter. Jag tänker inte attackera någon, mer jag som fått mig en liten attack. En attack av min egen kropp mot mig själv, som helt enkelt går ut på att mitt humör och tålamod samt oftast positiva syn på livet går i BOTTEN! Eller njae, inte riktigt botten, men inte fan långt ifrån. Jag är GRINIG som en unge som man försöker tvinga på "fel" kläder, eller när man köpt fel godis, mat, ja i stort sett allt som man vet att man som liten snorvalp kunde tänkas gnälla över.

Jag kan inte ta pappas skämt, eller att han ska skojpeta på en. FRÄS MORR SPOTT! blir min reaktion. De kvinnor som läser detta, unga som gamla, vet PRECIS vad jag pratar om.

PMSen. Det där hemska som gör att man bara blir överdrivet känslig mot allt. Här finns det inga gråzoner med något man känner alls. Om man i vanliga fall kanske känner sig lite nere, så kan man nu bara sitta och storböla för något som man ser i ½ sekund på tv. Samma princip gäller vid de tilfällen i filmer odyl där det är jättelyckligt/pluttinuttigt... BÖÖÖÖÖÖÖL!! så man skrämmer sig själv och bara "men vaffan... han lyfte upp en kattunge och tittade på den, och här sitter jag och tjuter!". Stört. Känner man sig uppåtär det väldigt nyckfult, räcker det med att någon säger eller formulerar sig minsta fel så är dagen förstörd, alla hatar en, vill att man ska dö och man fräser något i en mycket otrevlig ton mot denne person/dessa personer.

Tacka gudarna för att mina päron och bror står ut när jag är sådär, även om jag numera är mycket tydlig när jag känner att jag är extra känslig. Dock i sann familjeanda kan de ju inte låta bli att retas, och jag FRÄSER men möts av asgarv, blir ännu mer irriterad, muttrar något och kommer i samma sekund på mig själv med att tänka hur fruktansvärt löjligt detta beteende är. Det är ju inte så att min familj beter sig annorlunda, utan jag som bara är ett tillfälligt känslomässigt korthus, blås och jag går sönder.

Dessa jävla hormoner!

Det är då jag tar mina katter, drar upp dem i sängen, burrar ner mig i en hög med täcket och medans de ligger och spinner så är det lugnt.

Det är då jag hatar mig själv, älskar mig själv, avgudar alla andra, hatar dem lika mycket.
Det är då jag tänker att jag aldrig mer ska höra av mig, det är då jag vill att alla ska höra av sig.

Jupp, jag är nog precis som man ska. Och åt helvete med det, ehe...!
HAHA!

Den tunna linjen...

Den tunna linjen som är så himla lätt att bara kliva över och sen går allt bara åt helvete.
Att gå på den där andra sidan och vilja bara SLÄNGA sig huvudstupa rakt ner i det man vet blir ens avgrund om man fortsätter och låter impulsen ta över. Den där tunna, tunna linjen...

Trots att jag står och väger hela tiden så vet jag att jag alltid hamnar i den där avgrunden och sen åter igen, svinarg på mig själv, och får klättra upp igen, tillbaka till den rätta sidan.

Be still my mind, be still my soul, be still my heart. Be still my entire self, cause I do not want to bring myself to that place again.

Oh no no.

Tankar och spel, och ett fett jävla asgarv

Undrar vart jag ska börja idag. Ska jag börja som jag skrivit eller ta det omvänt? Äh rakt upp och ner blir det, so here we go.

Jag har skrivit om det tidigare och för tillfället undrar jag verkligen vart som hänt eller vad som eventuellt är på väg att hända igen. Lika förvirrande härligt dissigt egotrippande... som underbart som en bal på slottet, för att nu citera Askungen. Lite pest eller kolera, och med alla nackdelar det åter igen ger mig. Som jag vet om, men som jag tar emot och sväljer girigt då det ger mig sådan underbar känsla av lycka. Eller nej inte lycka, men jag hittar helt enkelt inget bättre ord för det.
Och jag inser åter igen att jag har gett mig in på den spelplan jag trodde jag förkastat. Det har jag förvisso redan skrivit om, men jag är där igen. Det känns bra men jag ska akta mig, myrsteg och fullt redo med försvaret står jag denna gång. Även om jag antagligen inte ens lär behöva det, men tar hellre det säkra före det osäkra. För min egen del.

Sen var det ju det här asgarvandet... Alltså, HELT stört. Jag tror inte jag har skrattat så mycket på huuur länge som helst! Detta rykte...oh mama, VART kom det ifrån? Och HUR tänker man om man ens kommer fram till något sånt? Nej nej och NEJ, hade kunnat vara sant i början på sommaren kanske, men nu... haha neeeeeeeeej nej nej. Jösses, jag älskar verkligen detta. UNDERBART wohoo!

HAHA, oh shit... alltså... say what?

Do remember

Somewhere, there's someone who dreams of your smile,
and finds in your presence that life is worth while.

So when you are lonely, remember this is true;
Somebody, somewhere is thinking of you.

Av: okänd

ehm... allltså.. ehehe.. hehe.

eller jag vettefan vad som hände nu!
Jag kan iaf sova gott, bekräftelsen är total nu, och jag fattar som vanligt ingenting. Jag fattar inte hur det kan lämna sån total förvirring, tillfredställelse och förnöjsamhet av detta spel som försigår. Inte heller att det skulle vara så lätt, eller ja inte lätt... men när jag hittade rätt knappar igen och gasade och bromsade i rätt takt så va saken biff.

Oh it's on again! Och av någon anledning bara så njuter jag till fullo. Samtidigt våndas då jag verkligen inte får låta de gå för långt, med stor risk att jag gör det. Igen.

Som Anneli sa;
"Det är dumt när de är smarta till råga på allt..."
Fy fan, haha. Den här gången är det galet värre, med betoning på värre.

hur gick det till nu då?!