ATTACK!

alltså... nej det är inte så illa som det låter. Jag tänker inte attackera någon, mer jag som fått mig en liten attack. En attack av min egen kropp mot mig själv, som helt enkelt går ut på att mitt humör och tålamod samt oftast positiva syn på livet går i BOTTEN! Eller njae, inte riktigt botten, men inte fan långt ifrån. Jag är GRINIG som en unge som man försöker tvinga på "fel" kläder, eller när man köpt fel godis, mat, ja i stort sett allt som man vet att man som liten snorvalp kunde tänkas gnälla över.

Jag kan inte ta pappas skämt, eller att han ska skojpeta på en. FRÄS MORR SPOTT! blir min reaktion. De kvinnor som läser detta, unga som gamla, vet PRECIS vad jag pratar om.

PMSen. Det där hemska som gör att man bara blir överdrivet känslig mot allt. Här finns det inga gråzoner med något man känner alls. Om man i vanliga fall kanske känner sig lite nere, så kan man nu bara sitta och storböla för något som man ser i ½ sekund på tv. Samma princip gäller vid de tilfällen i filmer odyl där det är jättelyckligt/pluttinuttigt... BÖÖÖÖÖÖÖL!! så man skrämmer sig själv och bara "men vaffan... han lyfte upp en kattunge och tittade på den, och här sitter jag och tjuter!". Stört. Känner man sig uppåtär det väldigt nyckfult, räcker det med att någon säger eller formulerar sig minsta fel så är dagen förstörd, alla hatar en, vill att man ska dö och man fräser något i en mycket otrevlig ton mot denne person/dessa personer.

Tacka gudarna för att mina päron och bror står ut när jag är sådär, även om jag numera är mycket tydlig när jag känner att jag är extra känslig. Dock i sann familjeanda kan de ju inte låta bli att retas, och jag FRÄSER men möts av asgarv, blir ännu mer irriterad, muttrar något och kommer i samma sekund på mig själv med att tänka hur fruktansvärt löjligt detta beteende är. Det är ju inte så att min familj beter sig annorlunda, utan jag som bara är ett tillfälligt känslomässigt korthus, blås och jag går sönder.

Dessa jävla hormoner!

Det är då jag tar mina katter, drar upp dem i sängen, burrar ner mig i en hög med täcket och medans de ligger och spinner så är det lugnt.

Det är då jag hatar mig själv, älskar mig själv, avgudar alla andra, hatar dem lika mycket.
Det är då jag tänker att jag aldrig mer ska höra av mig, det är då jag vill att alla ska höra av sig.

Jupp, jag är nog precis som man ska. Och åt helvete med det, ehe...!
HAHA!