oj...

Det är nog första gången jag typ direkt indirekt fått en kille att dumpa en tjej.. pga mig...
Woah...

Förvirring v.2.0.

Okej, så igår tog C upp med E hela grejen. Efter att jag sa ifrån och typ "jag pussar inte på dig bara pga E". C berättar för mig att de pratat och jag börjar må illa, skaka och ont i magen. MEN... men men men... säger ju bara hälften! Och inget om resultatet! Vaffan.. alltså, man gör inte såhäääär...

Okej vi ska träffas imorn uppenbarligen, men.. nngghnn! Jag antar att jag får reda på mer då....

Trodde seriöst jag skulle gå av på mitten, på ett inte bra sätt, igår. Börjar bli alldeles för gammal och trasig för sånt här.

Edit:
vet seriöst inte om jag klarar det här, jag måste nog backa. Fan.

Förvirring

alltså... vad i helvete är det som händer?! Jag hänger inte med och är totalt jävla förvirrad över hela situationen. Ja det handlar om killar åter igen. Fy fan. En del av situationen har jag vållat själv men den andra delen är ganska jättemycket inte mitt fel för en gångs skull.

Det verkar ju falla sig väldigt platt med V. Han distanserar sig och jag orkar liksom inte försöka mig på något där han antagligen inte försöker nånting. Dock förvirrar han mig med småsaker, visst vi är polare men inte ens jag och Anneli är sådär mot varandra. Eller så är vi det, och jag bara särskiljer situationen? Jag vet inte. Skulle vara enklare att han faktiskt SA något. Då kunde jag räkna bort honom helt istället.

Sen har vi Mission: Impossible C eller vad fan det nu handlar om. C är liksom awesome, skitbra kille och allting. Visserligen verkar hans förhållande gå mot ett ställe han inte vill och så vidare, men... Ja, alltså... Då går typ karln och blir kär typ I MIG istället för att jag har ju så mycket gemensamt med honom. Det stämmer dock, vi kommer grymt bra överens och har väldigt mycket gemensamt. Dock är att ha mig som vän respektive flickvän ganska stor skillnad. Jag försöker förgäves ta fram mina dåliga sidor, mina tillitsproblem, mina gamla erfarenheter och allt. Jag lyckas inte få honom på andra tankar. Och jag blir helt CP i skallen.

Måste börja fundera på vart jag står egentligen, V är lost cause... kanske, och det där jävla kansket är fan jobbigt. Det kommer väl rinna ut i sanden som det vanligtvis gör. Vänskapen likaså, för oavsett så kommer ju motparten tro att jag kanske är kär när jag inte är det och då blir stämningen tryckt. Det har varit lite så på sistone. Som att han inte riktigt vetat vart han ska ta vägen när han umgås med mig. Sen om det är postivt eller negativt vette fan. Antagligen tycker han väl om mig tillräckligt för att kunna ha mig som vän men. Åh män!

Jag ska inte behöva vara nån annan än mig själv, någonsin. Att falla för mig är väl inget konstigt i sig men tidpunkten! Jag blev singel, och har varit rätt krossad efter att det tog slut. Jag behöver läka mest, inte någon annan som får mig att gå sönder igen.

 Klart, "the one" skulle läka mig och få det som varit trasigt så många år att bli helt. Dock... vem är det? Är det V? Är det C? Är det nån helt annan som jag inte ens träffat än? Hur som vet jag inte, och jag brukade inte va sen att hoppa på chansen när den kom. I nuläget ryggar jag dock. Det är mycket på grund av att jag tog det jävligt piano innan jag faktiskt tog orden i min mun och sa att jag va kär till personen i fråga. Jag har många gånger rusat in i saker, som skitit sig. Den här gången tog jag det lugnt, och det sket sig. Fan.

Jag är förvirrad, och villrådig. Ska dock ta ett snack med C i veckan som kommer, det MÅSTE ske. Jag är trött på att fly ifrån konflikter...