Vilket egentligen var en händelse som va mer "när" än "om". Skrev om mitt flyktbeteende i förra inlägget, och det var det som fick mig att bara... Bryta ihop och grina i två timmar, först i sängen, sen gick jag till vardagsrummet. Chattade med Challe som dämpade och lugnade mitt skrikande huvud. Jag vet ju att jag inte borde lyssna på ekon från en svunnen tid, men ibland sväljer de det bästa med mig och jag är fruktansvärt naken och sårbar där och då. Allt kommer tillbaka och jag går sönder.
Försökte sova igen. Det gick inte kan jag säga, jag tittade på min sovande käreste och fortsatte grina. Slog t.o.m på lite musik på datorn. Hoppades att han inte skulle vakna. Det gjorde han. Jag snyftade till.
"Vad är det?"
Ungefär där grät jag lungorna ur mig och han förstod ingenting. Out of the blue för honom. Liten Sara, mycket liten Sara. "Hjärnspöken som skriker på mig" fick jag i alla fall fram. Han klappade mig på hår och höll om mig. Hårt. Han sprang inte sin väg, utan vände på det hela och fick mig istället att börja skratta. Lugnade mig ännu mer.
Vi pratade lite där och då om det hela, och mer på morgonen efter. Jag behöver inte gå in på detalj, men han gör mig säker på det här. "Men du ska inte fly nu! Och inte sen heller. Vi klarar det här!" sa han under morgonens analys.
Oh gods, help me... How I love that man.
