Mörk dag för Sverige/Insikt.

Det har varit val, och överallt diskuteras det politik, så jag tänkte inte vara annorlunda idag. Blev fortsatt blått styre, och då en del jublar så gråter andra. Det kommer bli fyra mörka år. Mer privatiseringar, de rika bli rikare, de fattiga fattigare. Borgare funkade så på medeltiden, och de har inte ändrats särskilt mycket på sådär 500år. Jag är inte så blå, jag är mer röd.

Jag är politisk, men för oinsatt för att våga ta en diskution med någon som kommer såga mina argument. Jag är RÖD/GRÖN/BLÅ/SVART/LILA i min politik, just för att jag inte kan sympatisera med något parti. Ideologiskt är jag Folkpartist, men jag kan inte rösta på dem, för de står inte för vad deras ideologi säger. Så jag är en konstig regnbåge i mellanskiktet istället.

Lycka till nu, ni som valde blått. Råkar ni illa så ska ni få se vad ni har gjort med välfärdssystemet.
________________________________

Det andra jag tänkte skriva om var insikter jag kommer till såhär ibland. Jag skrev i föregående inlägg om Jimmy, eller ja det handlar nog mer om män överhuvudtaget. Män och hur de oftast förhåller sig med mig. Igen kanske man kan tycka, men jag slutar aldrig bli förvånad. Konstigt nog.

Alla verkar faktiskt vilja ha mig, ingen vågar mer än sex. Sen skaffar de flickvänner åt höger och vänster, men inte väljer de mig. Det har ju fått mig att tro att jag inte duger alls istället. Och inte lärt mig skilja på vad som är sex, och vad som är kärlek. Sex = kärlek i min värld, men det är också något jag insett. Och blir mest nonchig dagen efter sex nu, bara för att jag vill se om personen faktiskt bryr sig mer eller att det bara handlar om sex. Konstigt nog har de senaste gångerna resulterat i att personen/personerna i fråga faktiskt hör av sig efteråt. Även om det pratas om sex då med förstås, svårt att glömma en natt med mig verkar det som haha.

För att gå tillbaka till det jag skrev om i början av det här med insikt... Jímmy, here we go! Jag skrev ju om honom och att jag funderade på vad han egentligen var, eller är, ute efter. Under en Msn-konversation så framgick det att han minsann vill ligga. Haha, jag skrattade rätt bra en stund, nu är jag säker på vad han vill. Eller egentligen inte, men bara att uttrycka det sådär öppet med mig är faktiskt lite roligt. Och förvånande, trodde inte riktigt på det först.

Spännande det här, vi får se vad som händer. Om det händer något, men nu är dörren öppen i alla fall.

Helg igen

Och det är inte långt ifrån att snart vara en vecka i från då jag äntligen blev av med dig. En stoppkloss som har hindrat mig i ganska jättemycket det senaste i ett och ett halvt år.

Jag ska inte ljuga och säga att du dyker upp i mina tankar till och från, det är nog ganska oundvikligt då du hade en så stor roll i mitt liv för så pass länge. Dock bleknar det ganska fort, jag kommer ha lagt det här bakom mig helt i sinom tid. Gäller att fokusera på mig, mig och mig själv nu. Och självklart ha kul på kuppen!

Idag ska jag på feeeeeeeest, med bror och hans polare. Haha åh, min bror kan vara så söt ibland... Eller ja han är det jämnt men i ett ämne relaterat till festen så är han jääättesöt. Lemme explain... Bror har en polare som heter Jimmy, skittrevlig smart vettig, ja som alla hans andra polare är. Denne Jimmy hade tydligen sagt till bror att han "kunde ta mig" när han pratade om mig och min otur med mina killar med sina vänner. Jag skrattade lite och "jomenvisst, let him give it his best shot". Ptja, sen la denne Jimmy till mig på facebook, efter att jag kommenterat min brors status. Började skriva med mig på fb-chatten och efter sådär två timmar hade jag honom på msn. En timme senare va jag aaaaaptrött, så jag sa godnatt.

Dagen efter berättade jag det för bror som "haha han är ute efter dig!". Liksom nnnngghhhnnn.... haha, jag får tydligen inte va singel så länge nu. Eller något. Sen har Jimmy skrivit varenda dag i stort sett, på Msn. Eller kommenterat mina statusar, inlägg osv. I vanliga fall hade jag inte tänkt på det bara sådär, men nu med allt bror pratar om så bara "eeeh". Det blir ju att jag börjar flirta tillbaka haha, jag funkar ju faktiskt så. Så idaag blir det intressant, han kan ju fortsätta flirta eller bara lägga ner. Dock ska jag bara ta det för att jag ska ha kul, inget annat. Förutsätter jag att jag ska få ragg så brukar det bli pannkaka.

Dock ska jag va mitt snyggaste jag såklart.
Detta blir nog rooligt!

FUCK OFF II

FY fan vad vidrigt, så jäääävla vidrigt. DU äcklar mig mer än vad någon annan har gjort på vääääldigt länge, hur FAN kan man göra så?!

Förutsätta att jag vet eller? Ditt lilla äckel, det ska du SÄGA! Jag har gett dig så många chanser nu. Detta var det som verkligen fick bägaren att rinna över. Ditt lilla äckliga as.

Talar du igen så är det för döva öron. Vidrigt, fult... Men vad hade jag förväntat mig?

FUCK OFF!!

FUCK OFF!

Seriöst.... bara BORT med dem! FUCK OFF!

Nej, jag vill inte träffas, jag vill inte ta en fika för jag VET vad intentionerna är.

TÄNKER INTE! DRA ÅT HELVETE!

*fräs*

Wake me up, when september ends

Jag var på date, eller vad man nu kan kalla det, i onsdags. Awesome snubbe verkligen, jag blev lite halvkär. Hade sagt att jag inte skulle gå längre än bara umgås, mysa och ha det trevligt. Jomenvisst, borde inte jag känna mig själv, och karlarna jag pratar med, lite bättre än så? Inte för att jag klagar egentligen,men ibland blir jag lite trött på mig själv.

Sen ett par år tillbaka har jag bara känt att det som folk åtrår är mitt yttre, och få tar sig tiden att kolla vad jag har på insidan. De som väl gör det är oftast ändå fel, och de brukar vara dem jag tror mig vara kär i och sen blir det platt fall som en jävla pannkaka. Så jag går på de snygga killarna som bara vill en sak i stort sett, eller iaf ger sken av det. Sen om de mot förmodan vill något mer så vågar de ändå inte jaga rätt på mig, och då har jag redan stängt av. Det är en ganska ond cirkel, men de gånger jag har försökt va sådär glad och "jamen vi kan träffas" blablabla, så har alltid de bangat. Därför tar jag nog det säkra före det osäkra och lägger ner först, även om det egentligen kanske inte behövs. Hur som helst, vi får se nu. Jag tror inte han hör av sig mer, men skenet kan bedra. Det återstår att se.

Fredag igen, och jag är förkyyld.. eller allergisk. Har dock tagit en allergi-tablett nu, se om det hjälper. Jag mår illa också, fryser och svettas om vartannat. Har även en ipren i blodet, så hoppas den tar sprutt snart. Så himla jobbigt att vara sjuk bara. *gnäll gnäll*

Han fick mig dock att släppa tankarna på dig en hel del, som de alla gör. Utan det "fixet" kommer abstinensen som alltid pendlar mellan förtvivlan och falsk eufori. Jag skickar iväg ett sms men får aldrig det jag vill ha tillbaka. Hade jag inte haft dig i tankarna så himla ofta så hade jag nog mått lite bättre, men nu är det inte så.

Tänk om man kunde göra som alla de där, som tar steget bort från detta liv? Tänk, om man var så stark att man avslutade sig själv här och nu. Se vad livet har att bjuda på bortom detta fängelse av kött och ben. Om det nu finns något där. Jag har ofta funderat på det, men inte blivit klokare.

Märkte förresten att nätterna inte va lika mörka som förut, jag tror minsann att DE besökte mig i någon vecka här. Vet iaf att väckte mig förut. För allt va SVART, kolsvart. Inatt va det inte ens i närheten lika svart, så de har lämnat mig för tillfället. De skrämmer mig, men inviger ändå en viss form av trygghet.


Väck mig när september är slut, will you not?

Ja vad ska man säga...

September, jag är 26 och fortfarande kär i någon jag aldrig kommer att få helt. Dock infesterar han mitt huvud oftare än vad jag anser vara nödvändigt, men vad gör man när man älskar någon så mycket att man hatar honom. Hatar honom så mycket att jag älskar honom.

Har försökt sen dag ett, för ungefär ett och ett halvt år sen, att inte falla för honom. Jag föll, hårt och utan pardon, rakt ner i det där träsket jag älskar lika mycket som jag ogillar det. Och väldigt lite har hänt sen jag hamnade där. Mitt blod rinner lika varmt och rött som det gjorde precis i början, jag måste nästan säga att jag älskar honom mer nu. Förut behövde jag honom för att jag trodde jag älskade honom, nu vet jag att jag behöver honom för att jag älskar honom. Djupt innerligt och idiotiskt. Kärleken är blind säger de, och till viss del kan jag hålla med. Jag har sett så många av hans fel och brister, men jag förlåter och går vidare. Vi har något, som ingen just nu vill ta vidare. Eller jag vill, men det går inte. Jag skulle bara falla ännu längre ner, trots att det inte går. Sen står jag där igen, kär och jävlig, men det är inte besvarat. Vad är meningen med detta?

Någonstans har jag funderat på om det verkligen har någon mening eller om det bara är jag som tillåter mig själv att låta honom påverka mig på det där sättet? Till viss del, men det förklarar inte varför jag snubblar varje gång jag hör ett ord från honom. Hur svag han gör mig, om han bara visste. Jag har gjort många försök att sluta, bara stäng ner. Har t.o.m försökt att va elak, men jag får så fruktansvärt dåligt samvete och det gör bara ont i mig. Det kan inte va rätt att behandla honom så då, annars skulle inte mitt samvete skrika sådär.

NU sitter jag här igen, likadan som jag varit hela tiden. Inget har förändrats förutom att jag är lite äldre, han med. Äldre och med lite mer erfarenheter i bagaget, på gott och ont.

Livrädd för att säga hur det är, igen. Livrädd att han som vanligt inte förstår mig fullt ut.

Jag älskar honom, och kommer alltid göra det.

Nött blött och stött i detta ämne, men det återkommer.