Jag var på date, eller vad man nu kan kalla det, i onsdags. Awesome snubbe verkligen, jag blev lite halvkär. Hade sagt att jag inte skulle gå längre än bara umgås, mysa och ha det trevligt. Jomenvisst, borde inte jag känna mig själv, och karlarna jag pratar med, lite bättre än så? Inte för att jag klagar egentligen,men ibland blir jag lite trött på mig själv.
Sen ett par år tillbaka har jag bara känt att det som folk åtrår är mitt yttre, och få tar sig tiden att kolla vad jag har på insidan. De som väl gör det är oftast ändå fel, och de brukar vara dem jag tror mig vara kär i och sen blir det platt fall som en jävla pannkaka. Så jag går på de snygga killarna som bara vill en sak i stort sett, eller iaf ger sken av det. Sen om de mot förmodan vill något mer så vågar de ändå inte jaga rätt på mig, och då har jag redan stängt av. Det är en ganska ond cirkel, men de gånger jag har försökt va sådär glad och "jamen vi kan träffas" blablabla, så har alltid de bangat. Därför tar jag nog det säkra före det osäkra och lägger ner först, även om det egentligen kanske inte behövs. Hur som helst, vi får se nu. Jag tror inte han hör av sig mer, men skenet kan bedra. Det återstår att se.
Fredag igen, och jag är förkyyld.. eller allergisk. Har dock tagit en allergi-tablett nu, se om det hjälper. Jag mår illa också, fryser och svettas om vartannat. Har även en ipren i blodet, så hoppas den tar sprutt snart. Så himla jobbigt att vara sjuk bara. *gnäll gnäll*
Han fick mig dock att släppa tankarna på dig en hel del, som de alla gör. Utan det "fixet" kommer abstinensen som alltid pendlar mellan förtvivlan och falsk eufori. Jag skickar iväg ett sms men får aldrig det jag vill ha tillbaka. Hade jag inte haft dig i tankarna så himla ofta så hade jag nog mått lite bättre, men nu är det inte så.
Tänk om man kunde göra som alla de där, som tar steget bort från detta liv? Tänk, om man var så stark att man avslutade sig själv här och nu. Se vad livet har att bjuda på bortom detta fängelse av kött och ben. Om det nu finns något där. Jag har ofta funderat på det, men inte blivit klokare.
Märkte förresten att nätterna inte va lika mörka som förut, jag tror minsann att DE besökte mig i någon vecka här. Vet iaf att väckte mig förut. För allt va SVART, kolsvart. Inatt va det inte ens i närheten lika svart, så de har lämnat mig för tillfället. De skrämmer mig, men inviger ändå en viss form av trygghet.
Väck mig när september är slut, will you not?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar