...

All that I do... is looking for another version of you.
But all I ever find are bad copies

Ehe...

Alltså... jag tror jag är i förnekelse för att jag tror det ska skydda mig själv. Gör det verkligen det då? Skyddar mig? Nja, det sätter mig bara i konstiga situationer och sen glömmer jag bort att vårda det jag verkligen borde vårda. Dock när jag får dåligt samvete över en sak jag egentligen borde vifta bort som ingenting, så bara att det händer tyder på att jag borde tänka mig för igen.

Men hur ska jag kunna... Nä, jag vet inte. Jag vet ärligt talat inte.

Varför få dåligt samvete över något som inte är något mer än vad det är framför mina ögon?
För att jag så gärna vill tro att det finns något outtalat därunder?

Jag vet inte.

Men vaffan....

Alltså... inte nog med att jag har fått mina små återfall tillbaka i misären lite titt som tätt den här veckan.. utan när jag INTE är där, så visst fan blir jag påmind!

Ms kollegor va och käkade på jobbet idag, jag blev lite störd av det faktiskt. De är sjukt trevliga de också men jag vill inte bli påmind mer, tack. Det räckte med de veckor jag hade ångest av lokalen för att det var där allting började. Dock heter det att man ska möta sina rädslor, och jag har varit tvungen att möta de omgivningarna varje dag. Jag jobbar ju faktiskt där.

Men blä... Och jag undrar varför jag inte kan få honom ur huvudet, jag brukar inte ha det så svårt att få bort någon. Dock vet jag vad jag behöver höra, men det kommer inte komma. Jobbigt. Jag får helt enkelt arbeta mig igenom det här. På bästa möjliga sätt.

Out of my head...

Hej Sara 26 år

men när det tjatas på mig blir jag som om jag vore fem år gammal igen och skiter i allt. I alla fall när det kommer till en viss person. Töntigt egentligen, men jag blir så. Haha.

Jajo...

det va lätt att inte stå emot och jag kan säga att jag nog behövde det.

Yeah

Åter igen har jag distanserat mig

Och åter igen blir jag lika förvånad hur fort det kan skifta från total förtvivlan, till ilska, till förtvilan igen. För att sen börja med att distansera sig, med vissa återfall av uppgivenhet och grubblerier. För att sen slutligen bara känna "Nej, jag fick faktiskt ändå det jag ville ha. Egentligen. Blev lite mindre dos än vad jag trodde, men jag fick det jag ville. Faktiskt". Och slutligen vara... nöjd ändå.

Sen orkar jag inte vara bitter. Händer det att det ramlar in ett samtal eller ett flyktig sms om att någon är i närheten... Ja, jag kan svara och hälsa välkommen, men det stannar där. Så skönt.

För övrigt så har faktiskt livet tagit sig en vändning åt det bättre de här senaste dagarna. Jag har börjat prioritera bättre och tagit mig tid från datorn. Eller ja.. jag sitter där jämnt ändå men inte lika intensivt. Det är en jävla förbättran från förut, och hur skönt som helst.

Måste för min egen skull! Och det känns så jävla bra!

I hold my breath....

"It's all your fault...You called me beautiful.
You turned me out and now I can't turn back
I hold my breath, because you were perfect.
Now I'm running out of air, and it's not... Fair"

Är lite så jag känner.

Just one of those days.