Och åter igen blir jag lika förvånad hur fort det kan skifta från total förtvivlan, till ilska, till förtvilan igen. För att sen börja med att distansera sig, med vissa återfall av uppgivenhet och grubblerier. För att sen slutligen bara känna "Nej, jag fick faktiskt ändå det jag ville ha. Egentligen. Blev lite mindre dos än vad jag trodde, men jag fick det jag ville. Faktiskt". Och slutligen vara... nöjd ändå.
Sen orkar jag inte vara bitter. Händer det att det ramlar in ett samtal eller ett flyktig sms om att någon är i närheten... Ja, jag kan svara och hälsa välkommen, men det stannar där. Så skönt.
För övrigt så har faktiskt livet tagit sig en vändning åt det bättre de här senaste dagarna. Jag har börjat prioritera bättre och tagit mig tid från datorn. Eller ja.. jag sitter där jämnt ändå men inte lika intensivt. Det är en jävla förbättran från förut, och hur skönt som helst.
Måste för min egen skull! Och det känns så jävla bra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar