Hej världen! Jag heter Fröken Nojig!

Alltså, mina nojor och hjärnspöken är ett återkommande inslag i mitt liv. Jag har skrivit om dem många gånger. Varför jag inte bara kan släppa det förflutna och ta saker för vad de är här och nu är för mig inget konstigt. Jag är inte van vid att saker håller sig på en bra nivå tillräckligt länge för att jag ska känna mig säker. Dock börjar jag sakta inse att detta inte bara är något huxfluxslitochsläng-grej som det har varit förut.

Men jag nojjar...

Får ibland för mig att allt bara är på låtsas, att snart sägs det "tack och hej!" och lämnar mig blödandes på golvet som alla andra gånger. Ibland får jag t.o.m för mig att jag kanske inte alls är kär, för att i den sekund jag håller honom i mina armar och vill fnittra som en 14åring inser att jag verkligen älskar honom.

Ja, fröken Nojig är lite av en idiot. Fröken Nojig är dock på väg att släppa sin oro.

Som jag diskuterat med Anneli om att vi jagade, fick det vi ville och.. ja nu då? Hur... alltså, bytet brukar ju inte vilja stanna kvar frivilligt? Så står vi båda där och blir förbryllade när det vi fångat visar sig vara det vi letat efter, vill ha men inte tror det är sant då det inte har hänt förut?

Anneli har kommit längre än mig på den fronten, jag är dock på väg.

Självinsikt och jag älskar. Jo, jag gör det!

Det gick ju rätt smärtfritt ändå...

Jon kom hit igår kl 7 på morgonen, uppenbart "liten" och skamsen. Bra, Då behöver jag inte skälla. Onödigt.

Gårdagen blev bra ändå. Farmor tyckte Jon va "rolig och fin". Tanten själv va pigg, och matglad. Mycket trevligt.

Min oro står dock kvar över vissa saker, och det påverkar mig. Jag blir misstänksam och tveksam över småsaker som görs och sägs. Usch, jobbigt. Får släppa det, annars blir jag bara en stor noja.

Grattis Farmor!

Som fyller något ganska gammalt. Vet inte, och egentligen är inte det vad jag tänkte blogga om. Vet egentligen inte vart jag ska börja faktiskt, då jag i skrivandets stund är både upprörd, besviken och ledsen. Idag av alla dagar...

Familjen, jag och Jon ska på middag och fira farmor vid 16. Jon jobbade till 00 nu, och jag hade väl väntat hem honom till sådär 01.30 nånting. Jo tjena, klockan är snart 3 och jag fick sms att han inte har förmågan att ta sig hit i natt. Jag vet vad ni tror, han SKITER i mig totalt. Nja, det skulle jag inte vilja säga.

Erik kom tillbaka från USA ikväll, kul egentligen. Jon mötte upp honom och pojkarna. Och kom inte hem pga dem. MaryJane och sprit utan tvekan. Jag är liberal, mig gör det inget. MEN INTE IDAG! Just idag av alla dagar.... enda gången det va viktigt för mig att han kom hit.

Grattis Farmor. Du kommer inte ha ett så glatt barnbarn över sin bakfulla pojkvän på avtändning. Grattis!

Jag kan ju tamefan inte vara riktigt klok...

I och för sig har ju nog ingen tvivlat på det, nånsin tror jag.

Nu, alltså... jag är KÄR. Jupp, samma person som förut. Samma Jon som jag om åtta dagar varit officiellt ihop med i två hela månader. Det har gått fort, men samtidigt har vi hunnit med MASSOR ändå. Känns både längre och kortare.

På väg hem från jobbet idag satt jag med Malin i bilen och diskuterade kärlek och männen som varit och som i nuläget finns i våra liv. Hon sa en mycket tänkvärd sak angående en Jimmy hon varit kär i länge. Jag citerar (på ett ungefär); "Jag är sådär högstadiekär, som jag inte trodde man kunde bli i vuxen ålder" och "Undrar om jag nånsin kommer nöja mig med att känna MINDRE för nån än för Jimmy som jag gör idag". Det sistnämnda handlar om att om det nu inte blir dem så kommer det bli svårt att hitta nån som satt sig lika hårt. Jag förstår hur hon tänker, för jag vet exakt hur det känns. Dock kan jag ju lugnt säga att efter Marko och Daniel skulle jag inte... Sen föll jag pladask för en två meter lång schweizare med psykos.

Ja, en sk "normal" kille har ju visat sig innebära katastrof tidigare. Jag fascineras av hans trasighet, och hänförs av hans intellekt. Jag tänder på alla cylindrar på hela hans skapelse. Jon. Jag älskar honom, och hela jag spricker snart om jag inte får ut det. Jävla tunga att knyta sig, varenda gång. Det är läskigt, men det är KÄRLEK.

Jag? Riktigt klok? Nix, det är nog det sista man kan säga! :D

Suck...

Alltså, ibland undrar jag hur saker och ting blir gjorda överhuvudtaget om jag inte är hemma...
Jag har varit borta hela dagen på mitt NYA JOBB och kom hem runt 16.30. Glad som en lärka.
17.45, dvs för en dryg kvart sen, började jag känna av att jag va sviiinhungrig. Så, jag går ner och frågar morsan om middag. Kanske va lite aggressiv i tonen, men en hungrig Sara är inte att leka med...

Morsan säger "Jag vet inte.... Det skulle pappa fixa. Du får gå ut och fråga honom". Blir inte direkt gladare av det svaret, men hoppar ner i mjukisarna och beger mig ut i carporten där pappa meckar bil som ska säljas.

Jag: Pappa!
P: Ja?
Jag: Middag?
P: Ja, vad är det med det?
Jag: När blir den?
P: Vet inte, fråga morsan...

Ungefär här har mitt tålamod och rytande mage totalt lessnat på detta oplanerande..

Jag: Jaha, men morsan sa att du skulle fixa...
P: Jaså? Det har jag inte sagt!
Jag: Men vaf.... Äh skit it! Jag fixar något själv!

Varav jag argt går in i köket och värmer rester från helgen. Vill man ha något gjort får man tamefan göra det själv. Pappa kommer in medan jag är i köket och pappa blir sur på mamma för att hon tydligen "trodde" att han skulle fixa och därför sitter på sitt feta arsle och glor på tv. Mamma däremot blir förvisso sur på pappa för att han blev sur... Dock är det ändå MITT FEL för att jag råkar tydligen vara den enda här i huset, förutom brorsan, som blir hungrig på "normala" mattider. Det skriks om att jag "går fram som ett jehu" osv osv osv...

Intressanta är att nu har de båda semester, vilket borde leda till att de skulle kunna planera maten jättebra... MEN nä. Ännu mer intressant är att detta scenario skulle kunna vara en vanlig helg lika gärna. Visst, brorsan är inte hemma, men betyder det att vi inte kan äta innan kl 21? Jag FATTAR INTE. Yay...

Återkom gärna med en logisk förklaring till detta tack. För jag har fått slut på eventuella funderingar om varför/hur.

S U C K . . .

P.S. Nu är klockan 18.19 och ingen har påbörjat maten ens för dem två. Pappa meckar bil. D.S.

JOOOOBBB!

Mhm MMMMHHMMMMMMMM!!!
:D :D :D :D :D :D :D :D :D :D :D

Byta plattform?

Eller alltså byta till Tumblr att blogga på eller inte? Finns lite mer roliga alternativ... Men har ju provat förr och ändå kommit tillbaka hit till Blogger. Hmm, äsch! Jag stannar!

puss på Blogger ^^

Eeeverybody's saying "I love you"

vilket nog var titeln på nån cheesy film jag inte sett. Tur? Ingen aning, men det ska vi kolla upp.

Midsommar har passerat, och Juni likaså. Efter ett riktigt roligt midsommarfirande hemmavid med alla aporna närvarande, tog Jon mig under armen och styrde kosan mot hans hemtrakter i Norrtälje. Födelsedagsfirande (hans) och träffa hans mamma stod på menyn. Undertecknad var inte ens nervös. Undrar om jag förlorat vetten att vara nervös nuförtiden? Hmm.

Nåväl, vi möttes upp av en liten gråhårig tomte (aka äldre syditalienare) vid namn Antonio. Mycket trevlig, men baara italienska. Jon fick översätta. Så min charm kom inte till sin rätt direkt. Att möta upp tomtens fru och Jons mamma, Monica och Yvonne, gick bra. Trots nästan bara italienskan vid bordet. Vi åkte också och fiskade på kvällen. Monica yttrade "Then you have to show my husband that you can fish!". Jag nickade, tog mina leggings, kjol, spö och häpp... Vem blev storfiskaren no1 tror ni? Höhö.

Söndag kom, 26e juni, Jons födelsedag. Blev ett litet firande för att sen fiska igen utan lycka den här gången. Lugn kväll, även om det blev mycket vin, asgarv över Finns i Sjön och Jons fina BIB-låda på skallen. Jag dog av garv åtskilliga gånger, och tror jag blev godkänd av Yvonne.

Måndag, och vår officiella första månadsdag, var det hemresa. Mellanlandade i Väsby för att pappa skulle skjutsa oss till Märstat. Hemma hos Jon väntade hans födelsedagspresent; en KAFFEBRYGGARE! Rätt tråkigt egentligen, men det behövdes och han blev vääääldigt glad över den! SUCCÈ!

Spenderade några dagar där innan vi begav oss till päronen. På två veckor fick jag höra "jag älskar dig" 5 gånger tror jag. Galet. Dock va han full, så nope.. tänker inte säga det förrän han har sagt det nykter.

Nu, vaktar jag Malins lägenhet. Betalning: Jag ska städa. Och jag tror jag tog mig vatten över huvudet... Hur jävla dåligt mår hon egentligen? Jag är lite förfärad, och uppgiven. Tror jag får be Jon om hjälp, för jag tappade lusten rätt rejält. HJALP!

Myzan och Felix vekar dock trivas, vilket alltid är ett stort plus.