Jag har åter igen inget speciellt att skriva.
Men... jag fyllde år förra söndagen, firades med buller och bra på allas mitt hjärtas Garage. Jag hade riktigt skoj och jag tackar alla som var där med mig. Även om det bara var i tankarna. Tack!
Igår var det besök på Garage i vanlig ordning. Jag och Anneli satt i dörren och tog pengar av gästerna för spelningen med Besserbitch och Plan Three. Det var lika skoj som förra gången, och man får ett lite annat perspektiv på saker och ting när man sitter där och inte kan bli jättefull för du hanterar pengar och måste komma ihåg att ge folk stämplar osv.
Jag hade grymt kul på alla sätt, "lurade dit" en ny bekantskap som jag sen stod och pratade med ungefär hela kvällen. Visar sig att han känner många jag är vän med, den här världen är allt bra liten ibland, haha. Underbart!
Förresten gillar jag att bli positivt överraskad, och det har jag blivit med råge nu de senaste dagarna. Det finns undantag för alla regler, men det var länge sen jag verkligen insåg att det ÄR så. Gillart!
Ja, så roligt blev bloggeriet idag. Nu är jag grymt hungrig, ska försöka hitta ngt att äta i huset.
Ajöken!
söndag 30 maj 2010
måndag 17 maj 2010
Jag vet inte vad jag ska skriva
för på senare tid har jag helt enkelt inte haft något att skriva alls. Jag har tagit ut mig fysiskt för att alla tankar jag vanligtvis brukar sitta och mala runt i huvudet inte ska finnas där. Det har funkar otroligt bra faktiskt. Sen att det medför att jag får massa motion och Myzan är med, oftast Anneli också, gör bara saken ännu bättre.
Men idag.... trots att jag va ute i flera timmar, dock mest slappat, så dyker de där tankarna upp igen. Jävla skit. Måste hela cirkusen starta igen bara för att jag tar EN DAG "ledigt" från alla långa promenader? Jag orkar inte. Fast det är ändå lindrigare än vad det brukar vara, vilket i sig är ganska skönt.
Är trött på det här faktiskt, ganska jättetrött t.o.m.
Dock vet jag att jag kommer inte kunna hålla mig borta, inte än. Inte riktigt än.
Jag saknar nog egentligen inte dig, utan mer känslan som det som är du en gång gav mig. För just nu finns det faktiskt ingen som rubbar mina cirklar, ingen alls. Förutom en viss göteborgare som jag aldrig kommer få träffa igen från fredagens utgång, men det är liksom inte det. Honom kan jag lugnt tänka på för där fanns det liksom inga känslor. Väldigt lite känslor t.o.m.
Jag vet förresten vad det är som drar mig till vissa individer. Det är mörkret de inte visar, jag ser igenom det på tre röda. Och jag blir som en kråka som ser något glittrigt, jag MÅSTE försöka. Och det lyckas oftast. Sen att dessa personer oftast också verkar ha något i huvudet är bara stora stora pluspoäng i mina ögon. Kan du prata för dig, så har du mig oftast som i en liten ask. Med vissa reservationer förstås, som alltid.
Blev tydligen mest babbel idag, men någonstans hittar jag en röd tråd. Jag inser saker och jag skriver ner dem allt eftersom.
Det finns fler som dig, det visste jag iofs redan innan, men nu har jag fått det bevisat för mig. Dock vet jag inte om en till som dig vore något bra egentligen. Orka med flera år till av samma sak? Speciellt nu när det egentligen inte är något avslutat heller. Nä, jag passar nog. Jag får dock leka lite, det är min fulla rättighet.
Dessutom har jag varit helt nykter nu i över 14 dagar. Min och Annelis lilla pakt har funkat finfint, och som det är nu vill jag inte ens ha alkohol. Blir sugen men vill inte ha liksom. Fast lördagen hägrar och då jävlaru! Här ska det firas!
*over and out*
Men idag.... trots att jag va ute i flera timmar, dock mest slappat, så dyker de där tankarna upp igen. Jävla skit. Måste hela cirkusen starta igen bara för att jag tar EN DAG "ledigt" från alla långa promenader? Jag orkar inte. Fast det är ändå lindrigare än vad det brukar vara, vilket i sig är ganska skönt.
Är trött på det här faktiskt, ganska jättetrött t.o.m.
Dock vet jag att jag kommer inte kunna hålla mig borta, inte än. Inte riktigt än.
Jag saknar nog egentligen inte dig, utan mer känslan som det som är du en gång gav mig. För just nu finns det faktiskt ingen som rubbar mina cirklar, ingen alls. Förutom en viss göteborgare som jag aldrig kommer få träffa igen från fredagens utgång, men det är liksom inte det. Honom kan jag lugnt tänka på för där fanns det liksom inga känslor. Väldigt lite känslor t.o.m.
Jag vet förresten vad det är som drar mig till vissa individer. Det är mörkret de inte visar, jag ser igenom det på tre röda. Och jag blir som en kråka som ser något glittrigt, jag MÅSTE försöka. Och det lyckas oftast. Sen att dessa personer oftast också verkar ha något i huvudet är bara stora stora pluspoäng i mina ögon. Kan du prata för dig, så har du mig oftast som i en liten ask. Med vissa reservationer förstås, som alltid.
Blev tydligen mest babbel idag, men någonstans hittar jag en röd tråd. Jag inser saker och jag skriver ner dem allt eftersom.
Det finns fler som dig, det visste jag iofs redan innan, men nu har jag fått det bevisat för mig. Dock vet jag inte om en till som dig vore något bra egentligen. Orka med flera år till av samma sak? Speciellt nu när det egentligen inte är något avslutat heller. Nä, jag passar nog. Jag får dock leka lite, det är min fulla rättighet.
Dessutom har jag varit helt nykter nu i över 14 dagar. Min och Annelis lilla pakt har funkat finfint, och som det är nu vill jag inte ens ha alkohol. Blir sugen men vill inte ha liksom. Fast lördagen hägrar och då jävlaru! Här ska det firas!
*over and out*
tisdag 11 maj 2010
Utmanad
måndag 10 maj 2010
Jag saknar dig
Oavsett hur lite det betyder för mig så har jag nu på senare dagar som varit saknat... Och saknar... Och saknar mycket. Sådär så att hela mitt inre vrider sig i plågor och får mig att fälla en ensam tår över att vi båda kastar bort varandra hela tiden. Och samtidigt som jag håller mig kvar så kämpar en stor del av mig för att inte falla tillbaka... Hela tiden.
Jag har varit i en liknande fas förut, jag hatar den. Det tär på mig detta, men jag kan inte säga exakt vad det är. Om det bara är fasen i sig eller om det är vad den gör med mig. VIlket iofs rent logiskt går hand i hand såklart. Och jag skriver bara för att skriva...
Samma gamla visdomsord, samma gamla smärta, samma gamla... Hur jag än vrider på det så kan jag inte förstå mig på hur jag kan plåga mig såhär. Det är bara jag som gör det mot mig själv. Jag kan inte se att du har någon som helst inblandning när jag i den kalla tomma ensamma natten sitter och gråter för mig själv. Hur Ensamheten verkar vara en av de få som fortsätter stå vid min sida. Hur Tvivlet och Skeptismen fortsätter spela på mina strängar vart jag än går.
Hur jag hela tiden blir smärtsamt påmind om att jag faktiskt inte verkar ha något värde för dig, för dem, för någon. Jag fick höra för inte så länge sen att jag har omgett mig med folk utan värde, fast jag som värdefull person har fått det inbankat i huvudet att jag då själv inte har något värde. Jag förstår precis vad som menades, och jag håller med. Det är en extremt dålig vana, men om man fått det inbankat att man helt enkelt inte är värd mer än lite skoj just för stunden så är det väldigt lätt att fortsätta så. Jag hatar det.
Jag kände mig värdefull en gång i tiden, jag gjorde det. Jag kände att jag betydde något, men det urholkades snabbt i och med att jag blev äldre. Jag skulle helt enkelt lära mig att livet inte var så enkelt, att mina tryggheter kan ryckas undan lika snabbt som de kom. Därför håller jag vissa saker väldigt lätt. Sådär lätt så att de faller mig ur händerna utan att jag kämpar för att hålla dem kvar. Det är lättare så, att låta saker falla bort än att krampaktigt hålla det kvar för att sedan ändå bara förlora det i slutet av allt.
Sen kom du... som en blixt från klar himmel. Jag föll handlöst men förnekade allt. Jag erkände det, har hällt ut allt på dig. Sen.... har det lett mig till det som är nu. En ohållbar situation där vi båda låtsas att allt är "bra", när jag skriker inombords att jag inte kan göra det här. Jag kan inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra för att på något sätt kunna rädda mig själv ur det här. Jag håller krampaktigt tag i dig fortfarande, trots mina försök att släppa helt.
Jag vill bara ha det stabilt. Ett definitivt ja eller ett definitivt nej. Jag får det inte, så jag pushar. Jag litar inte på dig. Kan inte ta det du säger på riktigt, för sen händer inget. INGET. Bara tyst, eller massa dravel om ingenting. Och som den tjej man är så börjar man bli drama, eller man försöker hitta anledningar att drama till det. Fast det är då jag oftast inte gör något. För det är då jag inser hur löjligt det är. Varför göra drama bara för att? Jag orkar inte.
Äsch, jag får bara återfall. Jag surfar på känslan, som Lotta säger, surfar på mitt återfall. Och ber att jag inte faller käpprätt åt helvete då det är balansgång på hög nivå jag gör. På den tunnaste lina någon har sett.
Jag saknar dig. Kan inte vara med dig, kan inte vara utan dig. Jag älskar dig. Jag är ensam...
Jag har varit i en liknande fas förut, jag hatar den. Det tär på mig detta, men jag kan inte säga exakt vad det är. Om det bara är fasen i sig eller om det är vad den gör med mig. VIlket iofs rent logiskt går hand i hand såklart. Och jag skriver bara för att skriva...
Samma gamla visdomsord, samma gamla smärta, samma gamla... Hur jag än vrider på det så kan jag inte förstå mig på hur jag kan plåga mig såhär. Det är bara jag som gör det mot mig själv. Jag kan inte se att du har någon som helst inblandning när jag i den kalla tomma ensamma natten sitter och gråter för mig själv. Hur Ensamheten verkar vara en av de få som fortsätter stå vid min sida. Hur Tvivlet och Skeptismen fortsätter spela på mina strängar vart jag än går.
Hur jag hela tiden blir smärtsamt påmind om att jag faktiskt inte verkar ha något värde för dig, för dem, för någon. Jag fick höra för inte så länge sen att jag har omgett mig med folk utan värde, fast jag som värdefull person har fått det inbankat i huvudet att jag då själv inte har något värde. Jag förstår precis vad som menades, och jag håller med. Det är en extremt dålig vana, men om man fått det inbankat att man helt enkelt inte är värd mer än lite skoj just för stunden så är det väldigt lätt att fortsätta så. Jag hatar det.
Jag kände mig värdefull en gång i tiden, jag gjorde det. Jag kände att jag betydde något, men det urholkades snabbt i och med att jag blev äldre. Jag skulle helt enkelt lära mig att livet inte var så enkelt, att mina tryggheter kan ryckas undan lika snabbt som de kom. Därför håller jag vissa saker väldigt lätt. Sådär lätt så att de faller mig ur händerna utan att jag kämpar för att hålla dem kvar. Det är lättare så, att låta saker falla bort än att krampaktigt hålla det kvar för att sedan ändå bara förlora det i slutet av allt.
Sen kom du... som en blixt från klar himmel. Jag föll handlöst men förnekade allt. Jag erkände det, har hällt ut allt på dig. Sen.... har det lett mig till det som är nu. En ohållbar situation där vi båda låtsas att allt är "bra", när jag skriker inombords att jag inte kan göra det här. Jag kan inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra för att på något sätt kunna rädda mig själv ur det här. Jag håller krampaktigt tag i dig fortfarande, trots mina försök att släppa helt.
Jag vill bara ha det stabilt. Ett definitivt ja eller ett definitivt nej. Jag får det inte, så jag pushar. Jag litar inte på dig. Kan inte ta det du säger på riktigt, för sen händer inget. INGET. Bara tyst, eller massa dravel om ingenting. Och som den tjej man är så börjar man bli drama, eller man försöker hitta anledningar att drama till det. Fast det är då jag oftast inte gör något. För det är då jag inser hur löjligt det är. Varför göra drama bara för att? Jag orkar inte.
Äsch, jag får bara återfall. Jag surfar på känslan, som Lotta säger, surfar på mitt återfall. Och ber att jag inte faller käpprätt åt helvete då det är balansgång på hög nivå jag gör. På den tunnaste lina någon har sett.
Jag saknar dig. Kan inte vara med dig, kan inte vara utan dig. Jag älskar dig. Jag är ensam...
torsdag 6 maj 2010
Kadonneet Kolme Sanaa
The spring of my life is like total insanity
I walk under the morning sky
With my eyes blind, feet blistered and
Heart beating two thousand times per minute
I had to - I changed the direction
I retrace the steps of my path, I'm in a hurry
The day is rising after all...
Now I know what to say
The only landmarks in the landscape of my mind
Are the deep scars I've caused
I'm running and trying to find my way back home
But I walk crossed, a lost boy
The melting feelings are freezing again
Nasty words and heavy steps
In to the world black and white
I still want to return and scream:
"I hate you human"
I traced it, I traced the lost sentence
I hate you human
The lost three words, it was about the time to change the direction
The door is locked
The threshold has been crossed for the last time
Everything is snow of the last winter
Slowly disappeared to the thin air
The day is turning into night
I turn my back and strike a fire because
My feet are still cold... but not for long
Not a step, not a word
I have no longer a need to run away
If the truth doesn't burn in fire
My return was right and talk pointless
I hate you human
I traced it, I traced the lost sentence
I hate you human
The lost three words, it was about the time to change the direction
I hate you human
I don't need anything anymore, this is how we're going, nothing is going to change
I hate you human
The lost three words, I'm not going to change the direction anymore
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)