Jag saknar dig

Oavsett hur lite det betyder för mig så har jag nu på senare dagar som varit saknat... Och saknar... Och saknar mycket. Sådär så att hela mitt inre vrider sig i plågor och får mig att fälla en ensam tår över att vi båda kastar bort varandra hela tiden. Och samtidigt som jag håller mig kvar så kämpar en stor del av mig för att inte falla tillbaka... Hela tiden.

Jag har varit i en liknande fas förut, jag hatar den. Det tär på mig detta, men jag kan inte säga exakt vad det är. Om det bara är fasen i sig eller om det är vad den gör med mig. VIlket iofs rent logiskt går hand i hand såklart. Och jag skriver bara för att skriva...

Samma gamla visdomsord, samma gamla smärta, samma gamla... Hur jag än vrider på det så kan jag inte förstå mig på hur jag kan plåga mig såhär. Det är bara jag som gör det mot mig själv. Jag kan inte se att du har någon som helst inblandning när jag i den kalla tomma ensamma natten sitter och gråter för mig själv. Hur Ensamheten verkar vara en av de få som fortsätter stå vid min sida. Hur Tvivlet och Skeptismen fortsätter spela på mina strängar vart jag än går.

Hur jag hela tiden blir smärtsamt påmind om att jag faktiskt inte verkar ha något värde för dig, för dem, för någon. Jag fick höra för inte så länge sen att jag har omgett mig med folk utan värde, fast jag som värdefull person har fått det inbankat i huvudet att jag då själv inte har något värde. Jag förstår precis vad som menades, och jag håller med. Det är en extremt dålig vana, men om man fått det inbankat att man helt enkelt inte är värd mer än lite skoj just för stunden så är det väldigt lätt att fortsätta så. Jag hatar det.

Jag kände mig värdefull en gång i tiden, jag gjorde det. Jag kände att jag betydde något, men det urholkades snabbt i och med att jag blev äldre. Jag skulle helt enkelt lära mig att livet inte var så enkelt, att mina tryggheter kan ryckas undan lika snabbt som de kom. Därför håller jag vissa saker väldigt lätt. Sådär lätt så att de faller mig ur händerna utan att jag kämpar för att hålla dem kvar. Det är lättare så, att låta saker falla bort än att krampaktigt hålla det kvar för att sedan ändå bara förlora det i slutet av allt.

Sen kom du... som en blixt från klar himmel. Jag föll handlöst men förnekade allt. Jag erkände det, har hällt ut allt på dig. Sen.... har det lett mig till det som är nu. En ohållbar situation där vi båda låtsas att allt är "bra", när jag skriker inombords att jag inte kan göra det här. Jag kan inte. Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra för att på något sätt kunna rädda mig själv ur det här. Jag håller krampaktigt tag i dig fortfarande, trots mina försök att släppa helt.

Jag vill bara ha det stabilt. Ett definitivt ja eller ett definitivt nej. Jag får det inte, så jag pushar. Jag litar inte på dig. Kan inte ta det du säger på riktigt, för sen händer inget. INGET. Bara tyst, eller massa dravel om ingenting. Och som den tjej man är så börjar man bli drama, eller man försöker hitta anledningar att drama till det. Fast det är då jag oftast inte gör något. För det är då jag inser hur löjligt det är. Varför göra drama bara för att? Jag orkar inte.

Äsch, jag får bara återfall. Jag surfar på känslan, som Lotta säger, surfar på mitt återfall. Och ber att jag inte faller käpprätt åt helvete då det är balansgång på hög nivå jag gör. På den tunnaste lina någon har sett.

Jag saknar dig. Kan inte vara med dig, kan inte vara utan dig. Jag älskar dig. Jag är ensam...