Ha den ääran på mig!

Japp idag kära eventuella läsare fyller jag hela 27 tant-år.
27... vad i helvete hände från 20år egentligen? De sa SVOOSCH!

Firade med Erik, Vera, familjen och självklart Jon. Awesome. Och jag tror han blev liite mer kär i mig efter gårdagens tårta mitt i natten haha. Han kläckte ur sig att hans kära mor ville träffa mig också. Jag TROR att jag reagerade som en fnittrig och nervös skolflicka och började babbla nervöst. Heja mig. DET betydet att han pratat om mig. Jag FINNS alltså i hans liv for real.

Okej, nu låter det konstigt att jag ens ska behöva få den bekräftelsen kanske men jag är lite dum i huvudet. Jag är inte van att det ska va såhär bara, och mina nerver samt emotionella osäkerhet när det kommer till hur mycket jag vågar visa är fan inte att leka med ibland.

Idag är min dag, grattis på mig!
*skuttar runt och kastar konfetti omkring mig*

Den ljuva smärtan

Mitt hjärta hoppar över ett slag eller kanske två
dina glittrande ögon efter varje kyss
sättet du tänder din cigarett
hur jag måste stå på tå för att nå
när du rör mig bara det allra minsta
när vi pratar om framtiden som om det vore det mest självklara i hela världen
hur du håller om mig i sömnen
när du säger att du inte vill åka iväg och jobba och ger mig den där blicken

Det skär i mig
när jag är tvungen att gå
när jag måste se dig ta bussen härifrån
jag känner mig halv, en del av mig saknas

Denna ljuva smärta
är det såhär det faktiskt känns när det är på riktigt?
Jag saknar dig för varje sekund
Det är läskigt, men jag tänker inte backa

Jag var en jägare som när leken var slut flydde och försvann
Jag var samtidigt bytesdjuret som fick delar mig själv bortslitna av glupska käftar och klor
Lika stark som jag var svag stod jag ändå kvar
Sakta, men på stadig uppgång står jag ännu kvar

Jag flyr inte, och jag vägrar bli uppsliten igen
Motsägelsefullt kan tyckas, för jag är livrädd
Men vad vore det att vara kär än att inte vara lite rädd?
Jag gjorde ett misstag för flera år sen, flydde och sårade
Jag vill och tänker inte göra om det igen.

Du är värd min kamp inombords.
Den Ljuva Smärtan det innebär.

Närå... Jag skojade bara.

Dum.i.huvudet.84 anmäler sig för tjänstgöring!

Alltså haha.... här pratar vi om att fixa ihop ett litet kolletiv och han har uppenbarligen räknat med mig en framtid framöver. Vi pratar om att måla om, fixa, dona och skrattar båda två när vi såg ett ställe som hade en ILLROSA hall.

Under min noja la jag mig i soffan på pin kiv, trodde inte han skulle märka... Men det gjorde han, så jag bara "nä nu går jag in igen" sen fick jag "jag blev förvånad att du inte låg där..." lite sådär ledset. Dog lite.

Såg på film idag, jag kröp upp bredvid honom som sig bör. La huvudet mot axeln, och han sen sitt huvud mot mig. Dog igen. Jag tog hans hand och det var som om han inte ville släppa. Dog. Pulsen ökar och jag andas tyngre. Märkte samma fenomen hos honom.

Sluta nojja nu fröken!!

Är det såhär början på slutet känns?

Eller har jag ännu en gång hamnat i samma jävla dumma vanemönster som jag har levt med de senaste 5-6 åren när det kommer till vissa typer av relationer till människor? Jag vet inte...

Inget speciellt har sagts, utan mitt huvud flaxar iväg som fan och jag sitter nu här mitt i natten och tänker. Jag vill fly. För då har jag iaf flytt innan det skiter sig... Eller? Borde jag fly igen? Släppa allt och sen gå i två år och bara undra? Jag vet inte, jag vet faktiskt inte ett jävla smack. När jag tror att jag vet så ändras det, eller ja... Tror jag bara allt?

Enklast vore om jag bara frågade. Rakt ut. Dock vet jag om situationen, så jag vettefan... BAH! Jag ORKAR verkligen inte leva i en lögn en gång till. Eller låtsas. Dum.i.huvudet.1984.

"I wanna leave but I'm lost, and now I can't break away. Although I made up my mind.... My heart is refusing me."

9 mars 2010

Mitt brev till en idiot. Jag står för vartenda ord jag skrev, men med facit i hand vet jag ju att det inte funkar. Hur mycket jag än hade velat att det varit annorlunda. Du undrar varför jag försvann? Kunde du inte klura ut det då, och måste fråga nu runt 8 månader senare så kommer du aldrig kunna komma på varför jag försvann. Jag svarade nästan, min ovana till trots. Dock har det aldrig blivit bra av att jag förklarat något, allra minst det nedanstående. MITT brev till en idiot.

"okej. HUr ska jag börja det här jag vet inte faktiskt, men seriöst måste jag vara en av de absolut konstigaste tjejerna du någonsin haft att göra med. Jag har undrat många gånger varför du inte bara "tack och hej, nu får det vara nog" när det kommer till allt som hänt och det som är oss i vår relation, vad det nu än är.

Och jag har undrat minst lika många gånger varför jag inte gjort det istället för att lägga det på dig. Tro mig, det har inte varit lätt, att sitta inne med så mycket jag borde säga men som jag helt enkelt inte vågar då jag tror att det bara blir helt CP. Dock blir det bara att jag får ta en för stor rekyl av ångest över vad jag INTE sagt.

Grejen är inte att jag inte vet vart DU står i det hela, det har du förklarat många gånger. Alla gångerna det har hänt nu senaste månaderna *skäms* Det ligger faktiskt inte alls i vart DU står, det ligger i vart jag inte vågar erkänna att jag står då jag censurerar mig själv flitigt. Det skrämmer helt enkelt skiten ur mig det jag känner och det jag vill, så jag fegar hellre ur och kör någon halvsanning om vänskap bara för att slippa ta diskussionen om vad jag egentligen känner.Jag springer helt enkelt från mig själv, inte från dig.

Du har undrat varför jag ibland inte hör av mig på några dagar, det handlar mycket om att jag då sitter och tänker på dig. Utan att säga ett ord, jag sitter och tänker på hur mycket du faktiskt betyder för mig. Då på många plan. Jag har uttryckt förut att du har en plats i mitt hjärta, och det kommer inte ändras, men det var egentligen bara milt uttryckt för vad jag egentligen ville säga. Men jag ryggar och skyggar för det, det är helt enkelt för stort för mig och jag tror inte på att det kommer gynna mig överhuvudtaget.

Undrar om du inser vilken... inte makt, men påverkan du egentligen har på mig. Lika glad som förvirrad, lika uppåt som obekväm... Det är stort. Ibland har jag varit oerhört ledsen över saker du skrivit, oftast jätteglad. Men det har jag hållt för mig själv.

Detta sitter jag med oftast för mig själv och svär över att jag inte bara kan förkasta dig eller vad jag känner. Jag kan erkänna att det var en lek för mig i början, som kom att betyda mer och jag kände mig sviken i somras och var mer besviken än sur och arg. Jag har nog, såvitt jag kan minnas, aldrig någonsin varit sur på dig.

Sen att jag undrat tiotusen gånger vad tusan du har hållt på med är en annan sak. Ja, jag är en flirtig sak, jag vet. Du är flirtig tillbaka eller ja, du vet vad jag menar där. Men grejen är att jag har aldrig vågat erkänna ens för mig själv vart jag själv stått i det hela så jag har bara fått för mig saker och sen gömt mig lite till. Bara för att när jag väl hör av mig så har jag tillfälligt blåst ut den eld som brinner, sen av ngn anledning blossar den upp igen. Utan att att du har behövt göra ngt.

Visst vi känns absolut som vänner, men det lite har att göra med min konstiga stolthet. Den har låst vissa känslor bara för att det "är lättast så", men mina känslor står på andra sidan den muren och försöker sparka mig ut så jag kan visa vad jag egentligen vill. De kommer upp till ytan ibland, och då är jag väldigt känslig ett tag.

Jag tänker inte fråga efter vart du står, det vet jag redan som jag skrivit, men jag vill faktiskt prova och se vad som händer. Jag vet att det antagligen inte alls är något att hoppas på, men jag måste faktiskt få det ur mig. Och jag vill inte ha "inte just nu", det gör bara att jag fortsätter hoppas och det har jag gjort tillräckligt. Hellre ett ordentligt "nej, jag är BARA din vän" än ett "inte just nu", för det är inte rätt. Kasta hellre bort det helt än låt det hänga kvar i luften. Jag orkar helt enkelt inte med det där obestämbara som hela tiden kommer tillbaka till mig.

Kär? Nej, det stadiet har jag passerat för länge sen. Det ligger djupare, mycket djupare än så. Du är en vän, en nära sådan, och oavsett vad som händer så vill jag ha dig kvar som en vän. Men jag måste bara veta, och prova på något sätt, annars fortsätter jag bara undra.

Vad jag egentligen försöker säga, och det här är något jag faktiskt ÄR livrädd för att att.... haha, där stakar jag mig i mitt skrivande. Allt annat har gått ganska bra, tills nu.Jag försöker bara säga... att jag på vägen, den krokiga vägen, sen ja... snart ett år sen, inleddes, faktiskt kommit att älska dig. Du har vänt upp och ner på mig så många gånger att jag numera inte vet ut eller in ibland.

Egentligen ändrar det här ingenting, men jag är för en gångs skull ärlig hela vägen inifrån och ut. Du gör vad du vill med detta, men nu vet du iaf hur det ligger till. Jag vill ha dig som en vän, därför måste jag vara såhär ärlig, främst mot mig själv.

kram."

Resultat: Det hjälpte inte.