Den tunna linjen...

Den tunna linjen som är så himla lätt att bara kliva över och sen går allt bara åt helvete.
Att gå på den där andra sidan och vilja bara SLÄNGA sig huvudstupa rakt ner i det man vet blir ens avgrund om man fortsätter och låter impulsen ta över. Den där tunna, tunna linjen...

Trots att jag står och väger hela tiden så vet jag att jag alltid hamnar i den där avgrunden och sen åter igen, svinarg på mig själv, och får klättra upp igen, tillbaka till den rätta sidan.

Be still my mind, be still my soul, be still my heart. Be still my entire self, cause I do not want to bring myself to that place again.

Oh no no.