Ont i huvudet av att gråta för mycket

Man får det, eller iaf jag har det nu. Fett ovärt.

Världens bråk med morsan, om städning åter igen och att jag inte följer regler hit och dit. Blablabla. Jag gjorde allt för att hålla mig lugn, men när hon sen ringer farsan och ljög honom rakt upp i ansiktet om att hon varit lugn... så brast det för mig. Jag kan bara ta så mycket, vet inte allt vad jag kallade henne när jag pressade henne ur mitt rum.

Kanske skulle ha lyssnat på henne när hon bad om ursäkt, men det hjälper ju aldrig. Jag försöker förklara min situation så gott jag bara kan, och vill. Det hjälper inte, utan det heter ju fortfarande att jag är värdelös och misslyckad som ett socialfall. Att jag behöver psykologisk hjälp, och blir hotad att jag ska kastas ut. "Jag förstår varför vissa har behandlat dig som de har!" gjorde så jävla ont. Jag är sårad. Djupt.

Jag orkar inte med detta, jag behöver min energi till annat. Tex leta ett nytt jobb som det ändå kommer gnällas över att jag inte fått än blablabla. Jag är less på gnället, det om något suger energi. Hur jag än vrider och vänder på mig är det ändå bara jag som aldrig gör något. Hur jag än gör är det ändå aldrig ALDRIG nog. Hur jag än beter mig är det ändå inte rätt. För hur kan jag va rätt när det ÄNDÅ alltid hittas något att klaga på? Jag förstår inte detta.

Jag är INTE perfekt, aldrig påstått. Dock gör jag mitt bästa för att bygga upp mig själv, men det ska jag ju tydligen inte få göra. Blir ändå nertryckt, eller det försöker man göra med mig. För det passar ju inte att jag går mina egna vägar. Jag.fattar.INTE!

HUR ska jag kunna gå vidare om jag hela tiden måste kämpa för att inte bli nertryckt i skorna? Jag är en rebell, det borde man veta vid det här laget. Jag går inte samma vägar som andra. Jag tar inte skit, längre. Men det är väl ändå behändigt med någon man kan slänga runt som man vill? Hur mycket ska vi sätta på att morsan skulle STORTRIVAS om jag följde minsta vink och aldrig sa ett knyst om nånting till henne? Jag kan nog tänka mig satsa några miljoner på det.

Jag har mina fel, ja. Jag jobbar på dem. Det händer mycket i mitt liv, jag måste ordna upp det. Som vanligt finns det inget stöd alls att hämta hemmavidd, jo brorsan men han är trött på allt detta. Det har han varit länge. Och jag förstår honom. "Ni måste lära er att kommunicera" säger han, och han har ju rätt. Jag med.

Ont i huvudet, fy fan. Och det är inte över än. Morsan försöker vara "snäll" för att framstå som så from som möjligt ofc, jag ser igenom hennes lismande attityd. Orkar verkligen inte ens försöka vara trevlig.

Men jag tackade iaf för middagen. Det är väl nånting. Oh what the hell, it doesn't matter anyways.