Jag hatar att vara i detta känslomässiga limbo jag nu befinner mig i.
Jag är verkligen inte tom, jag har bara en odefinerbar känsla inom mig som man inte kan sätta något bra ord på. Jag är inte ledsen, besviken, glad eller upprymd.
Jag har bara en känsla av... ja vad man nu kan säga om det.
Är säker på att ni vet exakt vad jag pratar om, för jag tror knappast jag är den enda i hela världen att känna såhär ibland.
Bara jävligt onödigt att behöva känna så, fast just nu rycker jag mest på axlarna åt det. Ska det va, ska det vara fullt ut och accepteras sånt som inte kommer ändras, annars får det faktiskt vara. Jag är stenhård på den punkten, och kanske hårdare än vad man kan tro.
Oavsett hur allt blir nu, så visste jag var jag stod för första gången på väldigt länge.
Fast med tanke på att mattan drogs bort under mina fötter och jag föll rakt ner i asfalten så tappade jag fotfästet.
Eller är jag för hård nu? Nej, för jag vägrar böja mig mer än vad jag redan gjort genom alla dessa år jag mått skit, inte en gång till. Aldrig i livet. Jag kan kompromissa ja, men vissa saker är bortom all diskussion.
Men som sagt.. jag vet inte, och detta är ju mitt sätt att få ut allt jag känner. JAG behöver det.
Och där kan ingen stoppa mig... No freaking way.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar