Kärlek. Punkt.
Jag kan titta på Claes och förundras över hur kär jag faktiskt är. Fortfarande. Efter snart sex månader. Jag brukar inte... ja, man måste uttrycka det så, känna såhär mycket efter såhär lång tid. Eller jo, men kryddat med sisådär några ton självlysande TVIVEL. Nej, det uteblir. När jag till och med fnittrar till inombords när jag ser honom vicka på tårna i fåtöljen en liten bit bort blir det nästan lite pinsamt.
Så.jävla.kär.nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar