Glad Påsk!

Yep, påskhelg! Och undertecknad jobbar. Otroligt ovanligt, inte. De senaste månaderna har i stort sett BARA varit jobb. Det och dö lite av utmattning emellan jobben. Ungefär. Det här med att leva är på standby och märks bara av när jag nästan vill grina över att behöva gå och jobba ett morgonpass. Senast jag hade "kul" öht va på kryssningen.. I FUCKING FEBRUARI! Yep, mitt så kallade liv i ett nötskal. Dessutom är min enda lediga helg uppbokad med att fira pappa här om en vecka. Och om två veckor är det 70h jobbvecka som hägrar. "Liv". Mhm.

Min underbare karl tar det hela med ro, även om han ser hur trött jag är. Jag känner rätt mycket att jag inte räcker till riktigt. Han lugnar mig, pussar på mig, och påminner mig om Maj som kommer. Jag har minsann en underbar man. Detta är inte bara för att vi båda fyller år, utan för då går jag ner till "normal arbetstid" på ~160h i månaden istället för nästan 200h som det nu har varit. Jag kommer helt enkelt bli lite människa igen, istället för robot.

Påskhelgen firas i Väsby hos päronen, med hund men utan min karl. Pontus, bror till Clabbe, tjej är nämligen kontaktallergisk mot hund och känner jag min koloss rätt skulle hon närmast sitta i knät på stackars Jennie. Jag hade ändå tänkt lämna henne hos päronen nu, så kan ju lika gärna va där själv. Högtider = familjetider, speciellt då jag i stort sett aldrig är hemma längre. Jag saknar mina katter något enormt också, och de mig.

Detta blogginlägg blir visst lite gott och blandat, men äsch!

Jag har fortfarande små tendenser till flyktbeteende kvar. Märkte det nu i torsdags kväll när jag kom hem. "Han är säkert inte så kär i mig egentligen"-tankar började snurra runt. Totalt onödigt. Jag tar visst en väldig tid på mig att verkligen verkligen INSE att det här inte är som tidigare... och nu vill min hjärna lägga till "än". Vana. Jävligt onödigt. För övrigt är det här det längsta förhållandet jag har haft sen typ 2005... Makes you think, aye?

*over and out från jobbet*

Bryta ihop

Vilket egentligen var en händelse som va mer "när" än "om". Skrev om mitt flyktbeteende i förra inlägget, och det var det som fick mig att bara... Bryta ihop och grina i två timmar, först i sängen, sen gick jag till vardagsrummet. Chattade med Challe som dämpade och lugnade mitt skrikande huvud. Jag vet ju att jag inte borde lyssna på ekon från en svunnen tid, men ibland sväljer de det bästa med mig och jag är fruktansvärt naken och sårbar där och då. Allt kommer tillbaka och jag går sönder.

Försökte sova igen. Det gick inte kan jag säga, jag tittade på min sovande käreste och fortsatte grina. Slog t.o.m på lite musik på datorn. Hoppades att han inte skulle vakna. Det gjorde han. Jag snyftade till.

"Vad är det?"
Ungefär där grät jag lungorna ur mig och han förstod ingenting. Out of the blue för honom. Liten Sara, mycket liten Sara. "Hjärnspöken som skriker på mig" fick jag i alla fall fram. Han klappade mig på hår och höll om mig. Hårt. Han sprang inte sin väg, utan vände på det hela och fick mig istället att börja skratta. Lugnade mig ännu mer.

Vi pratade lite där och då om det hela, och mer på morgonen efter. Jag behöver inte gå in på detalj, men han gör mig säker på det här. "Men du ska inte fly nu! Och inte sen heller. Vi klarar det här!" sa han under morgonens analys.

Oh gods, help me... How I love that man.

Inte som förut

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på det här med att säga vad jag känner till de jag håller allra kärast. Jag har helt enkelt lite svårt att sätta ord på starka känslor, speciellt när det kommer till kärleken.

Jag och Clabbe, världens bäste man, firar tre månader här nästa vecka. Jag har varit på vippen att säga de där tre orden ett par hundra gånger nu. Egentligen är det väl inget fel med det, precis som att det inte va ngt fel med att jag råkade kalla honom älskling. Jag känner bara så mycket och är samtidigt skitskraj att han ska vända på klacken att gå. Precis som de andra har gjort, eller som jag också gjort mot andra. Ungefär vid den här tidpunkten i förhållandet. Trots att det inte finns några som helt egentliga misstankar om att det är dags.

Det skrämmer mig att mitt påbörjade flyktbeteende talar så högt i mitt huvud. Även om det bara är för stunden och det går över så fort jag får se honom och kyssa honom. Väl där har jag inga tvivel, inga betänkligheter och ja... Jag är trygg med honom. -hjärta+3- helt enkelt. Han är underbar på alla vis. Jag litar på honom. Till 10000%, minst. Han är inte som de tidigare.

Ska bara bråka lite mer med mig själv och mina vanor jag snurrat runt i sen.. ja måste varit 2007 eller så. Sen jag dumpade Henrik. Efter det har faktiskt inget förhållande varat mer än tre eller fyra månader. Att jag sen höll fast i en viss D i  ett och ett halvt år är en helt annan femma. Gick ur den perioden starkare.

Måste inse, på riktigt, att det här inte är om förut. Jag kommer dit!

Att läka sig själv och sin egna självkänsla tar tid, och jag har velat rusa till slutet alldele för länge nu. Inte brytt mig om att stanna upp på vägen, och på så vis missat massor med stor säkerhet. Jag vill inte rusa längre. Jag stannar upp istället, någorlunda.

Världen behöver inte gå i 420km/sekund. Räcker med 180km/minut istället. Hehe.