Yep, påskhelg! Och undertecknad jobbar. Otroligt ovanligt, inte. De senaste månaderna har i stort sett BARA varit jobb. Det och dö lite av utmattning emellan jobben. Ungefär. Det här med att leva är på standby och märks bara av när jag nästan vill grina över att behöva gå och jobba ett morgonpass. Senast jag hade "kul" öht va på kryssningen.. I FUCKING FEBRUARI! Yep, mitt så kallade liv i ett nötskal. Dessutom är min enda lediga helg uppbokad med att fira pappa här om en vecka. Och om två veckor är det 70h jobbvecka som hägrar. "Liv". Mhm.
Min underbare karl tar det hela med ro, även om han ser hur trött jag är. Jag känner rätt mycket att jag inte räcker till riktigt. Han lugnar mig, pussar på mig, och påminner mig om Maj som kommer. Jag har minsann en underbar man. Detta är inte bara för att vi båda fyller år, utan för då går jag ner till "normal arbetstid" på ~160h i månaden istället för nästan 200h som det nu har varit. Jag kommer helt enkelt bli lite människa igen, istället för robot.
Påskhelgen firas i Väsby hos päronen, med hund men utan min karl. Pontus, bror till Clabbe, tjej är nämligen kontaktallergisk mot hund och känner jag min koloss rätt skulle hon närmast sitta i knät på stackars Jennie. Jag hade ändå tänkt lämna henne hos päronen nu, så kan ju lika gärna va där själv. Högtider = familjetider, speciellt då jag i stort sett aldrig är hemma längre. Jag saknar mina katter något enormt också, och de mig.
Detta blogginlägg blir visst lite gott och blandat, men äsch!
Jag har fortfarande små tendenser till flyktbeteende kvar. Märkte det nu i torsdags kväll när jag kom hem. "Han är säkert inte så kär i mig egentligen"-tankar började snurra runt. Totalt onödigt. Jag tar visst en väldig tid på mig att verkligen verkligen INSE att det här inte är som tidigare... och nu vill min hjärna lägga till "än". Vana. Jävligt onödigt. För övrigt är det här det längsta förhållandet jag har haft sen typ 2005... Makes you think, aye?
*over and out från jobbet*
