Jag måste...

få det här ur mig. Jag hoppas att du förstår hur mycket du faktiskt betyder för mig. Jag har dock väldigt svårt att ta dig på allvar efter allt som hänt, och allt som fortfarande verkar hända mellan oss. Det har gått så lång tid och egentligen förstår jag inte varför jag inte bara går iväg och säger tack och hej. Dock funkar det inte så med dig, det har jag insett efter allt detta.

Antingen är vi dömda att gå omkring såhär som vi gör nu eller så är det dags att ta det en nivå till nu. Jag vet fajtiskt inte, och jag tänker lämna bollen till dig. Det är upp till dig, jag har sagt mitt. Nykter.

Allt vore så mycket enklare om jag bara kunde avsky dig eller du avsky mig. Tänk va enkelt det skulle vara...Liksom bye bye baby.

Nej, nu jag försöker öppna dörrar igen för dig att ta steget eller förkasta det. Du står dock kvar i dörröppningen och tvekar fram och tillbaka. Tar du steget vet jag inte alls vad som händer, men säger du ifrån så vet jag iaf.

Försök.

Play me

You fill your lies around me,
and you think you've won.
You feel you can control me,
with the things you've done.

You think that you can take me,
you think that you can play me.
You're going to start to hate me,
I feel that you've disgraced me.

Trust nobody.
I don't know who to call a friend,
they all just pretend to be.
Fuck Everybody this is to all of ya'll
cause everybody is an enemy...

I natten

får jag bara massa konstiga insikter.

I jobbets ensamma nattimmar känner jag efter ordentligt, jag tillåter mig själv att för en stund verkligen låta allting flöda fritt. Och då håller jag ändå på mig ändå.
I nattens ödsliga timmar framkommer mina insikter till detta och jag inser hur ensam jag faktiskt känner mig.

Nej jag är verkligen inte ensam, det handlar liksom inte om den typiska ensamheten. Utan den där ensamheten att inte våga ge sig själv helhjärtat till någon. Jag har inte gjort det på fem till sex år snart. Jag backar självmant men inte tillräckligt för att låta det ta slut.
Jag går dock all in i varenda möjlighet jag kommer över, men backar, eller så backar motparten alltid. Jag börjar helt ärligt tro att jag är omöjlig att tycka om, eller nej det är jag inte.

Omöjlig på det där sättet jag längtar efter, som jag trodde jag en gång hade. Och det gör fruktansvärt ont. Jag är trött på att stänga av mig själv hela tiden för att allt bara faller igenom mina händer och krossas mot betongen nedanför.

Ni som ser mig, ser allt detta. Dock kan ni inte göra något mer åt saken än att krama mig, finnas där för mig när jag får stopp i mina system.

Ni förstår, jag är en såndär som kan skrika på insidan i ett rum fullt av mina närmsta och käraste, men det är ytterst få som ser igenom mina bländande leenden och medryckande skratt. Hur jag skämtar, hur jag pratar. Allt är en fasad som jag hoppas jag en gång ska kunna slippa, men för eran egen skull låter jag fasaden finnas där. Det är bara de som gör sig besväret att försöka komma under mina masker som jag kan räkna till de riktiga av er alla.
Ni som gör det, ni vet om det. Älskar er.


Det är nog egentligen bättre att jag inte jobbar natt, det blir jämnt såhär då. All smärta blir så påtaglig, så levande. Jag borde försöka slåss mot den, släppa den lös och gå mano on mano med den. Jag är bara inte stark nog att möta den än, och just nu känns den styrka som behövs väldigt långt borta. Jag kommer hitta den i sinom tid. Tills dess...


så ska jag INTE jobba natt, utan leva i förnekelsen, som jag gjort så länge.
FIN.