Singel

ja, igen. Orkar inte ens gå igenom historien här.
Jag mår ändå rätt bra, livet går vidare.

"Jag vet inte"

"Jag vet inte" måste vara de tre ord i kombination jag har lärt mig att hata mest i hela världen. De ger mig ingenting, men lämnar mig med hur mycket utrymme som helst för att kunna vrida vända tolka och överanalysera allt sådär förtiälva gånger om och lämnar en stor frätande grop i min själ och hjärta. Bara senast igår.

Jag och Jon har bråkat, på hans 10år i Sverigejubileum, SNORFULLA. Jag kommer inte ihåg ett skit, så vaknar med en av de sämsta känslorna jag haft. Woho. Det har varit spänt ett tag, men jag vet inte vad som är orsaken till det eller vad som kommer hända nu. Var dessutom på derby i måndags, blev full igen och kände att min man hatar mig. Nja, så illa är det inte....

Jag:.. men är allt lugnt mellan oss...?
Jon: jag vet inte... det har varit lite skakigt på sistone...
Jag: mmm, jag vet.. men jag vill inte att det här ska skita sig...
Jon: I så fall får vi försöka lösa detta....
Jag: .. men vill du fortsätta...?
Jon: Jag vet inte.. och jag säger inte ja eller nej för att jag inte vill såra någon. Jag vill att vi pratar ut innan något beslut tas.

Fast ganska illa ändå. Jag sitter här och väntar nu på söndag. Enda dagen inom kort som det går att prata på. Jag håller på att gå sönder dock,vilket inte är så konstigt när jag faktiskt älskar honom.

Vad hände, och vad som händer... Ja domen faller på söndag....

Hela känsloregisret på en gång va...

Och jag hatar det. Hur jag känner så mycket och inte kan hantera tsunamivågorna som sköljer över mig och göder mina hjärnspöken till den gräns då allt brister för mig. Jag är arg, storbölar, är frustrerad och alla möjligt känslor samtidigt.

Då blir jag en sk DRAMAQUEEN, som vill söndra och söndra det som jag tror är orsaken till denna känslostorm. Jag vill fly, för det har jag gjort så länge. Dock börjar kriget i mig redan innan, för det sista jag vill är att ta sönder och fly. Jag har ett krig, som jag håller på att vinna mot mig själv, men det syns inte utanpå. Jag kanske nämner det i förbifarten men det är inget jag pratar så högt om. Varför? Ja den som visste det...

Efter lite prat med käre bror, som blev arg, hoppade mamma in och hon hjälpte mig att lugna ner mig. Hon har tydligen gått nån kurs i hur man ska va pedagogisk mot depressioner och dylikt. Tur att hon har en trasig dotter som hon får praktisera detta på, och det hjälpte faktiskt. Så istället för att drama loss och låta allt bara gå sönder, tog jag mig till sans och hade ett fint samtal med Jon. Som vanligt har jag gjort hönor av fjädrar, puh. Hoppas jag slutar göra så snart, det tär faktiskt, och då såklart mest på undertecknad

I morgon bär kosan mot Märsta och Jon. Han firar 10år i Sverige, min lille invandrare, i morgon  så vi ska festa till det lite tänkte vi. Hur? Det återstår att se, men vi ska!