och de orden kunde vara bättre beskrivna för hur det är just nu. Jag tog mig i kragen och skrev ner, ALLT, som pågått och faktiskt är. Det är ett måste för att detta ska funka. Och skickade iväg. Svaret jag fick var väntat, jag visste egentligen redan. Dock är jag glad att jag gjorde det, och att jag inte blev ivägkastad.
För det är så, du var aldrig min, och kommer inte bli det heller. Så jag hade inget att förlora på det.
Dock var det ett tag sen jag skrev och ja jag kan inte påstå att det förutom det jag nyss skrev egentligen pågår så mycket bra i mitt liv. Jag har dövat mig själv på två självdestruktiva sätt, och kanske t.o.m ett tredje, så bra att jag i lördags bara bröt ihop och grät. Grät i flera timmar. Jag är inte den som gråter, aldrig. Hatar att gråta, jag är så sårbar då. Jag ligger i fosterställning och tårarna bara rinner. Det HÄNDER inte.
Jag fick dock ett återfall efter bara 48h senare sen jag sagt att "nej nu är det nog!". Duktig Sara.
Vi får se vart det hela tar vägen, men som det är nu är jag i limbo. Massor med känslor men dolda bakom det eviga leendet.
Jag är trasigare än vad du någonsin kan tro.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar