Uppgång

Det fanns en tid när jag vågade ge mig bort mig själv, när jag vågade ta det där steget och bara hoppa. Jag kan komma på mig själv att tänka tillbaka på den tiden, och vad jag kände då. Hur jag kände då, och exakt vad jag tillät mig själv att känna. Med ständig optimism och även om jag blev lite nerslagen då och då så tog jag mig alltid upp igen.

Samtidigt som jag förtryckte mig själv, stängde av vissa känslor lite mer för varje gång jag gav bort mig själv. Varje gång jag tillät mig falla.

Jag saknar den naiviteten, jag saknar att jag inte tror att alla är goda längre. Jag är mycket mer misstänksam och det tar tid att komma mig nära. Att förstå mig. De som går den där extra milen för att komma mig nära brukar också stanna hos mig.

Vissa lät jag komma nära för att jag inte trodde jag förtjänade bättre, andra stötte jag ifrån mig för att de inte va tillräckligt bra för mig. Både de som var dåliga, och vissa andra som hade kunnat vara bra men jag vågade inte.

Jag älskar mig själv... men inte så mycket som jag borde. Vad andra tycker spelar fortfarande en viss roll, vilket det inte borde göra. Vad min familj och vad mina vänner tycker ska dock spela roll, men jag borde vara mer säker på mig själv.

Men jag har hållit på såhär så länge, jag är dock på väg upp. Och är högre upp än vad någonsin varit i hela mitt liv, och siktar högre.

Jag har en mening med mitt liv nu, jag har ett jobb där jag är viktig. Väldigt viktig, och en chef som faktiskt bryr sig. Som vill komma förbi mina murar där jag inte släpper in så många. MIN CHEF! Han ser så mycket och är så klockren, tror jag älskar honom lite. På ett sånt där ”fan för dig kan jag inte gömma mig...”. Han har sagt att jag kan prata med honom om mig, och jag kommer börja grina. Jag vet det. Skulle sitta fint! Fast jag behöver gråta å andra sidan, gråta ut mer.

Skulle behöva sitta med psykolog igen, för att lösa upp mig själv igen. Faktiskt. Ska jag också ta mig råd till.

Jag kommer ur det här, jag gör det! Jag vet det, det kommer bara ta lite tid!