Det här med att vilja skrika rakt ut

Det händer ibland, sannerligen för alla, att man stöter på situationer och saker som utan anledning hugger till och gör att man vill bara slå sönder allt och skrika rakt ut. Sen kommer man på sig själv med att det absolut inte skulle göra nån som helst skillnad och resultatet skulle nog blir värre än vad situationen/saken redan är. För en själv.

Det bara blir så. Jag surfar på känslan och inser hur jävla fånigt det är. Det går alltid över, och blir alltid bra.
Dock är jag fullt berättigad att känna så ibland, men det är det här med relevans också. Jag ställer mig själv alltid frågan om det finns nån grund för det jag känner, förutom det som HAR HÄNT.

För det är just det där.. Det HÄNDE, en gång för länge sen. DÅ är inte NU.

Så snälla huvud, håll käften.

Enough said.

Ångest.

Jag har till och från under veckan som varit gått omkring och mått relativt dåligt. Haft en mer eller mindre konstant klump i halsen som inte gett med sig, och jag har väldigt ofta varit nära gråten.

Jag bröt ihop, igen, här för några dagar sen och bara ville lämna allt.

Detta är resultatet av kriget inom mig själv som jag har haft ett par år nu, kriget som gjort att jag vissa gånger flytt. Det krig som gjort att jag blivit flydd ifrån, för att jag har puttat bort de som gav sig av. Bevis på att de inte skulle klara av det. Plus; med vatten på "titta nu drog X också, sa ju det"- känsla och ännu mer "alla kan dra åt helvete!"-tankar.

Clabbe är dock guld värd, och jag vill absolut inte fly ifrån honom. Det gör inte mindre ont om jag skulle ta och fly, och sen biter det mig bara i arlset igen i sinom tid. Beteendet straffar bara mig, i slutet. Skulle jag fly skulle självklart Clabbe också va sårad, men han skulle gå vidare i sitt liv och hitta en annan. Okej, det skulle jag också, men antagligen så står jag där sen och undrar vad i hela helvete som hände. Vad skulle bli resultatet då? Jo, mer ångest! Nej tack.

Jag lider av ångest, har jag nog gjort rätt länge. Jag ska se om jag hittar numret till min gamla terapeut, kontakta honom och se vad jag kan göra åt saken. För såhär vill jag verkligen inte ha det.

Challe, som också är guld värd, ska ge mig papper med lugnande övningar som säkerligen kan hjälpa mig själv en bit. Det stora arbetet kräver nog sin proffessionella hjälp, men jag kan nog komma över en del själv.

Det här ska fan gå!

Well, whataya know...

Ehe, det berodde självklart inte på mig. Lät mina sämre erfarenheter ta över. Hatar det.

"Det finns inte så många bra saker i mitt liv, förutom att jag har dig"

tjärlek. tjääärlek.

SHUT UUUUP shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up

Jävla huvud att bete sig... Eller ja jag vet inte.

Inte för att det bör spela nån roll men jag har den senaste veckan känt att något inte riktigt är som det ska...   Jag kan inte sätta fingret på det men nånstans är det lite stelare än förut, eller så är det bara jag som överreagerar då jag har haft sviiinigt ont i axeln/skuldran.

Jag har ju en tendens att göra det värre för mig själv i såna här situationer. Sluter mig helt enkelt, förbereder mig för ett hastigt slut även om jag vet att det antagligen inte alls kommer bli så.

"Drick inte för mycket på lördag" utlöste en reaktion i mig såhär i efterhand. Jag har då aldrig varit såhär tyst på länge. Eller rört så lite. Hoppas på att jag får en fråga senare. Annars måste jag ta upp det och jag hatar FORTFARANDE sånt. Det är så jävla läskigt.

Det jävligaste är att jag känner som om jag blir snuvad på konfekten, utsatt för "party pooping", i förhand.  Jag har full respekt åt alla håll för de val Clabbe gjort ang att han inte dricker, men han ska inte lägga över det på mig. JAG vill kunna dricka så mycket som jag vill. Utan att få ett "då kommer jag få det tråkigt när alla andra är BLÄÄÄÄRGHBLABURLNIULG". Som den femåring jag är i såna situationer blir jag "men grina lagom". Fast den här gången svalde jag det lite, sa dock att "jag blir faktiskt inte sån". Tveksamhet. "Inte jag och Anneli iaf". Som att det ska spela nån roll?!

Nnngghnn.... Shut uuup >_<

Tjärlek

Kärlek. Punkt.

Jag kan titta på Claes och förundras över hur kär jag faktiskt är. Fortfarande. Efter snart sex månader. Jag brukar inte... ja, man måste uttrycka det så, känna såhär mycket efter såhär lång tid. Eller jo, men kryddat med sisådär några ton självlysande TVIVEL. Nej, det uteblir. När jag till och med fnittrar till inombords när jag ser honom vicka på tårna i fåtöljen en liten bit bort blir det nästan lite pinsamt.

Så.jävla.kär.nu.

Bergodalbana..nej?

Eller, alltså... inte så mycket sånt längre! Jag tågar på rätt spår rakt uppåt nuförtiden. Det känns så i alla fall. Dessutom får jag det bevisat för mig dagligen. Clabbe sa idag att han inte ifrågasätter vårt förhållande överhuvudtaget. Det är nog det finaste jag någonsin hört sägas till mig tror jag, speciellt med mina tillitsproblem. Jaja, ett "jag älskar dig" i alla ära men det betyder inte att det inte finns tvivel där ändå. Man kan ju faktiskt älska någon men ändå tvivla.

Idag är det fem officiella månader, vi firar inte. Eller ja, jag påpekade det idag. That's it. Sen hade vi en diskussion, där vi båda stod på samma sida, om att man behöver faktiskt inte fira varenda liten grej. Det här "ååh en vecka med älskling, åh två veckor med älskling, ååååh tre veckor med älskling"... ni vet vad jag pratar om... gör mig iaf lätt spyfärdig. Jag FATTAR grejen!  Även om jag anser att ett halvår, sex månader, är nog lite värt att fira. Bästa är ju att vår 6 månadersdag ligger mittemellan hans och min födelsedag. Blir mycket firande i maj minsann!

Jag är så säker i detta, minus några nanosekunder här och där, att jag förvånar mig själv.

tjärlek!

Crazy

Satt under kvällen och läste igenom min blogg. Hittade lite allt möjligt och såg ett störande mönster på hur jag levt mitt liv sen jag började blogga om det 2006.

Relationer, osäkerhet och hjärnspöken dominerade texterna. Allra tydligast va det som hände 2009-2011, och den person det mesta handlade om. Läsa om allt gör jag ju att jag hanterar ytterligare. Samtidigt som jag faktiskt också inser att jag slutar nog aldrig älska denne. Även om det va katastroftider. Jag behöver honom bara inte överhuvudtaget. Inte honom och inte Jon. För Jon är också en av de där älskade men onödiga. Finns inget att hämta hos honom heller, lika mycket som hos Daniel. Med den insikten tänker jag faktiskt lämna dem som minnen, för jag hade kul under tiden.

"I wasn't crazy for leaving, 

just crazy for staying so long.

Are you amazed  that I'm still breaathing?

For all the pain you caused...

You're the one crazy after all"

Glad Påsk!

Yep, påskhelg! Och undertecknad jobbar. Otroligt ovanligt, inte. De senaste månaderna har i stort sett BARA varit jobb. Det och dö lite av utmattning emellan jobben. Ungefär. Det här med att leva är på standby och märks bara av när jag nästan vill grina över att behöva gå och jobba ett morgonpass. Senast jag hade "kul" öht va på kryssningen.. I FUCKING FEBRUARI! Yep, mitt så kallade liv i ett nötskal. Dessutom är min enda lediga helg uppbokad med att fira pappa här om en vecka. Och om två veckor är det 70h jobbvecka som hägrar. "Liv". Mhm.

Min underbare karl tar det hela med ro, även om han ser hur trött jag är. Jag känner rätt mycket att jag inte räcker till riktigt. Han lugnar mig, pussar på mig, och påminner mig om Maj som kommer. Jag har minsann en underbar man. Detta är inte bara för att vi båda fyller år, utan för då går jag ner till "normal arbetstid" på ~160h i månaden istället för nästan 200h som det nu har varit. Jag kommer helt enkelt bli lite människa igen, istället för robot.

Påskhelgen firas i Väsby hos päronen, med hund men utan min karl. Pontus, bror till Clabbe, tjej är nämligen kontaktallergisk mot hund och känner jag min koloss rätt skulle hon närmast sitta i knät på stackars Jennie. Jag hade ändå tänkt lämna henne hos päronen nu, så kan ju lika gärna va där själv. Högtider = familjetider, speciellt då jag i stort sett aldrig är hemma längre. Jag saknar mina katter något enormt också, och de mig.

Detta blogginlägg blir visst lite gott och blandat, men äsch!

Jag har fortfarande små tendenser till flyktbeteende kvar. Märkte det nu i torsdags kväll när jag kom hem. "Han är säkert inte så kär i mig egentligen"-tankar började snurra runt. Totalt onödigt. Jag tar visst en väldig tid på mig att verkligen verkligen INSE att det här inte är som tidigare... och nu vill min hjärna lägga till "än". Vana. Jävligt onödigt. För övrigt är det här det längsta förhållandet jag har haft sen typ 2005... Makes you think, aye?

*over and out från jobbet*

Bryta ihop

Vilket egentligen var en händelse som va mer "när" än "om". Skrev om mitt flyktbeteende i förra inlägget, och det var det som fick mig att bara... Bryta ihop och grina i två timmar, först i sängen, sen gick jag till vardagsrummet. Chattade med Challe som dämpade och lugnade mitt skrikande huvud. Jag vet ju att jag inte borde lyssna på ekon från en svunnen tid, men ibland sväljer de det bästa med mig och jag är fruktansvärt naken och sårbar där och då. Allt kommer tillbaka och jag går sönder.

Försökte sova igen. Det gick inte kan jag säga, jag tittade på min sovande käreste och fortsatte grina. Slog t.o.m på lite musik på datorn. Hoppades att han inte skulle vakna. Det gjorde han. Jag snyftade till.

"Vad är det?"
Ungefär där grät jag lungorna ur mig och han förstod ingenting. Out of the blue för honom. Liten Sara, mycket liten Sara. "Hjärnspöken som skriker på mig" fick jag i alla fall fram. Han klappade mig på hår och höll om mig. Hårt. Han sprang inte sin väg, utan vände på det hela och fick mig istället att börja skratta. Lugnade mig ännu mer.

Vi pratade lite där och då om det hela, och mer på morgonen efter. Jag behöver inte gå in på detalj, men han gör mig säker på det här. "Men du ska inte fly nu! Och inte sen heller. Vi klarar det här!" sa han under morgonens analys.

Oh gods, help me... How I love that man.

Inte som förut

Jag har nog aldrig varit särskilt bra på det här med att säga vad jag känner till de jag håller allra kärast. Jag har helt enkelt lite svårt att sätta ord på starka känslor, speciellt när det kommer till kärleken.

Jag och Clabbe, världens bäste man, firar tre månader här nästa vecka. Jag har varit på vippen att säga de där tre orden ett par hundra gånger nu. Egentligen är det väl inget fel med det, precis som att det inte va ngt fel med att jag råkade kalla honom älskling. Jag känner bara så mycket och är samtidigt skitskraj att han ska vända på klacken att gå. Precis som de andra har gjort, eller som jag också gjort mot andra. Ungefär vid den här tidpunkten i förhållandet. Trots att det inte finns några som helt egentliga misstankar om att det är dags.

Det skrämmer mig att mitt påbörjade flyktbeteende talar så högt i mitt huvud. Även om det bara är för stunden och det går över så fort jag får se honom och kyssa honom. Väl där har jag inga tvivel, inga betänkligheter och ja... Jag är trygg med honom. -hjärta+3- helt enkelt. Han är underbar på alla vis. Jag litar på honom. Till 10000%, minst. Han är inte som de tidigare.

Ska bara bråka lite mer med mig själv och mina vanor jag snurrat runt i sen.. ja måste varit 2007 eller så. Sen jag dumpade Henrik. Efter det har faktiskt inget förhållande varat mer än tre eller fyra månader. Att jag sen höll fast i en viss D i  ett och ett halvt år är en helt annan femma. Gick ur den perioden starkare.

Måste inse, på riktigt, att det här inte är om förut. Jag kommer dit!

Att läka sig själv och sin egna självkänsla tar tid, och jag har velat rusa till slutet alldele för länge nu. Inte brytt mig om att stanna upp på vägen, och på så vis missat massor med stor säkerhet. Jag vill inte rusa längre. Jag stannar upp istället, någorlunda.

Världen behöver inte gå i 420km/sekund. Räcker med 180km/minut istället. Hehe.

Ett ämne

jag hade ett skiitbra ämne jag ville ta upp... men det försvann tydligen. Återkommer med det bra ämnet sen kanke.

Hur som, ikväll är det Superbowl med Clabbe, Anneli, Linus och 3 hundar. Jag jobbar dock till 23 så är hemma till 00.30, då allting börjar. Trött chey kommer vara DÖD imorgon på dagen... Men det är det värt

älskling...

Sa ngt till Clabbe som jag i vanliga fall kanske avslutar med "hjärtat" eller "babe" eller ngt lite mer... inte neutralt men ni vet... Men inte den här gången... "blablabla, ÄLSKLING".

I vanlig ordning kommer jag på att jag sa det sekunden efter och hoppades att han inte hörde eller uppfattade... Mmm, visst. "VA sa du?" följt av en hel kväll av pikar... haha! Inte för att det egentligen är något farligt med det egentligen men... hade inte riktigt tänkt säga det NU. Haha... Han ÄR ju förvisso min älskling men... det ordet brukar komma med tre andra ord först. Jag verkar köra det bakvänt.

Ibland är det lite farligt att allt bara faller sig naturligt med Clabbe, för jag är sååå nära att... Ehe. Hjalp... :D

Ja...

Jag blev med en Clabbe. Han och jag, jag och han. Nästan två månader, inofficiellt, snart. Han gör mig faktiskt lycklig. Han är verkligen nere på jorden och Myz älskar honom. Han mamma gillar tydligen mig också. WIN! Jag kommer på mig själv med att tvivla i typ 5sekunder ibland, men det försvinner lika snabbt. Fröken Tvivel verkar ha gått en bit längre bort. YAY!

Jobb har jag ju också, vilket går bra.

Jag skriver så mycket mindre när mitt liv flyter som det ska. Borde ju skriva lika mycket när allt går bra, men sitter inte heller vid datorn heela tiden.

Livet ser ljust ut. Någorlunda.

oj...

Det är nog första gången jag typ direkt indirekt fått en kille att dumpa en tjej.. pga mig...
Woah...

Förvirring v.2.0.

Okej, så igår tog C upp med E hela grejen. Efter att jag sa ifrån och typ "jag pussar inte på dig bara pga E". C berättar för mig att de pratat och jag börjar må illa, skaka och ont i magen. MEN... men men men... säger ju bara hälften! Och inget om resultatet! Vaffan.. alltså, man gör inte såhäääär...

Okej vi ska träffas imorn uppenbarligen, men.. nngghnn! Jag antar att jag får reda på mer då....

Trodde seriöst jag skulle gå av på mitten, på ett inte bra sätt, igår. Börjar bli alldeles för gammal och trasig för sånt här.

Edit:
vet seriöst inte om jag klarar det här, jag måste nog backa. Fan.

Förvirring

alltså... vad i helvete är det som händer?! Jag hänger inte med och är totalt jävla förvirrad över hela situationen. Ja det handlar om killar åter igen. Fy fan. En del av situationen har jag vållat själv men den andra delen är ganska jättemycket inte mitt fel för en gångs skull.

Det verkar ju falla sig väldigt platt med V. Han distanserar sig och jag orkar liksom inte försöka mig på något där han antagligen inte försöker nånting. Dock förvirrar han mig med småsaker, visst vi är polare men inte ens jag och Anneli är sådär mot varandra. Eller så är vi det, och jag bara särskiljer situationen? Jag vet inte. Skulle vara enklare att han faktiskt SA något. Då kunde jag räkna bort honom helt istället.

Sen har vi Mission: Impossible C eller vad fan det nu handlar om. C är liksom awesome, skitbra kille och allting. Visserligen verkar hans förhållande gå mot ett ställe han inte vill och så vidare, men... Ja, alltså... Då går typ karln och blir kär typ I MIG istället för att jag har ju så mycket gemensamt med honom. Det stämmer dock, vi kommer grymt bra överens och har väldigt mycket gemensamt. Dock är att ha mig som vän respektive flickvän ganska stor skillnad. Jag försöker förgäves ta fram mina dåliga sidor, mina tillitsproblem, mina gamla erfarenheter och allt. Jag lyckas inte få honom på andra tankar. Och jag blir helt CP i skallen.

Måste börja fundera på vart jag står egentligen, V är lost cause... kanske, och det där jävla kansket är fan jobbigt. Det kommer väl rinna ut i sanden som det vanligtvis gör. Vänskapen likaså, för oavsett så kommer ju motparten tro att jag kanske är kär när jag inte är det och då blir stämningen tryckt. Det har varit lite så på sistone. Som att han inte riktigt vetat vart han ska ta vägen när han umgås med mig. Sen om det är postivt eller negativt vette fan. Antagligen tycker han väl om mig tillräckligt för att kunna ha mig som vän men. Åh män!

Jag ska inte behöva vara nån annan än mig själv, någonsin. Att falla för mig är väl inget konstigt i sig men tidpunkten! Jag blev singel, och har varit rätt krossad efter att det tog slut. Jag behöver läka mest, inte någon annan som får mig att gå sönder igen.

 Klart, "the one" skulle läka mig och få det som varit trasigt så många år att bli helt. Dock... vem är det? Är det V? Är det C? Är det nån helt annan som jag inte ens träffat än? Hur som vet jag inte, och jag brukade inte va sen att hoppa på chansen när den kom. I nuläget ryggar jag dock. Det är mycket på grund av att jag tog det jävligt piano innan jag faktiskt tog orden i min mun och sa att jag va kär till personen i fråga. Jag har många gånger rusat in i saker, som skitit sig. Den här gången tog jag det lugnt, och det sket sig. Fan.

Jag är förvirrad, och villrådig. Ska dock ta ett snack med C i veckan som kommer, det MÅSTE ske. Jag är trött på att fly ifrån konflikter...

Moving on up, moving on, heading forward

Haha, jahapp... Saker jag säger till mig själv är ju lagom troliga. Firade kära Lizz för en vecka sen, svinskoj!
Och råkade hamna i säng med Linus lillebror Viktor... Heja mig! Inget fel med det egentligen men.. vaffan! Lille Viktor liksom, av alla.  Fast det känns ändå BRA. Lite exakt det jag behövde faktiskt. Och sen en repris här för några dagar sen... Crushade lite som vanligt, men det är ju bara löjligt, så lägger ner det.. säger vi.

I helgen väntar lite jobb, och Öl&Whiskeymässan i Davids sällskap. Kommer bli awesome!

tjing!

Singel

ja, igen. Orkar inte ens gå igenom historien här.
Jag mår ändå rätt bra, livet går vidare.

"Jag vet inte"

"Jag vet inte" måste vara de tre ord i kombination jag har lärt mig att hata mest i hela världen. De ger mig ingenting, men lämnar mig med hur mycket utrymme som helst för att kunna vrida vända tolka och överanalysera allt sådär förtiälva gånger om och lämnar en stor frätande grop i min själ och hjärta. Bara senast igår.

Jag och Jon har bråkat, på hans 10år i Sverigejubileum, SNORFULLA. Jag kommer inte ihåg ett skit, så vaknar med en av de sämsta känslorna jag haft. Woho. Det har varit spänt ett tag, men jag vet inte vad som är orsaken till det eller vad som kommer hända nu. Var dessutom på derby i måndags, blev full igen och kände att min man hatar mig. Nja, så illa är det inte....

Jag:.. men är allt lugnt mellan oss...?
Jon: jag vet inte... det har varit lite skakigt på sistone...
Jag: mmm, jag vet.. men jag vill inte att det här ska skita sig...
Jon: I så fall får vi försöka lösa detta....
Jag: .. men vill du fortsätta...?
Jon: Jag vet inte.. och jag säger inte ja eller nej för att jag inte vill såra någon. Jag vill att vi pratar ut innan något beslut tas.

Fast ganska illa ändå. Jag sitter här och väntar nu på söndag. Enda dagen inom kort som det går att prata på. Jag håller på att gå sönder dock,vilket inte är så konstigt när jag faktiskt älskar honom.

Vad hände, och vad som händer... Ja domen faller på söndag....

Hela känsloregisret på en gång va...

Och jag hatar det. Hur jag känner så mycket och inte kan hantera tsunamivågorna som sköljer över mig och göder mina hjärnspöken till den gräns då allt brister för mig. Jag är arg, storbölar, är frustrerad och alla möjligt känslor samtidigt.

Då blir jag en sk DRAMAQUEEN, som vill söndra och söndra det som jag tror är orsaken till denna känslostorm. Jag vill fly, för det har jag gjort så länge. Dock börjar kriget i mig redan innan, för det sista jag vill är att ta sönder och fly. Jag har ett krig, som jag håller på att vinna mot mig själv, men det syns inte utanpå. Jag kanske nämner det i förbifarten men det är inget jag pratar så högt om. Varför? Ja den som visste det...

Efter lite prat med käre bror, som blev arg, hoppade mamma in och hon hjälpte mig att lugna ner mig. Hon har tydligen gått nån kurs i hur man ska va pedagogisk mot depressioner och dylikt. Tur att hon har en trasig dotter som hon får praktisera detta på, och det hjälpte faktiskt. Så istället för att drama loss och låta allt bara gå sönder, tog jag mig till sans och hade ett fint samtal med Jon. Som vanligt har jag gjort hönor av fjädrar, puh. Hoppas jag slutar göra så snart, det tär faktiskt, och då såklart mest på undertecknad

I morgon bär kosan mot Märsta och Jon. Han firar 10år i Sverige, min lille invandrare, i morgon  så vi ska festa till det lite tänkte vi. Hur? Det återstår att se, men vi ska!