Mina spöken

jag har pratat om dem förut, hur de plågar mig, hur de sliter och får mitt huvud att skrika varningar hela tiden.

Ångesten igår fick mig nästan helt ner i botten igen, men jag tog mig upp igen. Tvivelaktigt sätt att göra det på förvisso, men ändå relativt lugnt. Jag kom upp igen.

Hela min kropp gör ont från i onsdags, och från igår. Det var värt det.

Nu firas det påsk med familjen och jag och bror har fått varsitt påskägg. Man blir fan aldrig för gammal för sådant, helt och fullt ärligt.

Glad påsk på er!

just nu...

har min ångest och dumhet lett mig inpå att fundera... Fundera på om jag skulle försvinna en dag, vad skulle hända då? Vilka skulle bry sig? Och skulle någon säga "den där jävla fegisen..." om mig? Det har kommit in i mitt huvud ofta nu på senare tid, funderingarna... tankarna... och ångesten.

Känns som att jag både gjort fel, gör fel och tänker helt åt helvete just nu. Eller har jag väldigt rätt och kanske vore det bättre att bara avsluta det hela?

Jag har mycket kvar att leva för men jag börjar tappa mer och mer. Viljan finns, men jag känner inte att jag har något riktigt värde någonstans. Jag vet vad det beror på, så det vore bättre om du bara kastade bort mig istället för denna katt-o-råtta-lek som vi verkar befinna oss i hela tiden.

Ju närmre jag kommer, desto längre bort åker du. Ta slut någon gång, men jag antar att jag måste ta det steget, som vanligt. Alltid ta den höga vägen, varför?

Försvinn och dra åt helvete (nej), jag hatar dig (nej). Kom aldrig åter (FÖRSVINN INTE!!).

Blah!

jag är den största klyschan du träffat
och du är den minsta mängd kärlek som
någonsin fått mitt hjärta att slå dubbla slag.
helvete.