Eeeverybody's saying "I love you"

vilket nog var titeln på nån cheesy film jag inte sett. Tur? Ingen aning, men det ska vi kolla upp.

Midsommar har passerat, och Juni likaså. Efter ett riktigt roligt midsommarfirande hemmavid med alla aporna närvarande, tog Jon mig under armen och styrde kosan mot hans hemtrakter i Norrtälje. Födelsedagsfirande (hans) och träffa hans mamma stod på menyn. Undertecknad var inte ens nervös. Undrar om jag förlorat vetten att vara nervös nuförtiden? Hmm.

Nåväl, vi möttes upp av en liten gråhårig tomte (aka äldre syditalienare) vid namn Antonio. Mycket trevlig, men baara italienska. Jon fick översätta. Så min charm kom inte till sin rätt direkt. Att möta upp tomtens fru och Jons mamma, Monica och Yvonne, gick bra. Trots nästan bara italienskan vid bordet. Vi åkte också och fiskade på kvällen. Monica yttrade "Then you have to show my husband that you can fish!". Jag nickade, tog mina leggings, kjol, spö och häpp... Vem blev storfiskaren no1 tror ni? Höhö.

Söndag kom, 26e juni, Jons födelsedag. Blev ett litet firande för att sen fiska igen utan lycka den här gången. Lugn kväll, även om det blev mycket vin, asgarv över Finns i Sjön och Jons fina BIB-låda på skallen. Jag dog av garv åtskilliga gånger, och tror jag blev godkänd av Yvonne.

Måndag, och vår officiella första månadsdag, var det hemresa. Mellanlandade i Väsby för att pappa skulle skjutsa oss till Märstat. Hemma hos Jon väntade hans födelsedagspresent; en KAFFEBRYGGARE! Rätt tråkigt egentligen, men det behövdes och han blev vääääldigt glad över den! SUCCÈ!

Spenderade några dagar där innan vi begav oss till päronen. På två veckor fick jag höra "jag älskar dig" 5 gånger tror jag. Galet. Dock va han full, så nope.. tänker inte säga det förrän han har sagt det nykter.

Nu, vaktar jag Malins lägenhet. Betalning: Jag ska städa. Och jag tror jag tog mig vatten över huvudet... Hur jävla dåligt mår hon egentligen? Jag är lite förfärad, och uppgiven. Tror jag får be Jon om hjälp, för jag tappade lusten rätt rejält. HJALP!

Myzan och Felix vekar dock trivas, vilket alltid är ett stort plus.

Snart är ångermånaden över...

som salig Anneli sa till Linus på deras enmånadsdag. Och det är det. Ska säga samma till Jon. Han kommer garva. I know it. Han fyller dessutom år dagen innan, och ska få en kaffebryggare. Han har ingen, och dricker kaffe efter att ha kokat vatten och hälla ner i tekanna med tesil... tss, går inte för sig.

Fortfarande utan jobb, och får en remsa för en vit lögn jag drog. Känns inte så bra men vad gör man när man måste UT från dessa fyra väggar.

Happ, trodde inte man skulle få se karln imor. Men tydligen funderar han på att komma hit :D weee! Tror jag älskarn. Men sssch, säg det inte till nån!

Sånt där som händer ibland....

"Kära Dagbok!" skulle jag kunna börja men det tycker inte jag passar här av någon anledning så jag låter bli.

Jon kom över i förrgår, woho! Var iaf vad jag först tyckte. Vi drog lite senare till Fredriks föräldrars hus, som Fredrik passade den här veckan. Heej Fylla! som efter ett tag gick över i väldigt seriösa samtal mellan mig och Jon. Otrohet, ev könssjukdomar och diverse annat diskuterades. Jag kunde hantera det ganska bra, dock när han började prata som om han ville göra slut sa mina gamla demoner KABLAM och jag drog. Gråtandes. Smsade med Anneli om att jag aldrig mer skulle bli kär. Brorsan ringde och jag förklarade lite snabbt om vad som hade sagt.

Jag tror jag hann halvvägs hem innan Jon ringde. Uppenbart ledsen men samtidigt fattade inte riktigt vad som hade hänt där. Han ansåg inte vidden av va han hade sagt, och hur det skulle påverka mig. Efter några minuter frågade jag om han ville att jag skulle komma tillbaka, svaret var ja. Jag gick tillbaka och vi hade återigen ett seriöst samtal om att det är faktiskt inte bara min kropp han vill ha utan MIG. Dvs det som är jag. "Kan vi det?" ställdes gång på gång.

Mitt svar var och förblev ja. Jag förklarade hur jag tog det hela och jag är säker på att han förstod. Han sa även igår på morgonen att han hade varit dum och aldrig ville göra mig ledsen. I mitt huvud va det ju redan överstökat, men på något sätt känns det bra att han fattade att det är allvar och inget jag tar lätt, samt att hans samvete bråkar på honom. Klart som fan att han ska få prata med mig om det är något, men börjar det låta sådär drar jag. Punkt.

Det ordnade upp sig dock, även om jag med alla demoner i huvudet som bankar på mig är lite misstänksam igen. Hatar alla mina spöken. Och jag tror inte han är vän med sina heller.

Detta är dock något vi får lägga bakom oss. Annars kommer det äta upp oss och det vill jag verkligen inte.

Alla relationer krisar lite. Sånt som händer.

*over and out*