November knackar på dörren

och jag bara undrar vart i hela friden detta år tagit vägen?
Jag har hunnit med och varit med om MASSOR med saker, SWOOSCH så va det helt plötsligt November imorgon. Sen December, och till slut 2010. Haha, shit! Galet.

Jag har lekt runt, jag har varit glad ledsen överlycklig deprimerad uppgiven och likgiltig. I en riktigt salig blandning om vartannat hela året. Kan man säga att detta blir lite min årskrönika kanske?
Hur som helst har detta år varit en bergodalbana utan dess like, på de flesta plan. Jag har älskar att vara högst upp, på något sätt njutit av de extremt snabba vägen upp och kämpat mig blodig för att komma upp igen. Bildlig talat förstås.

Det mesta verkar dock lösa sig för mig nu, men jag vågar som sagt inte hoppas för mkt. Jag får kämpa mot nya mål hela tiden, annars slappnar jag av och hamnar i ännu en svacka. Nej tack.

Denna vecka påbörjade jag även mitt andra jobb; eventsäljare typ. Stod i en Vi-butik i Bålsta (av alla ställen, gillar't men restiden... uuuurk!) och fick hela 25 personer att ansöka om Vi-kundkort. Större delen av gårdagens kunder verkade dock redan ha kundkort, sabbar min statistik, men inget jag kan göra något åt. Och många bara gick förbi utan att lyssna, det är inte lönt att bara jaga dem faktiskt. Det va roligt, och jag fick åter se att det finns ett visst antal stereotyper bland kunderna som återkommer i alla affärer. Lite skoj med tanke på att jag jobbade i butik i 3 år. Tänk vad man lär sig egentligen, faktiskt.
Sen dök Danne och Erika upp och sa hej. Danne skrev även han på en ansökan även om han aldrig handlar där, men vaffan. Hjälpa till lite. Han är bra!

Vi åt kinamat, sen åkte jag hem. Lite samma visa idag, woho. Snart ska man åka.
Ses ikväll alla!

Illusioner

Jag har funderat rätt mycket på dig nu på senare tid, utan att egentligen förstå varför. Det va ju avslutat? Jag hade erkänt nederlaget och lagt det åt sidan och gått vidare... eller?
Nej, jag har ju inte det. Jag är i en medveten förnekelse att jag inte har avslutat dig/oss eller vad det nu var, fast det erkänner jag aldrig ifall någon skulle fråga.

Jag var helt enkelt helt uppslupen i den illusionen vi hade som gav mig så mycket tillfredställelse att jag någonstans, för kanske någon sekund, misstog det för att vara... ja det där ordet jag har numera förkastat, ordet och innebörden. Främst för att det bara varit illusioner, hela tiden.

Jag strävar alltid efter att få känna den där ultimata höga vågen skölja över mig, även om jag tror att med åren så känns det inte lika explosivt längre. Förutom just med de där som kryper in under skinnet på en fast man gör ALLT för att man inte vill ha dem där, då det är illusioner.

Det värsta med alla illusioner är att när man ser igenom dem så blir man bara arg på sig själv för att man lät sig luras, igen. Jag lär mig då aldrig, även om jag säger varenda gång att det är nog nu. Jag faller inte igen, jag tillåter mig inte till det.

Det jag har nu, det gillar jag. Jag vet vad som finns, och det finns inga krav, faktiskt.
Jag förnekar att jag ens tänkt tanken faktiskt, för det gör mig inget gott alls.

To hell with it.

It's just one of those days

Ojoj, mitt nattpass gjorde mig heeelt knasig, min kropp hatade mig verkligen.
Jag lyckades dock hålla mig vaken till ungefär 17.30 innan jag gav upp, tog ut Myzan på promenad och sen totalslockna. Sen gick jag upp klockan 9, bra skit! Även om all denna sömn stördes hela tiden då katterna inte fattade nånting och moggade runt som vanligt.
Mobil och datorn var avstängd, ingen som kunde få tag på mig, bara om de mot förmodan skulle komma och ringa på dörren. Jag hade öppnat som ett åskmoln, den saken är säker haha!

Mamma fyller 48 idag, så det blir en tripp dit över dagen, fixa tårta och sen invänta födelsedagsbarnet. Snart är hon tant på riktigt mwahaha, 2 år till. Sen ska mormor firas i början på november, alla ska typ fylla år samtidigt! Crazy shit.

Ne, tjing for now!