Jag har funderat rätt mycket på dig nu på senare tid, utan att egentligen förstå varför. Det va ju avslutat? Jag hade erkänt nederlaget och lagt det åt sidan och gått vidare... eller?
Nej, jag har ju inte det. Jag är i en medveten förnekelse att jag inte har avslutat dig/oss eller vad det nu var, fast det erkänner jag aldrig ifall någon skulle fråga.
Jag var helt enkelt helt uppslupen i den illusionen vi hade som gav mig så mycket tillfredställelse att jag någonstans, för kanske någon sekund, misstog det för att vara... ja det där ordet jag har numera förkastat, ordet och innebörden. Främst för att det bara varit illusioner, hela tiden.
Jag strävar alltid efter att få känna den där ultimata höga vågen skölja över mig, även om jag tror att med åren så känns det inte lika explosivt längre. Förutom just med de där som kryper in under skinnet på en fast man gör ALLT för att man inte vill ha dem där, då det är illusioner.
Det värsta med alla illusioner är att när man ser igenom dem så blir man bara arg på sig själv för att man lät sig luras, igen. Jag lär mig då aldrig, även om jag säger varenda gång att det är nog nu. Jag faller inte igen, jag tillåter mig inte till det.
Det jag har nu, det gillar jag. Jag vet vad som finns, och det finns inga krav, faktiskt.
Jag förnekar att jag ens tänkt tanken faktiskt, för det gör mig inget gott alls.
To hell with it.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar