Listen to your heart

här sitter jag i natten och gör inget speciellt. Så jag börjar ju tänka igen, och lyssnar av ngn anledning på Roxette- Listen to your heart.

Missuppfatta mig inte nu, jag älskar den låten, den är helt underbar, men samtidigt får den mig att tänka. Hade jag lyssnat på mitt hjärta hela tiden så hade jag fortfarande varit kvar i mina gårdagar och alla de känslorna som fanns då. Och det är något jag verkligen verkligen inte vill, nej tack.

Det som hände då är så överspelat, klart finito slut och nej, det finns inget kvar i mig att känna för det. Nej, detta handlar faktiskt inte om någon speciell utan om allt som hänt.
Jag har i många fall hållit mig kvar i den där klippkanten förgäves, och kanske gett upp lite för lätt på andra fronter. Eller bara totalt ändrat åsikt lite för ofta, sårat lite för många, blivit sårad ALLDELES för många gånger... Samtidigt har jag lärt mig otroligt mycket, bland annat hur jag funkar.

Jag backar undan snabbare nuförtiden, jag skyddar mig ganska bra trots att jag ibland inte borde. Ni som känner mig vet det, ni som inte känner mig kanske får reda på det, om ni någon gång skulle komma ens så nära. De som känner mig vet också att jag gömmer en del del bakom mitt leende, mitt innersta är och kommer förbli inlåst, utom synhåll.

Lotta kan jag inte gömma mig för, det finns saker inte ens mina föräldrar ser som du ser. Älskar dig så, bland annat för det.

Egentligen orkar jag inte gömma mig så mycket som jag gör, men det är som någon autopilot slås på och jag klistrar på det där leendet. Varenda gång.

Ser ngn igenom mig... ja antagligen så har jag släppt mina garder totalt(vilket INTE händer särskilt ofta), eller så läser den personen människor otroligt bra.

Haha, vad dystert låter, men det är faktiskt skönt att få ut det såhär kablaff!

Delar bara med mig lite av mig själv, jag behöver det.

Jajemen.