Jag sitter här och funderar en del...
Visst finns det så HIMLA mycket man ångrar att man inte sagt? Ångrar att man aldrig tog det steget och faktiskt reste sig själv eller hjälpte andra att resa sig för att man var rädd för att ens åsikt kanske skulle vara fel? Eller bara skrattas åt?
Eller när man märker att någon vill något annat än vad den faktiskt lyckas förmedla. Det är vid såna tillfällen som man borde "men du, vad vill du egentligen?". Dock är jag verkligen den sista att lära andra hur de ska leva, för om jag märker något sådant så låter jag det oftast bara rinna bort.
Jag tror fullt och innerligt på att om någon vill mig något mer specifikt än bara kallprata så säger personen/personerna det till mig. För det jag inte får reda på, det kan jag heller inte påverka eller dementera eller förstärka på något vis överhuvudtaget. Så de enda som förlorar på att hålla käften är faktiskt just... de som håller käften.
Jag försöker säga vad jag tycker i det mesta, med undantag för eventuellt tillfälliga hinder, men även jag misslyckas oftare än jag lyckas. Ofta för att det känns så himla fånigt att påpeka saker eller att bara säga att man tog illa vid sig för en skitsak som kanske inte alls var menad på det sättet. Man är allt bra korkad ibland, eller småsint.
Det finns dock många saker jag ångrar att jag sagt, men det får jag helt enkelt ta som en lärdom att kanske hålla tand för tunga. Sen lära mig att vissa saker kan man faktiskt säga "snyggt" så det är mer information och inte någon fet diss.
Jag önskar verkligen att jag kunde vara så rak som jag vill vara. Jag önskar att en del i mina bekantskapskretsar kunde vara så raka som jag vill att de ska vara. Fast lagom, för jag vet att man ska vara försiktig med vad man önskar sig. Ibland kan det faktiskt bli PRECIS som man ville, och det vill man inte (motsägelser for the win!).
Vad du inte sa, vad jag inte sa, vad vi inte sa, vad de inte sa, vad ni inte sa, vad han inte sa, vad hon inte sa....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar