SHUT UUUUP shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up shut up

Jävla huvud att bete sig... Eller ja jag vet inte.

Inte för att det bör spela nån roll men jag har den senaste veckan känt att något inte riktigt är som det ska...   Jag kan inte sätta fingret på det men nånstans är det lite stelare än förut, eller så är det bara jag som överreagerar då jag har haft sviiinigt ont i axeln/skuldran.

Jag har ju en tendens att göra det värre för mig själv i såna här situationer. Sluter mig helt enkelt, förbereder mig för ett hastigt slut även om jag vet att det antagligen inte alls kommer bli så.

"Drick inte för mycket på lördag" utlöste en reaktion i mig såhär i efterhand. Jag har då aldrig varit såhär tyst på länge. Eller rört så lite. Hoppas på att jag får en fråga senare. Annars måste jag ta upp det och jag hatar FORTFARANDE sånt. Det är så jävla läskigt.

Det jävligaste är att jag känner som om jag blir snuvad på konfekten, utsatt för "party pooping", i förhand.  Jag har full respekt åt alla håll för de val Clabbe gjort ang att han inte dricker, men han ska inte lägga över det på mig. JAG vill kunna dricka så mycket som jag vill. Utan att få ett "då kommer jag få det tråkigt när alla andra är BLÄÄÄÄRGHBLABURLNIULG". Som den femåring jag är i såna situationer blir jag "men grina lagom". Fast den här gången svalde jag det lite, sa dock att "jag blir faktiskt inte sån". Tveksamhet. "Inte jag och Anneli iaf". Som att det ska spela nån roll?!

Nnngghnn.... Shut uuup >_<

Tjärlek

Kärlek. Punkt.

Jag kan titta på Claes och förundras över hur kär jag faktiskt är. Fortfarande. Efter snart sex månader. Jag brukar inte... ja, man måste uttrycka det så, känna såhär mycket efter såhär lång tid. Eller jo, men kryddat med sisådär några ton självlysande TVIVEL. Nej, det uteblir. När jag till och med fnittrar till inombords när jag ser honom vicka på tårna i fåtöljen en liten bit bort blir det nästan lite pinsamt.

Så.jävla.kär.nu.

Bergodalbana..nej?

Eller, alltså... inte så mycket sånt längre! Jag tågar på rätt spår rakt uppåt nuförtiden. Det känns så i alla fall. Dessutom får jag det bevisat för mig dagligen. Clabbe sa idag att han inte ifrågasätter vårt förhållande överhuvudtaget. Det är nog det finaste jag någonsin hört sägas till mig tror jag, speciellt med mina tillitsproblem. Jaja, ett "jag älskar dig" i alla ära men det betyder inte att det inte finns tvivel där ändå. Man kan ju faktiskt älska någon men ändå tvivla.

Idag är det fem officiella månader, vi firar inte. Eller ja, jag påpekade det idag. That's it. Sen hade vi en diskussion, där vi båda stod på samma sida, om att man behöver faktiskt inte fira varenda liten grej. Det här "ååh en vecka med älskling, åh två veckor med älskling, ååååh tre veckor med älskling"... ni vet vad jag pratar om... gör mig iaf lätt spyfärdig. Jag FATTAR grejen!  Även om jag anser att ett halvår, sex månader, är nog lite värt att fira. Bästa är ju att vår 6 månadersdag ligger mittemellan hans och min födelsedag. Blir mycket firande i maj minsann!

Jag är så säker i detta, minus några nanosekunder här och där, att jag förvånar mig själv.

tjärlek!