Poesi i Novembers nätter

Drogromantisk eskapism och hopplösa förälskelser,
det var vad de sa till mig.

Jag vet nu att de hade rätt, och fel.

För de sa aldrig något om den frihet
det i slutet skulle ge.

Uppgång

Det fanns en tid när jag vågade ge mig bort mig själv, när jag vågade ta det där steget och bara hoppa. Jag kan komma på mig själv att tänka tillbaka på den tiden, och vad jag kände då. Hur jag kände då, och exakt vad jag tillät mig själv att känna. Med ständig optimism och även om jag blev lite nerslagen då och då så tog jag mig alltid upp igen.

Samtidigt som jag förtryckte mig själv, stängde av vissa känslor lite mer för varje gång jag gav bort mig själv. Varje gång jag tillät mig falla.

Jag saknar den naiviteten, jag saknar att jag inte tror att alla är goda längre. Jag är mycket mer misstänksam och det tar tid att komma mig nära. Att förstå mig. De som går den där extra milen för att komma mig nära brukar också stanna hos mig.

Vissa lät jag komma nära för att jag inte trodde jag förtjänade bättre, andra stötte jag ifrån mig för att de inte va tillräckligt bra för mig. Både de som var dåliga, och vissa andra som hade kunnat vara bra men jag vågade inte.

Jag älskar mig själv... men inte så mycket som jag borde. Vad andra tycker spelar fortfarande en viss roll, vilket det inte borde göra. Vad min familj och vad mina vänner tycker ska dock spela roll, men jag borde vara mer säker på mig själv.

Men jag har hållit på såhär så länge, jag är dock på väg upp. Och är högre upp än vad någonsin varit i hela mitt liv, och siktar högre.

Jag har en mening med mitt liv nu, jag har ett jobb där jag är viktig. Väldigt viktig, och en chef som faktiskt bryr sig. Som vill komma förbi mina murar där jag inte släpper in så många. MIN CHEF! Han ser så mycket och är så klockren, tror jag älskar honom lite. På ett sånt där ”fan för dig kan jag inte gömma mig...”. Han har sagt att jag kan prata med honom om mig, och jag kommer börja grina. Jag vet det. Skulle sitta fint! Fast jag behöver gråta å andra sidan, gråta ut mer.

Skulle behöva sitta med psykolog igen, för att lösa upp mig själv igen. Faktiskt. Ska jag också ta mig råd till.

Jag kommer ur det här, jag gör det! Jag vet det, det kommer bara ta lite tid!

Allt och ingenting

Det finns tillfällen här i livet då man tänker om, och tänker till. Jag har gjort mycket fel det senaste året och jag tror inte jag kommer komma undan med det, kanske ett tag men sen biter det mig i rumpan rätt hårt.

Det som är bra:
- jag har jobb! Äntligen. Och det är roligt också!
- jag har gjort mig av med ännu en person som bara tyngde ner mig, känns väldigt bra.
- fått några nya vänner som visat sig vara väldigt bra!

Det som är sämre:
- min depression. Eller ja, jag känner inte av den så mycket men när jag stöter på motgångar som gör mig ledsen tex så blir jag verkligen ett vrak. Dock känns även det lättare att hantera nu när jag gör något på dagarna.
- pengar. Alltid pengar. Visst jag har jobb och får lön den här månaden, men kommer det vara tillräckligt? En miljard tankar.
- känslor. Jag har lite för mycket av den varan, för jag ger aldrig iväg dem. Vågar inte, och när jag vågat så har det visat sig vara till folk som inte borde haft med mig att göra i första stöten.

Dessutom har jag insett att jag inte alls är på det sätt jag trodde jag var. Jag tar tid på mig, jag är misstänksam som fan och sönderanalyserar allt som sägs om det mesta. Förutom för de redan etablerade kontakterna jag har.

Kul att min chef märker detta, att jag är lite av en gåta. Svår att förstå sig på. Men han märker ju samtidigt att jag börjar bli bättre, ganska radikalt bättre.

Det är onsdag och mitt i November. Jag sitter och funderar hur jag ska göra i en viss situation, vad egentligen allting betyder. Samtidigt som jag undrar så kan jag inte fråga, inte än. Och det gör mig lite irriterad på mig själv. Så läskigt är det inte, det värsta som kan hända är att det blir ett Nej. Dock inget dåligt, för det finns inte så mycket att bygga något på än. Har bara nuddat mig lite, men jag vill ha mer.

Kul att hitta någon som är lika svår att komma in på livet som jag... haha.

Allt och ingenting, jag har hellre faktiskt ingenting just nu.