Ibland är jag tamefan otrolig

Med det menar jag att jag låter gamla spöken och demoner börja leka med mig igen. Tillåter dem att ta över mig och göra mig till det där vraket jag avskyr att vara. Varför? Jag ska förklara...

Det brukar skita sig nånstans, så det räcker med ett obesvarat sms för att jag ska bli helt jävla bananas och nojja sönder mig. Vilket vanligtvis leder till sms-spam och jag känner mig fett jobbig. Detta är dock inte något jag pratar så ofta om, så när jag får tillfälle ska jag lyfta det här bladet från munnen och berätta allt. INTE nu. Det är alldeles för tidigt. Dessutom är det på det där vägskälet fortfarande.

De kommer inte få vinna. Jag måste slappna av, släppa taget och sluta drama över mig själv. För det är vad jag gör, sen mår jag apa och hatar att jag gjorde så mot mig själv. Igen.

Allt är lugnt. Faktiskt. Tills det blir bevisat annorlunda, och det är något jag inte tror på.

Haha ja alltså jag vet inte...

Fy fan, eller WOHO! Jag slits lite här. Jag är så van att drama sönder saker med mina män att det nu känns otroligt konstigt att jag inte HAR något att drama över. INGENTING! Inte det minsta. Och jag ÄR ändå lugn, luuuugn. Jag har inget att drama över...

Hur söt är han inte då? Han följer mig till bussen, ber om ursäkt för typ ALLT. Jag solade och njöt av solen, får helt sonika en puss på kinden. Följden blir kyssar. Jag dör.

Och nu när jag satt och tänkte på honom får jag sms om att han vill träffas imorn. Jag DÖR. Kan inte andas. Ska det va såhär? Är det såhär det känns när det är på riktigt?

Det är konstigt, för jag är sannerligen INTE van. Jävlar. Andas flicka för i helvete!

Lugn

Med din hand om min hals har jag tappat bort alla tvivel.
Med dina armar om min midja, händer som rör vid bar hud
har jag glömt bort hur man gör när man oroar sig
Med mitt hjärta öppet för dig att se släpper jag in dig

Och du vet inte hur svårt jag brukar ha för det.
Hur kan du vara så fascinerande?
Och hur lyckades ett JAG bli ett oss?
Snart.

Lugn.