Ja, för just nu är det verkligen pissigt värre. Tystnaden dödar mig långsamt ju längre det fortskrider. Och jag blir bara mer och mer... eller kommer mer och mer till större insikt att det här håller inte. Jag saknar dig för mycket för att kunna upprätthålla den här fasaden om att allt är "bra" för det är långt ifrån sanningen.
Jag vet att mycket har jag mig själv att skylla, men du gör det inte bättre när du bara är tyst och bara... ja jag vet inte alls hur jag ska reagera. Är jag glad så blir det inte bättre, bråkar jag blir det inte bättre. Så jag är bara uppgiven och känner mig bara mer och mer ensam ju längre det håller på. Jag orkar inte längre, jag borde ha givit upp för länge sen. Jag borde ha lämnat dig åt ditt öde för länge sen. Jag råkade bara tro att du var värd mer, men med facit och fakta smällt upp i ansiktet på mig gång på gång borde jag fattat att så inte är fallet.
Jag kan ta hänsyn till allt som hänt, och det är för djävligt att det händer JUST i det att energin att hantera detta för dig går åt till allting annat jävelskap som finns just nu. Jag kan dock INTE ta hänsyn till att det verkar så lätt att bara strunta i att ens förklara för mig hur saker och ting är. Hur ska jag veta hur jag ska hantera saker om jag står handfallen utan någon som helst information om nånting. Jag vet inte. Och jag kommer antagligen aldrig få veta.
Jag upprepar mig själv bara, så nu försvinner jag in i tystnaden och mina skuggor. Ljudlöst.
Ljudlöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar