Det började som en förtvivlan, som gick in i apati en stund. Sen rakt in i det där jag faktiskt har saknat. Det där... som är svårt att definera. Och jag inser ÄNTLIGEN att jag tog ett steg framåt för mig själv härom dagarna som varit. Jag har inte hängt med i svängarna, krampaktigt hållit mig kvar för att jag har trott att det varit så viktigt.
Det är inte så viktigt längre, och det känns så jävla skönt.
Igår blev jag dessutom förvånad över mig själv av att jag inte kände igen det. På ett bra sätt. Förut bara "ååååh!" till "va vem vad?". För att vara mig är det stort. Det har tappat i vikt, betydelse och jag bryr mig uppenbarligen inte så mycket längre.
Det är faktiskt inte alls viktigt, det finns bättre saker att fokusera på än det.
Jag vet att jag absolut inte står ensam kvar med skuld och eventuell skam, så naiv är jag inte. Dock kan jag med säkerhet säga att jag har gjort mitt allt för att bevisa något, för att fånga något som jag alltid missade med en hårsmån. Jag ångrar inget, det gör jag inte.
Jag går vidare litegrann för varje dag som går, jävligt skönt.
Insikter v.2.0
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar